PowerWash Simulator

I skrivande stund närmar sig slutet på semestertiden för många. Vissa spenderar den utomlands, slappandes på en het sandstrand. Andra kanske väljer att plocka fram sin högtryckstvätt för en grundlig rengöring av hus och bil!

PowerWash Simulator erbjuder en (tvål)skum version av just det senare; dock ur ett jobbperspektiv. Långsökt öppning? Absolut, men det är inte det lättaste att komma på ett småskoj och relevant vis att inleda en recension som denna.

Dessutom får jag själv lite av en semesterkänsla när jag väl kommit in i hur det hela fungerar. Det är onekligen avslappnande att se smuts försvinna, oavsett om man städar på riktigt eller digitalt. På sätt och vis känns det inte som att konceptet borde vara alltför svårsålt, särskilt i en tid där simulatorspel (för få av dem gör tillräckligt för att klassas som rena simulatorer) för allt möjligt kommer ut; men att tvätta av diverse ting med en högtryckstvätt kan väl bara inte funka?

Det gör det – förvånansvärt väl, till och med.

När spelet först annonserades kändes det som ett ”meme-spel”, något som streamers skulle spela på sina kanaler utan att behöva fokusera för mycket på spelet i sig, medan de kunde interagera med sin chatt. Kanske är det just så det kommer sluta när smekmånaden är över, men jag tror det kommer hitta sin nischpublik; för PowerWash Simulator sticker ut från mängden genom att påminna mig om tågmodeller. En lustig jämförelse för sig, men när man spelat det en stund kanske samma tanke klickar, hoppas jag.

Det hela är så rogivande att det är svårt att beskriva det på ett annat sätt än en mer hands on-hobby än vad man kanske förväntar sig från spel. Det är inte som walking simulators, som ofta är en liten öppen värld, där man följer en någorlunda linjär berättelse. PowerWash Simulator är indelat i banor/jobb där det helt enkelt gäller att hitta allt smuts och använda de verktyg man har tillgång till för att tvätta bort det; vilket låter enklare än vad det är. Jag vill jämföra det med modell- eller Legobygge på så vis att allting bitvis hittar sin plats, eller i det här fallet, tvättas bort. Via en lättförståelig men utförlig meny får man en översikt av de jobb som finns tillgängliga att ta sig an, för tillfället.

Det är omöjligt att inte måla nåt i smuts – som ni med skitiga bilrutor säkert blivit varse.

Ju fler jobb man klarar av, desto fler kommer in. Varje jobb betalar såklart ut en lön som sedan kan spenderas i en liten butik/meny (som man även kan öppna upp via pausmenyn under ett pågående jobb), där man kan köpa allt från olika typer av tvålar och såpor (som kan göra ett jobb lättare, men som i stort är onödiga men en tillräckligt stark vattenstråle och lite tålamod), till uppgraderingar, t.ex. i form av nya munstycken och såklart nya högtryckstvättar – något man snabbt lär vilja göra, när jobben blir allt större och smutsen mer ihärdig. Till en början fungerar den grundläggande utrustningen bra, med tillräcklig variation i munstycken med olika vattenspridning och tryck, som man lätt kan skifta mellan med ett par enkla knapptryck. Dessutom kan man köpa nya färger och typer av utstyrslar, mest för att sätta sin personliga prägel under flerspelarläget. Jag rekommenderar dock att hålla i pengarna tills man låst upp tillräckligt i butiken för att kunna uppgradera sin utrustning ordentligt först och främst.

Banorna stegrar naturligtvis i storlek och svårighetsgrad, för att då och då lättas upp, från stora lekplatser, till en liten crossmotorcykel. Att få tvätta av ett mindre fordon, efter en stor miljö, visar hur väl utvecklarna fattat sin egen pacing. Det är inte alltid bra med större och större. Ibland behövs en liten paus, för att kunna uppskatta de större grejerna. Lite på samma sätt som många effektiva skräckspel fungerar: spelaren kan inte kontinuerligt utsättas för högoktanig skräck, den måste hinna andas och få känna sig trygga igen, innan man rycker undan mattan från dem ännu en gång. De första jobben fungerar väldigt bra för att lära spelaren att de behöver hålla ögonen öppna, på alla möjliga och omöjliga platser smuts kan hamna, så de inte missar en liten smutsfläck på en plats de aldrig skulle tänka på att kika närmare på längre in under spelets gång. Frustration deluxe, vill jag lova…

Specialjobb som låter spelaren leka med alla verktyg!

Ibland servas man med en lite väl stor bana (i alla fall för att ta sig an på egen hand) som kan få en att sucka kraftigt och då även missa smuts som frustrerat måste letas upp, för att man ens ska kunna fortsätta vidare till nya jobb. Oftast funkar det, antagligen tack vare miljö- och jobbvariationen, så även om storleken kan bli ett tröttsamt bekymmer á la “större betyder inte alltid bättre” så blir frustrationen sällan långvarig. Trots allt fortsatte jag återkomma, gång efter gång. Särskilt om en dag hade varit extra dryg, eller om min morgon börjat riktigt illa, så var det förunderligt avkopplande att bara sätta sig nån timme här och där, innan jag fortsatte med min dag. Visserligen hjälpte det föga när en större och dryg bana dök upp, som sagt, men det var mer ett undantag än en regel.

Vad som är intressant är att den story som finns berättas lite i bakgrunden och gömd precis framför ögonen på spelaren. Vid första anblick kanske man inte uppfattar vissa ledtrådar som just ledtrådar, inte förrän man har lite mer kontext att placera dem i. Viktigt är att vara uppmärksam på de textmeddelanden man mottar under jobben, för ibland kan vissa av dem nämligen innehålla mycket mer information än man först tror. Varje omgivning kan gömma en och annan abnormalitet som också kan ge lite mer kött på benen för det mysterium som pågår – fotspår i smutsen, udda ljud och till och med planscher efter bortsprugna husdjur. Man förväntar sig definitivt inte vad som presenteras här, men det hela är en trevlig liten överraskning som lämnar en hel del grejer öppet för framtiden eller tolkning. Vill man dock endast fokusera på att tvätta så kan man absolut göra det, utan att storyn kommer i vägen på ett störande vis. Fler spel borde tveklöst ta efter detta icke påträngande vis att föra sin berättelse framåt, särskilt immersive sims nu när jag tänker efter…

Det kändes aldrig riktigt som att jag spelade för att recensera, vilket det ibland kan göra. Kanske var det för att mekaniken kändes otroligt finslipad, trots sin enkla, men nästan lömska komplexitet och att jag bara försvann in i en värld av högtrycktvättande; men jag glömde nästan att ta anteckningar (vilket jag aldrig annars gör). Vanligtvis vill jag dokumentera hur jag stegvis uppfattar ett spels progression, gällande just hur det introducerar nya spelmekaniker (eller olika knappkombinationer för vitt skilda funktioner), detta eftersom överambitiösa spel och min disträa hjärna inte är en lyckad kombo för en bra spelupplevelse. Trots mängden alternativ och uppgraderingsmöjligheter kändes det aldrig överväldigande, utan spelupplevelsen höll sig ständigt på en lagom hög nivå.

Att vi dessutom kan ta del av flertalet speciella uppdrag och jobb, som kan sträcka sig från att rengöra ytan på Mars till att få ett gammalt lokomotiv att skina som nytt, är ett enormt plus i kanten. När man dessutom har möjligheten att dela glädjen av en välstädad yta tillsammans med en grupp vänner är det svårt att inte vilja göra det, i alla fall ett par gånger, trots att detta oftast verkar leda till att alla står i sina respektive hörn, med sina trycktvättare i högsta hugg under en hypnotiserande tystnad i chatten. Visst var det kul att busa lite till en början, genom att spruta ner varandra med vatten som i verkligheten säkert skulle resultera i en redig blåtira, men efter en stund återgår man till att just städa på olika håll för det mesta. Det positiva är att banorna snabbare är över då (tro mig, vissa av de senare vill man definitivt ska vara över, innan man ens hunnit halvvägs genom dem på egen hand) och att alla på banan delar på lönen för jobbet, men endast värden verkar vara den som de facto ”klarar av banan”, så de andra stackarna får helt enkelt hoppas på att deras vänner vill spela igenom samma banor om och om igen för att alla ska få hjälp att klara av dem.

Vad som förvånade mig en aning var tystnaden. Det enda vi egentligen hör är högtryckstvätten och vattnet. I övrigt finns det inga direkta ljudeffekter (utöver en sparsamt plingande mobiltelefon) och absolut ingen musik. För vissa kanske detta kan te sig som lustigt, till och med stressande. Personligen fann jag att det hjälpte den lugnande känslan att bita sig kvar ännu hårdare, då överdrivet mycket ljud eller musik i ett repetitivt spel som detta förmodligen hade drivit den lugnaste av människor till vansinne.