Mika and The Witch’s Mountain

Att få upptäcka en plats från luften har blivit allt vanligare i spelvärlden, men kan upptäckarglädjen då verkligen bevaras? Och är Mika and The Witch’s Mountain bara fetch-quests eller är det en liten pärla i vardande för de som alltid drömt om att få leva sig in lite extra i animefilmen Kikis expressbud?

Mika and The Witch’s Mountain är ett gulligt litet spel som jag länge haft ögonen på. Många utvecklare försöker locka in spelare med den Ghibli-liknande stilen och jag måste erkänna att det ofta fungerar på mig. Ibland blir jag besviken så klart när det bara känns som ett filter målat på något som upprepats alltför många gånger redan, men så är inte fallet med den lilla häxan Mika.

Vår huvudkaraktär Mika anländer till Olagaris torn som ligger på toppen av ett berg. Nedanför sträcker en vacker paradisö ut sig, vilket Mika snabbt får erfara då hon som en del av sin första lektion knuffas ner från bergstoppen. Men fallet skadar enbart hennes kvast som går i bitar. Här börjar hennes första uppdrag, att ta sig tillbaka upp till bergstoppen.

Inom kort får hon en ny kvast av en trevlig konstnärskvinna utanför byn, helt utan att hon ber om något i gengäld. Tyvärr är denna kvast inte lika bra som häxkvasten Mika hade tidigare, och med denna nya kvast kan hon inte flyga mycket högre än vad hon kan hoppa.

För att få en bättre kvast som kan flyga bättre behöver hon köpa den av den snälla kvinnan, dock till ett lågt pris. Det ena leder till det andra och Mika blir anställd som paketkurir vid det lokala postföretaget för att samla ihop en slant. När vi ger oss ut på vingliga färder över klipputsprång, taknockar och till och med det öppna havet träffar vi som spelare på en ensemble med många spännande karaktärer. Det är i karaktärsporträtten som Ghibli-inspirationen syns tydligt, utöver temat med en paketleverande häxa så klart. Med flera olika poser och passande korta uttryck ger varje karaktär en tydlig egen personlighet utöver själva dialogen.

De karaktärer som vill få paket levererade varierar från den trevliga gamla fiskegubben som alltid möter oss med ett leende, till den irriterande konstnären och hans två små goblins till barn (hans egna ord). Redan från första mötet slås jag av hur mycket karaktär som vävts in i varje konversation. Något som jag som vuxen spelare verkligen uppskattar i ett annars så “barnsligt” spel.

Kvasten som vi rider på är inte helt enkel att styra då det är en viss fördröjning i rörelserna, som känns naturlig när jag väl vant mig vid den. Mika flyger ju faktiskt genom luften och kan därför inte bromsa och byta riktning hur som helst likt en bil på backen. Ganska snart får vi som spelare tillgång till en bättre kvast som kan ta fördel av de luftströmmar som finns överallt på ön för att kunna ta oss högre upp på ön eller för att snabbare ta oss fram..

Hur vi som spelare använder oss av dessa luftströmmar och övriga element på ön för att ta oss till platser som vid en första anblick verkar omöjliga att nå skapar ett element av problemlösning. Om jag till exempel ser något spännande som blänker högt upp på en klippa så måste jag se mig om för att hitta en vindtunnel som kan lyfta mig upp en bit till en platå där jag med ett litet lufthopp lyckas nå nästa luftström som lyfter mig ännu lite högre. På detta sätt innehåller spelet även plattformselement trots att vi spenderar den mesta tiden flygandes. Spelskaparna har verkligen fått till en trevlig balans mellan upptäckande och pussellösande i hur vi rör oss över ön.

Så var det paketleveranserna. Det är inte bara att flyga med ett paket från en plats till en annan, du måste även se till att paketet inte skadas på vägen eller att du tappar det i vattnet. Olika paket är olika känsliga för slag eller vatten. En del paket kan du slänga omkring som du vill så länge du inte tappar dem i vattnet, för då löser ju brevet upp sig. Medan andra paket lätt slås sönder om du inte lyckas navigera vindtunnlarna mellan klippblocken på slätten. Några få ytterligare paket kan du misshandla efter eget behag utan att de tar någon skada. Skulle du lyckas förstöra paketet eller tappa bort det på vägen till adressaten så är det bara ett knapptryck från att paketet återgår i prima skick till den plats där du plockade upp det från första början.

En karta visar vart du kan plocka upp paketet och till vem eller åtminstone vart det ska lämnas. En del karaktärer möter dig med glädje då de får sin efterlängtade pryl och en del ger dig nästan en utskällning för att de verkligen inte vill ha den där räkningen.

Utöver de beställningar och paketleveranser som du får göra kan du även runt om på ön hitta försvunna eller förlorade paket. Då gäller det att utifrån vad prylen är för något lista ut vem på ön det skulle kunna vara som paketet var menat till eller vem som kan ha tappat just den prylen.

Variationen i dialoger, reaktioner och uppdrag tycker jag utgör en trevlig mix och skapar spännande moment i ett spel som lätt hade kunnat kännas som en väldigt enformig loop av vad andra spel har som sidouppdrag. Personligen tyckte jag att varje leverans var lika spännande och var alltid spänd på vad nästa leverans skulle innebära för upptäcktsfärd och nya möten. Dessutom får vi ibland korta scener som är helt och hållet tecknade som lyfter mer av Ghibli-inspirationen. Dialogerna är det som lyser lite extra här och gör spelet intressant även för en äldre publik.

Kartan ger ledtrådar om vart leveransen ska om det inte är uppenbart.

Spelet är bara några timmar långt och både stilen samt svårighetsgraden pekar på att detta är ett spel främst menat för yngre spelare. Men den kvicka och varierande dialogen gjorde att jag flera gånger satt och flinade framför skärmen. Utöver paketleveranser så finns det även en del samlarobjekt som låser upp nya kostymer åt Mika och vi kan även samla på oss tarotkort med de olika karaktärerna i spelet. Jag har inte lyckats hitta någon funktion av korten, men det var alltid spännande att få reda på vilken karaktär som skulle vara på nästa kort jag hittade.

Kontrollerna på Nintendo Switchen där jag spelat är enkla och följsamma. Som tidigare nämnt så finns det en naturlig fördröjning framför allt i svängarna när du flyger som jag tycker passar spelet väldigt bra. Denna seghet återfinns inte alls när du går till fots, vilket gör att jag ser segheten i flygandet som ett medvetet designval av utvecklarna.

Musiken ger en äventyrlig känsla men försvinner då och då. Tystnaden gör att världen känns lite mer öde enligt mig, men tystnaden varar bara korta stunder och börjar snart igen. Olika delar av ön har dessutom olika musikloopar som bidrar till stämning på de olika platserna.

Ibland stötte jag på lite pop-ins och flimrande i vissa texturer som kan vara lite irriterande, men över lag flöt spelet på bra och det faktum att ön är så liten gör att det inte finns några laddskärmar när vi flyger runt och upptäcker. Den enkla stilen fungerar enligt mig perfekt för spelet och de relativt små ytorna som utgör världen gör att den låga detaljeringsgraden inte tar bort något från min upplevelse av spelet.

Trots spelets ringa längd upplever jag att alla karaktärer utvecklades i någon mån och spelet gav en del större och mindre twistar på berättelsen med jämna mellanrum. Att ge så mycket djup och utveckling åt karaktärerna samt lyckas få alla karaktärer att växa på något sätt med så få interaktioner tycker jag är verkligt beundransvärt. Jag kände något för alla karaktärer och förstod deras motiv när eftertexterna rullade. Något som jag ofta kan sakna i betydligt mer påkostade och längre spel.

Mika and The Witch’s Mountain tror jag kan bli en riktig pärla och något som jag kan gå tillbaka till för att bara slappna av en stund. Det lilla negativa jag har att säga om spelet är enligt mig sådant som ofta är en del av indiespel och något som en van indie-spelare knappt tänker på. Trots att det är ett tydligt barnspel så är det en klar rekommendation även till äldre spelare som alltid drömt om att få vara en del av Kikis expressbud eller bara vill testa på att vara en liten häxa för en stund.