Har du någon gång fantiserat ihop en livshistoria om en främling? Någon som sitter mitt emot dig på tåget, eller ett par som hand i hand passerar utanför fönstret till restaurangen du äter på? Det är precis vad The Longest Road On Earth handlar om, i alla fall för mig.
Tänk om föremål kunnat berätta vad de varit med om, vilka historier skulle inte då kunna höras i en pantbank eller på loppisar och i secondhandbutiker. Som en fluga på väggen får vi ta del av ett antal personers vardag. Som i en stumfilm ser man hur de lever sina liv, utan att höra vad de säger. Spelet är väldigt öppet för personliga tolkningar och för mig handlade det om allt ifrån en servitris som längtar bort från vardagen, till hur uppväxten präglar hur en person anpassar sig till livet som vuxen.
Spelet inleds med en, för mig, typisk Stephen King-scen där en väg ses rakt ovanifrån. Allt är mörkt, och känns stripigt i stil med äldre enkla bilspel man kunde spela på pocketspelare. Därefter följer spelaren händelserna rakt från sidan. Egentligen är spelet inte så långt ifrån 1997 års julklapp, Tamagotchin. Skillnaden är att istället för att tillfredsställa karaktärens behov är du mer en åskådare som då och då får trycka på en av de tre tangenterna som utgör kontrollerna för spelet. Annars är pixlar i gråskala något som jag förknippar med båda spelen.
Stämningen sätts av låtar skrivna för spelet, texter som skapar en gnista och öppnar upp för vad som döljer sig i karaktärernas liv, bakgrund, tankar och minnen. Känslan jag får är en Spotifylista med avslappnande “pluggmusik”, vilket för mig mest ökade min rastlöshet. Inte för att de var dåliga på något sätt, absolut inte! Utan av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte stimuleras av den typen av musik.
Mina förväntningar var höga men malplacerad. Med det säger jag inte att spelet var värdelöst utan bara att jag hade föreställt mig något helt annat. En förutsättning för att spela det här spelet, enligt mig, är att ha en aktiv fantasi. Den som inte har det riskerar att tröttna ganska snart då det ges utrymme till en hel del filosoferande exempelvis under resor med kollektivtrafiken, som för mig kändes som evigheter! Det är inte ett spel jag skulle spela för att roa mig, däremot ser jag andra användningsområden.
Jag gick en skrivarkurs under våren 2020 i vilken vi fick använda andra berättelsers inledningar och bildkort för att bli inspirerade. Att använda The Longest Road On Earth som inspiration vid skrivandet av berättelser är ju helt perfekt! Tillräckligt med information ges för att skapa en levande karaktär, en tolkningsfrihet som gör att det skulle kunna användas om och om igen för att trigga igång den inneboende författaren.
