Blow It Up

Det har gått ett tag sedan Rovio släppte något Angry Birds-spel, då är det ju lite kul att få testa på ett spel i samma stil fast med sin egna idé. Men är det lika bra?

Kommer du ihåg mobilspelet Angry Birds? Där skulle du skjuta arga fåglar på gröna grisars byggnader för att de hade stulit fåglarnas ägg? Det blev snabbt ett av världens mest populära spel när det släpptes 2009 och det har släppts både efterföljare och filmer efteråt. Nu kanske du undrar varför jag pratar om ett över 15 år gammalt spel, och det är för att Blow It Up är Angry Birds – fast med bomber istället för fåglar och grisar.

En annan skillnad är att jag kan springa runt med min bombgubbe på en flytande ö och välja i vilken ordning jag vill spela nivåerna. För varje avklarad nivå får jag ett mynt, och när jag har samlat in tillräckligt med mynt kan jag betala för att öppna en dörr till nästa del av ön. Jag kan också använda mynt för att befria bombgubbens vänner, som kidnappades i början av spelet. Det finns en liten absurd berättelse här, som börjar med att bombgubbarnas rymdskepp kraschar på en främmande planet och alla utom en blir tillfångatagen av planetens invånare.

Det är den här bombgubben jag spelar som, och jag fattar inte riktigt vad poängen med berättelsen är? I Angry Birds var det rätt simpelt, grisarna stal fåglarnas ägg och fåglarna vill få tillbaka dem. Här har bombgubbar blivit tillfångatagna och den sista springer runt, spränger invånarna, tjänar pengar på det och använder sedan pengarna för att köpa sina vänner och ta sig längre in i riket. Det känns som en märklig berättelse. Jag tror helt ärligt det hade varit bättre om de hade slopat berättelsen och bara satsat på nivådesign eller annat – för den här berättelsen tillför ingenting förutom förvirring.

Nivåerna ser till en början rätt kul och utmanande ut, men jag upptäcker snabbt att de är rätt simpla i sin design. Det är inte nödvändigtvis nivåernas fel egentligen, utan mer vilka bombgubbar jag kan använda mig av för att klara av dem. Den första bombgubben har en specialeffekt som gör att den snabbt flyger åt samma vinkel den precis flög/föll i. En ganska enkel effekt. Men bara några nivåer senare får jag tillgång till en bombgubbe med en specialförmåga som skjuter flera skott med ett maskingevär. De här skotten smular sönder väggar utan problem, vilket gör många nivåer betydligt lättare. Lite senare igen får jag tillgång till en bombgubbe som släpper av flera mindre bomber rakt ner medan den flyger rakt fram som sin specialförmåga. Nu är det inte lika mycket fråga om nivåerna utmanar dig, när det bara är att använda den bombgubben som är mest effektiv per bana.

Det går att få olika betyg på nivåerna beroende på hur väl jag presterar. För att få en guldpokal behöver jag ha kvar minst en bombgubbe, ha tagit ut alla fiender och dessutom förstört alla presenter på nivån. Varför presenter undrar du och det undrar jag med. Det finns ingenting i spelet som förklarar varför just presenterna ska förstöras. Närmsta jag kan tänka mig är en tavla tidigt i spelet som förklarar vad jag behöver göra för att få de olika pokalerna, men den förklarar ju inte varför. Oavsett vilken pokal jag vinner får jag ett mynt och jag känner att det egentligen inte finns någon anledning till att spela om nivåerna för guld. Eller ja, du får en achievement om du gör det – vilket är lockande för vissa spelare. Men utöver det finns det enligt mig, ingen anledning till att spelar om spelet.

Efter ett tag vill jag stänga av musiken. Jag klarade visserligen av det under två timmar, men att konstant höra “Pop goes the Weasel” när jag springer runt på ön för att välja nivåer fick mig att tröttna något otroligt. Lägg till att en fanfar spelas varje gång jag klarar av en nivå som hela tiden är lite högre än resten av spelet, ja då kan du förstå hur snabbt spelets ljudbild blir tjatigt. Oerhört tjatigt. Grafiken är den bättre delen av spelets presentation och det ser charmigt ut med sina 3D-pixlar. Jag tycker det är kul att se hur allt faller samman, men det är samtidigt svårt att förutse exakt vad det är som kommer att ske.

Även om jag lyckas skjuta samma punkt betyder det inte att stenarna och fienderna faller på samma sätt. Ibland irriterande, men jag tycker ändå det fungerar bra. Samma sak med kontrollerna, det är inte mycket att hålla koll på. Jag flyttar vänstra styrspaken för att justera kraft och vinkel, sedan trycker jag på A för att skjuta iväg bomben. Det är lite pilligt ibland, men det är inget ovanligt när det gäller att justera vinklar, och här tycker jag det fungerar bra.

Jag trodde först att jag skulle få sätta mig med ett spel som skulle kunna få fram lite nostalgi samtidigt som jag fick gnugga geniknölarna. Istället klarade jag av spelet under två timmar och känner mig helt klar med det. Om jag inte hade försökt att få guldpokaler på nivåerna hade jag varit klar med det ännu snabbare, vilket bara känns sorgligt. Jag kan dock ursäkta det lite med tanke på sin billiga prislapp på 56 kronor, men jag känner inte att de som köper spelet får valuta för pengarna. Och det är bara sorgligt.