Hem RecensionerSpelrecensioner Separation | VR

Separation | VR

av Danny Larsen

Stora öde landskap, fyllda med reliker från en svunnen tid. Tempel med låsta dörrar som bara du kan låsa upp. Stillsam musik och vindens sus är allt du hör i din resa genom Separation, men har spelet tillräckligt att erbjuda för att hålla dig kvar de få timmar som spelet tar att spela igenom?


Separation är ett walking-sim i VR, med några pussel utspridda lite här och där. Variationen i spelet är inte enorm, men några olika sätt att ta sig över landskapet finns. Merparten av spelet kommer utspela sig till fots, där vi kommer att vandra över det sargade landskapet som består av berg och slätter i hopp om att nå vårt slutgiltiga mål. Men vad är då historien i spelet och varför vandrar vi i det här landskapet?

Jag skulle önska jag kunde säga att historien i spelet är väldigt tydlig, men den lyser lite med sin frånvaro. Vi får meddelanden berättade för oss av röster vid olika utvalda platser, med vaga antydningar om en berättelse, en tanke bakom spelet. Och efter att ha spelat igenom spelet så kan jag säga att det narrativa inte blev skälet till varför jag slutligen kom att spela klart spelet. Här hade behövts mer för att hålla mig kvar i spelet om det är en djupare historia man är ute efter. Spelets tema är depression och att bryta sig ur det.

Men som jag skrev ovan så kommer det inte fram så tydligt som man kunde hoppas, utan man får läsa mellan raderna på spelets utspridda budskap som kommer lite här och där.

”somna inte om igen, det varit så länge sen sen jag hade en besökare”

I begynnelsen…

Spelet startar genom att vi vaknar upp i ett vad som ser ut som ett övergivet rum, där det i mitten befinner sig en futuristisk ”sovkapsel” med en stor grön knapp på dess sida. Trycker man på knappen så öppnas kapseln upp och däri ligger en övergiven teddybjörn. Om man plockar upp teddybjörnen så ber den en om; ”somna inte om igen, det varit så länge sen sen jag hade en besökare”. Efter det så öppnas en dörr i sidan av rummet och vi kliver ut ur rummet. Milt sagt en märklig start… 

Spelets huvudsakliga uppgift du som spelare kommer göra är att få ljuset från enorma kristaller att speglas vidare till andra kristaller. Detta är vad som för spelet framåt och det kan vara lättare pussel eller att du måste flytta på tidigare nämnda kristaller för att ljuset ska kunna nå en viss punkt eller mönster. Variationerna i hur detta görs är inte många och en del pussel är bara frustrerande över hur de är gjorda. Ett exempel är när man ska klicka på en panels olika knappar, och få dem alla gå från att vara släckta till att vara upplysta; denna var bara frustrerande och slutade med att jag bara klickade frenetiskt på knapparna tills jag hittade rätt kombination. Jag hade därför gärna sett fler variationer på pusslen som finns, då det känns som att man bara gör samma saker om och om igen, under spelets korta livstid.

Det finns även objekt som man bör hålla ögonen öppna för att hitta, vilka kallas ”Sorrows”. Detta är gömda statyer av personer, som kommer med ett korta meddelanden samt glödande ”kristaller” som göms inuti i dem.

Elefanten i rummet!

Om vi ska ta upp något som jag tyvärr inte uppskattade – så var det ett eventuellt hinder som många VR-spel dras med:  åksjuka! Jag blev så åksjuk av spelet, vilket får mig att fundera på om det var något i spelets motor eller just hur man tar sig fram i spelet som orsakar det. Så för ett spel som bara ska vara någon timma långt så tog det mig betydligt längre att ta mig igenom det, då jag fick ta pauser eller helt enkelt stänga av spelet för att inte kasta upp dagens middag. Men jag märkte att när jag kom till den sista biten i spelet, så hade jag lyckats anpassat mig och kunde spela klart utan att känn av allt för mycket. Så du som kommer testa på spelet, tänk på att risken för åksjuka är tämligen stor.

Om vi ska snabbt kolla på kontrollschemat för spelet, så använder man sig av den vanliga Playstation handkontrollen för att styra och interagera med saker i vår omgivning. Med vänster tumspak så rör man sig fram och tillbaka och till höger och vänster, på höger tumspak så kan man justera synvinkeln, d.v.s. vrida synfältet 30 grader till höger eller vänster istället för att vi fysiskt ska vrida på oss i verkligheten. Samt att man på X-knappen interagerar med saker i världen. Även om man kan vrida vårt synfält med höger tumspak, så är det primärt genom att vrida huvudet och titta åt olika håll som bestämmer åt vilken riktning vi kommer röra oss mot i kombination av vänster tumspak. Samma sak gäller när man senare i spelet kommer att få använda en båt och en luftballong som fordon; det hållet som du tittar mot är vart fordonet kommer styra.

Spelets längd är som sagt bara några timmar långt, och även om det finns ett gäng kristaller att hitta och pussel att lösa så upplevs spelet som väldigt tomt. Visst det ska vara så, men för ett spel som ska vara en upplevelse och samtidigt en reflektion över liv, sorg och depression, så blir det bara för tamt. För mig var det vandrandet, letandet efter kristaller och dagdrömmandet kring vad som faktiskt funnits i det öde landskapet innan världen förfall till glömska som tog upp mer av min tid. Jag hade därför gärna sett mer världsbyggande, historik och mer av en berättelse i spelet, då det inte får mig engagerad i dessa nuvarande tillstånd. Det känns som man helt enkelt bara vandrar omkring planlöst, letandes efter några  få diffusa meddelanden som till och från dyker upp.

Spelets grafik är inte mycket att prata om, det är inte den mest högupplösta eller snyggaste även om det är passande för spelets historia om ensamhet och depression. Spelet lider av buggar också, t.ex. så kan man kan fastna i saker och måste helt enkelt starta om spelet då man inte kan komma loss, men man kan även råka på stenar som flyter en bit ovanför marken eller att saker som ska få nästa objekt i historien att gå igång inte fungerar så man måste ladda senaste sparfilen igen.

Musiken i spelet är skapad av Vector Lovers och är riktigt bra och passande för spelet; det har en melankolisk ton som sätter stämningen i spelet. Resten av ljudbilden är däremot barskrapad med viskande röster i fjärran eller vinden som viner. Vilket i sig i spelets design är passande.

Det tråkigaste tycker jag är att spelet har potential att bli något riktigt intressant och en upplevelse man bör kolla upp om man känner att tematiken är intressant (och har svårt att bli åksjuk). Spelet är för övrigt utvecklat av bara en person; Martin Wheeler som under fyra år helt själv skapat vad vi ser här och nu. Så jag är mäktigt imponerad av vad han helt själv har åstadkommit. Han har för övrigt kommit ut och sagt att han kommer arbeta vidare för att utveckla och bygga mer på spelet på sin fritid, så kan vara värt att hålla koll på vad som kommer härnäst.

Separation är ett spel som hade behövt en tydligare samt mer engagerande historia för att funka. Det är långt mellan alla delar, spelet känns sparsmakat och det känns som allt man gör är att föra ljuset vidare i miljöerna. Men förutom åksjukan så tyckte jag  annars att det vara ett intressant spel som jag gärna vill se få mer innehåll och fixas med så att jag kan avnjuta det utan att må illa.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.

Separation. Lägsta pris 154 kronor enligt Playstation.com 2020-05-20.

Recensionsex tillhandahållet av Recluse Industries.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar