The Pathless

Jag ångrar att jag inte spelade The Pathless tidigare. Hade jag gjort det hade det tveklöst hamnat på min topp 10-lista 2020. Här får du de meditativa pusslen och skönheten från The Legend of Zelda: Breath of the Wild, de aldrig tråkiga bossfighterna från Shadow of the Colossus och den omslutande utforskarglädjen från de senaste Spider Man-spelen – allt på ett enda bräde.

Spelet börjar med att du blir slukad av en storm och hamnar vid en strand. När du går in mot land stöter du på en gigantisk “andefågel” som ligger på en trappa. Du blir informerad om att fågeln är oförmögen att resa på sig om du inte befriar den från en besvärjelse spelets antagonist The Godslayer har lagt över den. För att lyckas behöver du aktivera tre torn kallade för obelisks. På vägen dit måste du hitta lightstones, lysande objekt som blir tillgängliga efter du löst pussel (mer om det senare). När du hittat tillräckligt med lightstones och aktiverat tornen ger du dig in i en stor röd dimma som befinner sig i mitten av kartan. Där inne finns en ond ande frammanad av The Godslayer som du besegrar genom att skjuta på träffpunkter runt andens kropp. Nu har du befriat fågeln och kan ge dig vidare i spelet. 

En helt vanlig andefågel…

Du går upp för trappan som blockerades av den stora fågeln och möts av The Godslayer. Här får du berättat för dig att fågelanden är en så kallad Tall One, en gudalik varelse som skyddar landet. The Godslayer har lagt samma besvärjelser på ytterligare tre Tall Ones och du får i uppdrag att rädda dem så att du senare kan ta dig till en ö i luften och sätta stopp för The Godslayer. När du kommit upp för trappan hamnar du i ett tempel där du träffar en liten fågel. Du blir vän med denna lilla fågel och introduceras till merparten av spelets pusselmekaniker, som att flytta block med din fågel, rida på fågeln och göra dubbelhopp. Senare i spelet kan du få mer än ett extrahopp genom att klara bossar och hitta lightstones. När du kommer ut ur templet börjar spelet på riktigt…

Spelets story är till synes simpel. Den skrivna dialogen är inte stor, men det finns ett djup här om du väljer att utforska alla hörn och kanter. När du utforskar världen kan du hitta lore messages som ger kontext som förklarar vad som skett i världen i det förflutna. Precis som i Shadow of the Colossus och Journey är spelarens upplevelse en del av berättelsen och därför tycker jag att den minimalistiskt skrivna storyn passar utmärkt här. Du får tillräckligt mycket “in your face” för att hänga med samtidigt som det i stor grad är öppet för egen tolkning.

Premissen för gameplay håller sig likadan under hela spelet. Du utforskar en öppen värld genom att skjuta på orber som ligger utspridda på kartan. När du skjuter dessa med R2 får fylls en mätare som du kan aktivera med L2 för att få en hastighetsboost. På PS5 kan du känna den haptiska feedbacken från triggerknapparna när du skjuter iväg dina pilar. Det ger en särskild känsla till spelandet som du inte kan få på någon annan plattform, lite som den jag fick när jag svingade mig genom New York i Spider Man: Miles Morales. Dessutom utvecklas mekaniken med nya orber som till exempel skjuter dig upp i luften, vilket hela tiden håller mekaniken fräsch. När du inte skjuter dig runt i världen löser du pussel. Dessa går bland annat ut på att du ska lägga lådor på switchar, skjuta pilar genom måltavlor och att du ska tända facklor. Pusslen håller sig relativt lika under hela spelet när det kommer till mekanik, även om de sena är relativt kluriga och kräver kreativa lösningar. Om det är något spelet kunde gjort bättre är det att introducera lite nya mekaniker, dock hade det varit svårt att göra på grund av spelets korta längd.

Nu kommer vi till min favoritaspekt av spelet: bossfighterna. När du klarat ett område åker du in i ett rött moln och möter en Tall Ones korrupta ande. De flesta bossar består av tre faser. Den första fasen går, som jag nämnde tidigare, ut på att jaga efter bossen och skjuta ner träffpunkter på dess kropp. När du gjort det förs du till en arena där de två återstående faserna utspelas. Utan att säga för mycket utspelas de mycket som kolosserna i Shadow of the Colossus. Fasernas innehåll varierar från fight till fight vilket gör att de hålls intressanta. Du kan heller inte dö i spelet, vilket betyder att de blir cinematiska och inte frustrerande.

Något jag inte nämnde tidigare är att det röda molnet sprider sig under kartan när du utforskar och när den når dig försvinner din fågel från dig och du måste hitta fågeln innan den korrupta anden hittar dig. Detta skapar en spänning i spelet som jag uppskattar då det bryter upp gameplayloopen.

Grafiken i spelet är minimalistisk med stort fokus på cell shading, vilket i min mening gör sig riktigt snyggt i spelet. Detsamma gäller för musiken och ljudbilden. Spelet drivs mycket på ambience, precis som The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Dock blir det mer fart på musiken i bossarna. Soundtracket är ett av mina favoriter när det kommer till den här typen av konstnärliga indiespel.

Spelet blandar sina komponenter på ett riktigt bra sätt och om du gillar något av de flertal spel jag nämnt under min recension rekommenderar jag utan tvekan detta spel till dig!