Random är en värld där tärningar styr allt. Här är alla indelade i klasser baserat på tärningens sidor. Varje år kommer drottningen och hämtar upp tolvåriga barn som är lyckligt lottade att bli sexor. Eller har de utvalda barnen en sån tur som de tror?
Spelet handlar om Even, en etta vars syster, Odd, blir upphämtad av drottningen för att bli en sexa. Even blir såklart ledsen att hennes syster lämnar henne och hon vill inget hellre än att de ska återförenas. En dag stöter Even på ett spöke. Hon följer spöket och hamnar på en båt som tar henne till en mystisk ö. På ön stöter hon en levande tärning, Dicey. Mötet förkortas av drottningens soldater. Tillsammans lyckas de besegra soldaterna. Even blir nu den enda levande “Dice Wieldern”, vilket innebär att hon är den enda som kan rädda Random från drottningen.
Dicey och Even ger nu sig ut på en resa genom Randoms alla distrikt för att rädda Odd och sätta stopp för drottningen en gång för alla. Mer än så vill jag inte säga om storyn för att undvika spoilers. Något jag kan säga är att jag gillar världsbygget. Jag tycker om konceptet att världens klasser är uppdelade efter tärningens sidor med de lägst stående som ettor och de högst ståënde som sexor. Det är ett koncept jag aldrig sett tidigare, och det fungerar riktigt bra, särskilt till den Tim Burton-inspirerade grafiken spelet tar sig an.
Till en början har Dicey bara två prickar, vilket innebär att han bara kan rulla ettor och tvåor. För att fixa så att Dicey kan rulla upp till sexor måste du ta hjälp av de olika distriktens invånare. De kan vara allt från monster med flera ögon till mer människoliknande varelser du hjälper. Variationen av uppdrag i de olika områdena är stor. Till exempel består Two-Town av två delar en “vanlig” och en upp och ned. Båda delarna har sin egen borgmästare, vanliga har “mayor” och den upp och ned har “Royam” (Mayor baklänges). Borgmästarna är allt annat än sams och det är ditt uppdrag att stärka deras relation. Ett annat exempel är Threedom, där tre syskon är i konflikt mellan varandra och ditt jobb är att hitta bevis som visar på att konflikten är ogrundad. Detta är bara några exempel, men jag uppskattar verkligen variationen här. Zoink! har verkligen lyckats att få världen att kännas levande med sina karaktärer.
Längs vägen lär du hamna i en del strider. Dessa går ut på att du skjuter på kristaller som finns på fienderna med din slangbella. När du gjort det får du låta Dicey plocka upp kristallsplittret för att skapa kort som du kan använda för att skada fienden. Vilka kort du får är dock upp till slumpen bland dem du har rustat dig med. När du byggt upp tillräckligt med kort kan du kasta Dicey och den siffra han landar på bestämmer hur många kort kan använda. Olika kort har olika siffervärde och det gäller att använda dem sparsamt. Till en början kan du bara använda ett fåtal kort per kast, men ju fler prickar Dicey får, desto starkare kort kan du använda. Det kan vara allt från ett svärd till en bomb till en livsbrygd. Vapnen du får med kort kan du dock inte använda för alltid, utan de går sönder efter användning, lite som i The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Jag gillar konceptet med striderna, men det är två saker jag stör mig på. Det ena är att de börjar kännas enformigt efter ett tag då du möter samma eller liknande fiender under spelet. Det andra är att vapnen känns lite klumpiga att använda ibland, vilket kan göra det svårt att träffa vissa fiender.
Det finns dock lite variation i striderna tack vare brädspelet. Mekaniken fungerar ungefär som vanliga strider, men med en liten twist. Förutom att du måste ha död på fienderna behöver du förflytta en pjäs till en viss punkt. Pjäsen flyttar sig framåt när du kastar Dicey, men för att ta den ända fram måste du besegra vissa fiender som blockerar vägen. Jag gillar det här extra djupet i spelet, men även här kan fienderna bli enformiga efter ett tag. Allt som allt tycker jag att konceptet kring striderna är intressant, men att de kunde ha gjort attackerna smidigare.
När du inte följer huvudberättelsen eller deltar i strider kan du utföra sidouppdrag i de olika städerna. De går ut på att lösa invånarnas olika problem och ger dig oftast pengar som belöning. Jag gillar de uppdragen eftersom de bidrar till att bygga upp världen utan att kännas alltför generiska. Spelet kan klaras på ungefär 10-15 timmar beroende på hur mycket av sidoaktiviteterna du väljer att ta dig an, vilket i min mening är en lagom mängd för spelet.
En av de viktiga karaktärerna…
Som jag nämnde tidigare gillar jag den grafiska stilen, men jag tycker fortfarande några aspekter kring den kunde gjorts bättre. Främst tänker jag på animationerna och fiendernas utseende. Ibland buggar animationerna hos fienderna och de försvinner inte direkt när de dör, vilket de ska göra. Det är inget som förstör spelet för mig egentligen, men det känns ändå värt att påpeka.
När det kommer till musiken tycker jag att den passar bra till världen och utseendet, men det finns inget stycke jag kommer minnas efter min genomspelning. Däremot gillar jag röstskådespeleriet, särskilt hos berättarrösten.
Allt som allt är Lost in Random ett spel med ett unikt koncept som levererar på många punkter, men inte riktigt når hela vägen på grund av klumpighet i striderna. Om du vill ha en unik spelupplevelse rekommenderar jag verkligen spelet!
