Redan i vår förhandstitt av spelet Cloud Gardens blev vi varse spelets potential – därför är det nu extra spännande att se var det till slut landade. Ett meditativt spel där man med flit låter diverse nedgångna dioramas växa igen, bara för ”the hell of it”… kan det vara bra i slutänden?
Cloud Gardens är något så udda som ett pusselspel där du samlar/låser upp en mängd olika växter, alla med målet att växa sig så stora som möjligt, och därigenom nå den heliga 100% nivån som krävs för att klara banan. Det urbana ska alltså växa igen och det styr du genom att först placera en planta, och sedan lägga olika prylar i dess närhet. Varje pryl visar tydligt vilket omfång det har som då avser alla växter inom dess räckhåll – och ser sedan till att få de att växa en aning. Målet blir därför att få växter att blomma så du kan få nya frön, med vilka du återigen kan plantera, och sedan placera ytterligare föremål i de övergivna miljöerna. Se hur naturen tar tillbaka både asfalt, plåt och stål!
Det är sannerligen ett rogivande spel med en retroartad mix av pixlar och polygoner där utmaningen är måttfull men ändå påtaglig från stund till stund. Det är inte alltid de föremål du har lyckas göra susen och få grönskan att blomma fullt ut, utan då gäller det att vara mer strategisk och välja mer exakt var du ska plantera dina växter, och sedermera var du faktiskt placerar dina föremål. När väl banan är klar, kommer du automatiskt vidare till nästa, och så fortsätter det så egentligen i ”evighet”. Är du därför ute efter ett mer actionfyllt spel, då bör du springa åt andra hållet direkt… men är du däremot redo för ett pusselspel, som är märkligt tillfredsställande i det att vegetationen långsamt ses klättra över gamla skor, skyltar eller järnvägar, då är detta något för dig.
Ser man till styrning är det mus och tangentbord som gäller och de duger men kunde förbättras en aning. Själva muspekaren är inexakt ibland, då perspektivet i de 3D dioramas du befinner dig i gör att det blir svårt att veta exakt vart man placerar pekaren. Överlag fungerar det på ett acceptabelt sätt, men när du missar platsen du ville plantera på för att perspektivet och i förlängning placeringen av pekaren inte riktigt stämmer, då kan det irritera. Det är inte ofta, men det händer…
Att spelets lågmälda ljudbild där bristande knoppar och buskiga träd viskar rasslandes tillsammans i vinden på ett finstämt sätt gör det väldigt lugnande, även om det efter ett tag kan bli ganska repetitivt. Visst finns det en utmaning i att försöka få så många växter täckta varje gång du placerar ut ett föremål, men efter du slängt ut bord, stolar, trädgårdstomtar och allt möjligt annat kan det bli rentav tråkigt. Tack och lov är det ett spel som verkligen växer (fattar ni, hi hi) på att spelas i små doser. Dess kartsystem av olika banor och typer av ”biomes” (allt från exempelvis övergivna järnvägar, kyrkor, och trädgårdar) gör att spelet hela tiden får en viss variation – särskilt då man dessutom hittar nya typer av växter (allt från exempelvis hängväxter, svamp, murgröna och ek) gör att det snabbt blir ett spel man tappar tid i… på ett bra sätt. Ja, du kan till och med strunta i kampanjen med överkartan, och gå till ett sandlådeläge, där du kan plantera för glatta livet tillsammans med alla de mängder av föremål du låser upp ute i kampanjläget. Så på många sätt kan du växa samman med spelet som trots viss enformighet under allt för långa stunder, ändå skänker en skön stunds vilosamt spelande.
Samla växter - och flippa emellan de när du vill.
Klarat uppdrag = Du får de föremål på banan.
Ju fler banor du klarar, desto fler föremål får du.
