Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Xenoblade Chronicles 3

Xenoblade Chronicles 3

Lev för att strida, strid för att leva!

av Victoria Sandberg

Xenoblade Chronicles 3 ger en ny innebörd till uttrycket att slåss för sitt liv. I en underlig värld får vi följa en varierande grupp soldater på en både fysisk och mental resa när allt de tog för givet plötsligt förändras. Släng dig in i en värld av monster och strider mellan nationer i en mecha-värld med magi.


Den tredje delen i spelserien Xenoblade Chronicles är en separat berättelse från de tidigare spelen men utspelar sig i samma universum. Som spelare av de tidigare spelen kommer en hel del att kännas igen, men även om du är en ny spelare av serien, eller till och med av JRPG-genren, kommer det inte stoppa dig från att få en trevlig spelupplevelse och uppleva en god berättelse.

Till en början får vi följa soldaten Noah och hans vänner från Koloni 9 i nationen Keves när de är ute på ett uppdrag. Hela deras liv går ut på att slåss och de har alla ett satt livspann på tio år, under vilket de utbildas och strider tills den dag de blir dödade eller får delta i ceremonin hemkomsten där deras själar återgår till The flame clock. Alla soldater skapas av essensen som frigörs när ett levande väsen dödas och som sedan samlas in av de kolonier som spelet utspelar sig kring. Noah och hans gäng är del i ett stort krig mellan Keves och Agnus, två nationer som slåss om att ha den största mängden essens i sina flame clocks.

I en till synes oändlig strid som går fram och tillbaka mellan de två nationerna strider alla för och samlar essens för att överleva, för tar essensen slut dör kolonin ut. Men på ett underligt uppdrag stöter Noah och de andra på deras motparter och gelikar från nationen Agnus, koloni Gamma. Efter en strid med en stor varelse som kallar sig Moebius där Noah och det andra gängets representation av Noah, Mio, länkas samman genom deras vilja att beskydda sina vänner blir alla sex soldaterna befriade från sina flame clocks och får därmed möjligheten att bli äldre än sina förutbestämda tio år.

Men med befrielsen får de även en sorts förbannelse. Vart de än går kommer alla att se dem som monster och fiender, även deras före detta kolonier och vänner. En man de träffar under striden, som verkar haft ett finger med i spelet med att befria dem från tidsramen, berättar att de måste ta sig till staden. Med alla emot sig bestämmer sig dessa sex karaktärer för att gemensamt ge sig ut på vandringen mot staden.

Under resan träffar de på flera välutvecklade karaktärer vilka du i vissa fall får möjlighet att inkludera i ditt gäng under en längre eller kortare tid, så att du kan ha sju karaktärer i ditt party. Genom olika flashbacks och diskussioner mellan spelfigurerna fördjupas karaktärerna och vi får reda på deras olika drivkrafter och bakgrundshistorier. Tyvärr är fokuset lite skevt och jag tycker personligen att karaktärerna ifrån Agnus är något svaga i sina berättelser, även om de utvecklas bit för bit genom flertalet cut-scenes. En del av bikaraktärerna var enligt mig mer intressanta och hade en bättre motivation för sina karaktärsdrag och handlingar.

De sex huvudkaraktärerna har olika stridsklasser som har olika attacker och buffrande förmågor som du parallellt måste hantera, eller åtminstone ha översikt över. Striderna är nämligen i realtid utan några klassiska turer. Du styr en av karaktärerna och väljer när du ska använda dennes specialattacker och förmågor eller när du enbart ska låta auto-attacken rulla. Under striden kan du även byta mellan karaktärerna för att vid rätt tillfälle aktivera de andras attacker. Alla karaktärer strider dock automatiskt vid din sida och aktiveras sina egna specialattacker, så det gäller att redan i förväg ge alla karaktärer attacker och förmågor som passar just dem och som passar in i hela gruppens stridsteknik.

Allt eftersom berättelsen fortskrider får du möjlighet att kombinera de olika stridsklasserna mellan karaktärerna och på så sätt själv komponera en grupp som passar ditt stridssätt bäst. Utöver detta finns det likt alla klassiska JRPGs olika accessoarer, ädelstenar, maträtter och skill-trees som kan maximera karaktärernas olika förmågor och kapaciteter. Dessa introduceras dock allt efter som berättelsen fortgår vilket gör att det inte blir övermäktigt, utan spelaren får tid till att sätta sig in i vad alla funktionerna är och hur de fungerar i sin egen takt.

Även ett 20-tal timmar in när berättelsens vindlingar har fört karaktärerna genom flertalet olika biotoper och komplicerade situationer introduceras nya element både i striderna och som en del av upptäckandet i den stora öppna världen.

I striderna mot olika sorters monster som fyller de olika biotoperna och landskapen slåss du som sagt med alla dina sex eller sju karaktärer samtidigt. Genom att välja när de olika specialattackerna hos den karaktär som du för tillfället kontrollerar ska aktiveras eller kombineras kan du fylla olika mätare som ger dig tillgång till mäktigare specialattacker. Varje karaktär och stridsklass har olika förutsättningar för att fylla upp sina mätare, och det gäller att lära sig allas klasser för att optimera samarbetet och din stridsteknik under striderna. Vid flera tillfällen får du som spelare ytterligare möjligheter när det kommer till specialattacker, så som kedje-attacker och länkningar in i en kombinerad form av två olika karaktärer. Dessa utvecklas även i sig genom att karaktärerna lär sig mer eller träffar nya personligheter längs resan. Monstren som du stöter på har en trevlig variation i utseende men i själva striderna märks ingen större skillnad. Den stora skillnaden i striderna möter du i bosstriderna där det oftast krävs en mer taktisk teknik för att komma levande genom striden.

Jag har valt att inte gå in i detalj på alla stridmekanikerna då det dels finns en hel uppsjö med mekaniker, som hade tagit en hel roman att beskriva, dels för att de är en del av berättelsen och är invävda i progressionen på ett sådant trevligt sätt att det borde vara upp till spelaren att upptäcka dem under spelets gång.

Vid mer eller mindre förutsägbara tillfällen i berättelsen stöter du på större eller mindre bosstrider, där det gäller att se mönstret både i fiendernas attacker och i ditt gängs attacker för att försöka aktivera deras förmågor vid rätt tidpunkt. Svårighetsnivån stiger desto längre in i berättelsen du kommer och striderna går från att så gott som klara sig på autoattacker till att varje ögonblick räknas. Detta gör enligt min mening att spelaren får den där tillfredsställelsen när man klarar av en svårare strid men samtidigt inte blir frustrerad av att ständigt dö i ett tidigt skede. För det mesta så är det sällan ett långt steg tillbaka när hela gänget blir utslaget, utan de återuppstår vid det senaste lägret eller landmärket som du passerade. Svårighetsgraden kan kännas lite för lätt till en början, för att mot slutet vara riktigt utmanande. Det finns dock en möjlighet att ändra svårighetsnivån så att det passar dig som spelare, oavsett om du vill ha en utmaning eller mest vill glida med i berättelsen.  

Jag brukar ofta springa åt det håll som verkar mest spännande, vilket ibland leder mig till allt för svåra fiender, men som även gör att jag oftast håller en lagom level för de fiender jag möter. Men om du är en spelare som generellt brukar springa raka vägen mot nästa huvuduppdrag kan Xenoblade Chronicles 3 uppfattas som något grindigt, detta var dock inget som jag upplevde. Efter ett 20-tal timmar känns monster-striderna i världen lite same same, men utgör ändå en naturlig och ganska underhållande del av att upptäcka världen.

Världen känns enorm och sträckorna som huvudkaraktärerna reser över vidsträckta, utan att det känns som att vandra genom en öken av ingenting. Fiender och monster rör sig på ett sätt som gör det möjligt att välja att strida kontinuerligt eller smyga sig förbi där fienderna verkar vara för svåra eller du har tröttnat på att slåss för tillfället. Med varierande bakgrundsmusik sätts tempot och stämningen med klassiska pianotoner, technobeats och flöjter. Musiken i striderna är alltid den samma och kan nog låta repetitiv för den som inte spelar, men den har ändå så pass stor variation inom musikslingan att man som spelare inte irriteras av att ha den i bakgrunden under de intensiva striderna.

Cut-scensen är alltid röstsatta medans vissa sekvenser är med pratbubblor, i vissa fall är dessa röstsatta och i vissa fall är det upp till spelaren att läsa sig igenom dialogen. De längre scenera är dock animerade klipp med högre bildkvalité och röstskådespel som ger känslan av en dramatisk anime. Jag som tycker om spel med en djup berättelse tycker att de olika sorternas berättelsesekvenser alla spelade sitt syfte, men för vissa kan de nog te sig lite långa. Röstskådespelet på japanska sitter som en smäck, passar alla karaktärerna utan att någon känns alltför överdriven eller skrikig och ger liv och ännu mer djup till både karaktärer och berättelsen. Den engelska versionen har en grov brittisk dialekt som gjorde att jag tänkte på alla karaktärerna som studenter på Hogwarts. Röstskådespelarna har dock gjort ett bra jobb och deras inlevelse var verkligen på topp när jag lyckats komma över deras dialekter.

För den inbitna Switch-spelaren är detta ett vackert spel med grandiosa omgivningar och relativ frihet att röra sig runtomkring i världen. I jämförelse med en PC- eller current gen-spelare är dock texturerna lite smetiga, framför allt i de lite för utzoomade filmsekvenserna, och antalet frames är i underkant. Men det är ju att vänta på en handhållen liten konsol som Switchen. För vad det är tycker jag att grafiken är helt okej. Den halvrealistiska anime-stilen på karaktärerna och världen ger ett trevligt intryck och en helhet som fungerar både i handhållet och i dockat läge.

I en intressant kombination av huvuduppdrag, sidouppdrag och hjälteuppdrag leds spelaren genom världen på ett sätt som gör att man alltid tycker att man själv väljer, men i själva verket leds man hela tiden framåt. I de flesta segment kan du välja att ta en annan väg än den spelet vill att du ska ta, men för det mesta så leder omgivningarna och uppdragen på ett sådant sätt att du vill fortsätta framåt och inte ta allt för långa omvägar.

En fin ceremoni för fallna soldater.

Relativt frekventa platser dit du genom kartan när du vill kan resa tillbaka genom några knapptryck gör att det är lätt att återbesöka platser och fullfölja sidouppdrag. Men vid vissa segment i berättelsen ersätter faktiskt sido- eller hjälteuppdrag själva huvuduppdraget. Sidouppdraget ger dig då oftast en ny förmåga eller funktion och måste lösas innan du kan fortsätta i berättelsen. Ett hjälteuppdrag ger dig tillgång till en extra hjälte som kan hjälpa ditt gäng i strid med egna specifika förmågor och attacker. Detta tyckte jag gav en ny intressant tolkning av att följa en JRPG-berättelse. Som spelare visste man att dessa uppdrag inte var så viktiga för huvudkaraktärernas resa, men de hjälpte någon på vägen eller lärde sig något som kunde komma att hjälpa dem senare.

Med en trevlig avvägning mellan strider, cut-scenes och varierande uppdrag tycker jag att Xenoblade Chronicles 3 är ett spel som nog skulle falla rätt många i smaken. Ett kriterium är så klart att du ska vara intresserad av att följa en berättelse under nära 100 timmar med allt vad det innebär. Berättelsen är intressant och världen är djupt utvecklad men är inte den mest gripande jag stött på, mycket på grund av den något skeva förståelsen och uppbyggnaden av huvudkaraktärerna. Trots detta har jag verkligen njutit av att upprördhet som bjuder på både lugna, drastiska och gripande stunder. Är du ett fan av JRPG och ännu inte gett dig in i Xenoblade-serien är detta ett spel värt att testa, och kanske kan det även vinna över några av de som ännu inte satt tänderna genren.


Specifikation

Denna recension baseras på Switch-versionen.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Bergsala.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar