Immortals of Aveum

Hokus pokus, simsalabim! Här kommer ett fantasyspektakel som heter duga! Immortals of Aveum vill vara ungdomligt, hippt och humoristiskt, men når kanske inte hela vägen i dessa mål. Men banne mig om det inte åtminstone gnistrar vackert medan det gör det! För många trollformler blir det i denna förstapersonsmagiker-’shooter’!

Trollstavar lyser med sin frånvaro, och snarare lyser istället spelets protagonist Jaks magiska hand upp rejält. Vi får följa denne naive men rättrådige Jak, i hans resa genom en värld påverkad av år av magistridande mellan ett gäng nationer. Så till den grad att hans fattiga vardag initialt slutar i tragedi och leder honom in i kampen – redo att utöva hämnd. Hämnd må däremot vara ett skäl inledningsvis, men ett som alltefter tiden går, får hans i övrigt idealistiska sinne att söka nya sätt att lösa vardagen – och det eviga krig som rasar i världen Aveum. Ett krig med det lite väl bokstavliga namnet ”Everwar”. Detta blir startskottet för ett oväntat berättelsefokuserat förstapersonspel, där du tas land och rike runt, i jakten på nya trollformler, hemliga stenar och ren och skär utforskning.

Immortals of Aveum är ambitiöst, det ska jag ge det. Skådespelarinsatser som ses här är välproducerade, även om manuset och det till synes tvångsmässiga drivet av att haspla ur sig fåniga namn och adjektiv, som uppenbarligen tagit utvecklarna tid och pengar att komma på. Något som dessvärre snarare får spelets berättelse att kännas som en ungdomsserie på Nickelodeon eller Amazon Prime. Det i sig behöver förvisso inte vara en dålig grej, men här känns mycket av dialogen styltig som bäst – även om skådespelarna ärligt talat gör ett hästjobb, då mycket av huvudkaraktärernas karisma får spelets annars så torftiga manus att ändå funka. Aveum, som världen heter lever på magi, och när en galning vid namn Sardakk vill få ta över världen, är det givetvis upp till dig (läs Jak) att lösa biffen. Som om det inte räckte med att kriget i världen har hållit på i en evighet, nu ska Jak blåögt försöka övertyga alla om att fred och karismatiska ’humble-brags’ ska vinna över alla – och att allt ska bli frid och fröjd. Tack och lov lyckas ändå berättelsen med konststycket av att åtminstone vara koncist och knytas upp ordentligt under min spelomgång på runt 13-14 timmar. Visst är det knappast någon välskriven dialog mellan karaktärer, och synar du saker i sömmarna, så börjar frågorna hopa sig. Men om du bara låter dig själv flödas genom historien, precis som karaktärerna gör med hjälp av magin som finns i deras ådror, kan det ändå vara en okej stund framför datorn (eller konsolen).

Vackert så det nästan bländar en…

”Pang pang” du är död…

Elefanten i rummet kan magi…

Om vi då tar oss vidare till hur du spelar och hur spelet presenteras, så finns det både det ena och andra att säga här. Först och främst har vi dess förstapersonssvepande action, där dina trollformler sker ögonblickligen – utifrån tre magiska färger. Det är nämligen som så att världens magier är indelade i blått, grönt och rött, där den första är mer generella avståndsskott och sköld. Grönt kan vara målsökande och snabbskjutande och rött symboliserar mer närstridsskjutande (tänk hagelbrakare). Dessa trollformler är förpassade till den piffiga handske som Jak har; med vilken du snabbt roterar för att nå den typ av färgformel du behöver i stunden. Inte nog med det, fiender som själva främst skjuter med en viss typ av färg – när det kommer till trollformler – tas också bäst ned med samma typ av färg från Jaks sida. Samma färger används även i mängder av pussel i världen, där du ofrånkomligen behöver skjuta på ett gäng kristaller i samma färg, för att öppna dörrar eller nå vissa platser. Pusselmekanik som i liten mängd hade varit alldeles utmärkt, men som här dessvärre snarare blir monotont allt eftersom, när merparten av lösningar är att skjuta rätt färg, eller ljusstråle mot en kristall av ett slag.

Självklart kan du hitta samt skapa både nya handskar som armband och ringar – vilka du sedan dessutom kan uppgradera. Givetvis finns det en hög med trollformler, både offensiva som defensiva som du kan lära dig – allt för att göra striderna mer underhållande. Och nog tusan finns det något roligt här ändå. När spelets strider tar fart, och du känner att du är med i det hela känns det underhållande och responsivt på ett sätt jag nog inte trodde. Spelets styrning är verkligen riktigt precis, och likaså magiskjutandet – det är snarare fiendevariationen och den obalanserade delen av striderna som får det att tappa lite. Vissa fiender är roligare än andra att möta – och även om det skapar lite utmaning, är det inte så mycket en fråga om att du är dålig, mer än att spelet erbjuder motstånd på ett nästan överväldigande sätt, vilket många gånger innebär att du hamnar i underläge snabbt. Det får den entusiasm jag byggt upp att stappla inför striderna då det i ena stunden är superlätt, och andra oväntat svårt.

Sedan kommer vi till spelets presentation, där utvecklarna verkligen tagit i från tårna. Särskilt sett till systemkrav! Spelet ser onekligen snyggt ut, och animationer hos karaktärer är välgjorda, men att spelet kräver en monsterdator är lite synd. Spelets väldigt ungdomliga aura sett till enkel men lättillgänglig berättelse borde vara en god grund för vem som helst att ta sig an spelet – men dessvärre kräver det en redig dator. På ett personligt plan kan jag uppskatta det när utvecklare går in för att driva utvecklingen framåt så som t.ex. Crytek gjorde förr. Men även där fanns ändå en större skalbarhet i spelet upplevde jag det som. Här däremot kan du säkerligen köra spelet på sämre datorer, men visionen från utvecklarna lär tappas mer på vägen, vilket är synd för de som potentiellt skaffar det. Det går liksom bara att få ett första intryck en gång, och om du skaffar det på en undermålig dator kan det nog surna dig mer än väntat.

Ytterligare en aspekt som i nuläget drar ner spelet något är dess buggar. Det har förvisso enbart varit grafiska sådana, där marken plötsligt blivit genomskinlig eller objekt inte kan ses – men det har skapat viss frustration, i ett spel som lutar in i sin presentation så mycket. Förhoppningsvis kan kommande uppdateringar lösa detta, men är ändå värt att nämna här.

Fotnot.
Vi har dessvärre ingen insyn i hur väl det presterar på Playstation 5 och Xbox Series-konsolerna, där det även lanserats, men att det finns flerplattformsstöd är åtminstone i sig imponerande ändå…

Högtflygande aspirationer, som kanske inte når hela vägen…

Immortals of Aveum har sina höga- och låga punkter, något som kanske inte riktigt lyckas hålla dess saltade prisbild. Men ambitionerna från utvecklarna om att ta fram ett magiskt äventyr, samtidigt som en välskådespelad berättelse framförs kan ändå hittas här. Visst, berättelsen i sig har ett lager av ost över sig, och dialog med mumbojumbo som ofrånkomligen kan frammana både en och annan ögonrullning. Men utvecklarnas snabbskjutande actionmagi har glimten i ögat, och känns som moment som lyfter spelet från en ofrånkomlig jämförelse med ungdomsserier av forna dar. Det kanske inte lämnar några stora intryck efter sluttexten rullat, men överlag kommer det inte vara bortkastat heller… Det är ändå underhållande i stunden att spränga fantasyfigurer med fabulösa färgattacker! Simsalabim indeed!