Hidden Through Time 2: Discovery

När en person sitter så mycket som jag gör är hållningen viktig. Ryggen ska vara rak, armarna ska ta i armstödet och skärmen ska vara på sådan höjd att nacken inte blir ansträngd. Det är dessutom rekommenderat att inte luta in i skärmen och stirra. Alla dessa rekommendationer kastade jag i väggen när jag spelade Hidden Through Time 2: Discovery, ett spel som kräver ett skarpt öga och mycket tålamod… och en aningen ansträngd nacke.

Hidden Through Time 2: Discovery är ett så kallat “hidden object”-spel. Premissen är galet enkel: hitta gömda objekt i en detaljerad spelvärld, ungefär som “Where’s Waldo?” böckerna jag läste som liten. Istället för en rödklädd figur letar spelaren efter katter, vinflaskor, böcker, sniglar – tja, allt möjligt faktiskt. Hidden object är en genre som är svår att misslyckas med, och utvecklarna Rogueside har mycket riktigt lyckats skapa ett spel som är roligt, engagerande och estetiskt tilltalande.

Det börjar enkelt. Hitta fem objekt utspridda kring ett enstaka hus. I nästa bana ska du hitta sex objekt, sen sju, åtta och till slut arton stycken. Nämnde jag att spelvärldarna också blir större och större, samt mer och mer detaljerade, för varje ny bana? Rätt snabbt blir det komplicerat – och tidskrävande – att söka sig igenom spelvärldarna för att hitta objekten. Och precis så ska det vara! Vem som helst ska kunna sitta en kväll och bocka av en eller två banor i lugn och ro samtidigt som man utmanas. Det är just vad spelgenrens syfte är, och Hidden Through Time 2: Discovery är på det viset precis i linje med vad som önskas.

Inledningsvis enkelt, men snabbt utmanande och tidskrävande.

Hur känns det då att söka efter objekten? Det är faktiskt riktigt trevligt. Spelet är tidvis utmanande men känns aldrig orättvist då de flesta objekten är på någorlunda rimliga ställen. Om spelaren fastnar finns det (någorlunda) hjälpsamma tips till varje objekt, som i de allra flesta fall vägleder en till att finna objektet som eftersökes. Om spelaren fastnat helt på en bana är det möjligt att helt enkelt gå vidare till nästa. Det finns dock ett krav på det totala antalet funna objekt innan spelaren kan nå de sista banorna, vilket omöjliggör en spelare från att direkt börja med det allra svåraste som spelet erbjuder. Vissa banor har dessutom en så kallad “Reality shift”-funktion, där spelaren kan växla mellan olika årstider och tider på dygnet. En väldigt bra idé!

Tillsammans med den trevliga och barnvänliga grafiken, som dessutom är handritad, är det hela en allmänt trevlig upplevelse. Det är svårt att inte tycka om spelets estetik, hur enkel den än må vara. Det finns gott om detaljer, miljöerna är alla trevliga att kolla på (annars blir spelaren snabbt galen och uttråkad) och de enkla färgerna bidrar till att ögonen inte blir trötta allt för snabbt. Spelet gör mycket rätt på denna front.

Hidden Through Time 2: Discovery utspelas i tre epoker – Noir, Victorian och Science Fiction. Varje epok har 11 spelvärldar, varav den första alltid har fem objekt och den sista arton. Skillnaderna mellan epokerna är givetvis tidsperioden som spelvärldarna utspelar sig i, och varje epok bjuder på en ny, trevlig miljö med objekt i en ny stil. I det stora hela är varje spelvärld, inom samma epok, uppbyggt av samma beståndsdelar. Det är samma växter, byggnader och möbler. Redan vid 11 spelvärldar blir det aningen repetitivt, men det är inget större problem. De tre epokerna är därmed ett väldigt välkommet koncept, då det annars skulle bli snabbt repetitivt med 33 spelvärldar där samma assets används om och om igen.

Det finns en enkel berättelse som är valfri att följa. Oftast är det något i stil med “Person X har förlorat Y, kan du hjälpa hen att hitta dem?”. Premissen kan närmast jämföras med en barnberättelse och är varken väsentlig eller distraherande, men kan och kan vara särskilt spännande för en yngre spelare. Att Hidden Through Time 2: Discovery saknar en berättelse är för övrigt helt okej – det behövs varken en tillhörande novell eller en djupgående karaktärsbyggnad. Det är inte poängen med spelet. Om ingenting är det ett trevligt inslag som kan uppskattas av vissa spelare och skippas av andra.

En fantastisk funktion är kartskaparen som följer med spelet. Den är enkel att använda, flexibel och ger spelare möjligheten att skapa kartor i höjd med de utvecklarna själva skapat. I skrivande stund finns det få kartor skapade av andra spelare, av vilka färre är faktiskt bra. Med tanke på spelets blygsamma popularitet, särskilt i jämförelse med föregångaren, är det svårt att säga om det kommer bli många fler användarskapade kartor i Hidden Through Time 2: Discovery. Men om du känner dig manad att påbörja den förändringen så har du alla verktyg du behöver.

En aspekt där Hidden Through Time 2: Discovery dock har fallit pladask är musiken. Att kalla det musik är nästan att ta i, det är snarare en loop som spelas om och om och om igen. Det vore uppfriskande om varje epok hade ny musik, men så är det inte. Istället tvingas du lyssna på samma gitarr riff minut efter minut medan du letar objekt. Min rekommendation? Stäng av musiken helt och sätt på en egen spellista, annars blir du nästintill galen efter tjugo minuter. Menymusiken är å andra sidan riktigt trevlig –  synd att det inte går att lyssna på den istället! I övrigt är ljudet i spelet bra – varje objekt avger både en distinkt animation och ett ljud när de klickas på. Katter jamar, fåglar kvittrar, bilar brummar… du förstår poängen.

Så vem är Hidden Through Time 2: Discovery för? Svaret är att alla kan njuta av ett spel som detta, vare sig för avkoppling, mild hjärnträning eller för att fördriva tiden. Det är i grunden ett väldigt enkelt spel som fyller sin roll perfekt. Det finns ingen tidspress, inga krav och det är både enkelt att förstå och spela. Spelets vänliga grafik bjuder in familjer att lösa pussel tillsammans, och dessutom ett bra tillfälle för barnen att lära sig hantera datormusen. Enkelt sagt: ett spel för alla med tålamod, intresse för genren och lite tid att fördriva. Det enda jag önskar är att det fanns mer.