Lego Marvel Super Heroes 2

Kang the Conqueror tycker inte om Lego Marvel universumet. Alla dessa pjoskiga hjältar som hela tiden ska göra det ”rätta”. Nej, usch och fy. Så vad är då bättre att helt enkelt ta de ur sin egen verklighet, och försätta de (samt en hel hög stadsdelar/platser) på en plats utanför tid och rum. Ja hua vilken elaking han är…och han vet om det själv den lymmeln!

När alla våra Marvel hjältar ser sina grannskap och kära platser föras bort av den tidslekande Kang, så står det klart att detta hot, inte bara får verkligheten att stå på spel. Men även alla andra dimensioner står på spel. Ja det är verkligen en soppa, men tack och lov, finns ju faktiskt egentligen samtliga hjältar på en plats. En aspekt som vår kära Kang borde ha tänkt på. Men som man bäddar får man ligga…

Kang den spjuvern har tagit olika riken….fy vilken skurk!

Berättelsen i Lego är lika mycket fantasifull som den är generisk. Det låter paradoxalt i sig, men de slänger med egentligen varenda karaktär de kan, låter oss ta del av olika världar på ett effektivt sätt och lyckas samtidigt ge oss en väldigt comicbook känsla över det hela. Dessvärre känns allt gjort; i andra comics, i andra spel, i andra berättelser, så att det känns som du hela tiden sett det förut. Det är helt enkelt oförargerligt, vilket i sig inte är något fel. Men när det känns som att du hela tiden sett storyelement i andra spel eller sammanhang, så tappar du fokuset på storyn.

Vilket för oss in till vad jag egentligen anser som kärnan i Legospel. Samlandet, förstörandet och byggandet. Det är högst korridorlikt, i hur du förstör objekt A, för att sedan bygga objekt B och se något låsas upp/öppnas, och sedan börja om igen. Det är kärnan i Legospel, och har egentligen gjorts sedan deras begynnelse. Men det görs bra, och det görs underhållande. Det enorma galleri av karaktärer tillsammans med hela sjutton olika Marvel platser (allt från forna Egypten, Hydras rike, Lemuria, Manhattan, medeltida England med flera) gör det till ett veritabelt smörgåsbord av upplevelser. Pussel på pussel finns i miljöerna, och alla karaktärer har förmågor anpassade efter dem specifikt. Även om deras förmågor i mångt och mycket liknar varandras, så finns det ändå ett öga för detalj (särskilt imponerande i.o.m. mängder karaktärer) som jag uppskattar.

Med det sagt, så är det ändå mer av samma, och blir till slut aningen tröttsamt. Samlandet av legomynt, letandet efter hemligheter, och de till slut repetitiva pusslen gör att man lätt tappar intresset efter en stund.

Utvecklarna har verkligen pressat hårdvaran (vilket märks då det ibland laggar) i Playstation 4 versionen, då det är för att vara ett Lego spel ändå väldigt snyggt. Atmosfären och färgsättningen ändras från miljö till miljö, och även ljud och musik. Och trots att det lätt kunde ha känts lite väl eklektiskt, så funkar ändå miljöbytena sömlöst.

Slutligen så måste jag ändå peka på den uppenbara bristen på förnyelse i spelserien, när spelet fortfarande brottas med vinklar som hindrar dig att se allt i världen, pussel som ibland känns ologiska och oförklarande (i hur man ska ta sig vidare) och en spelmekanik som i sig känns föråldrad på vissa sätt. Visst har de skjutit in lite nytt i detta spel; det finns t.ex. ett fyrspelarläge där man kan spela mot och med varandra i lag, men ändå känns det ärligt talat girigt och framförallt slött från utvecklarna att mala ut samma omskinnade innehåll gång på gång. Det funkar säkerligen för de inbitna fansen, men för andra spelare så blir det lätt bara ytterligare ett Legospel i mängden.

Någonstans önskar jag bara att de vågar testa något nytt, eller varför inte både ock; gör ett nytt i samma ådra, och sedan något som experimenterar. I nuläget känns det extremt säkert och aktsamt, vilket är synd då vi alla vet att Lego är essensen av kreativitet egentligen.