Trine 5: A Clockwork Conspiracy

Hjältarna av Trine har nu fyra gånger lyckats rädda riket från både det ena och det andra. Men nu kommer det ett nytt hot inifrån, och det består mestadels av metall. 

Det har dykt upp en ny sorts soldater i landet där våra hjältar bor, och de här är mekaniska. Visst låter det bra på pappret att ha maskiner som inte går att korrumpera utan gör sitt jobb och ser till att folk följer lagen, men vi som inte lever i Trines värld vet hur det här brukar gå, och visst sjutton har vi någon i bakgrunden som försöker ta över riket och bygga upp det i sin avbild. Men först måste ju hjältarna av Trine bort, något som inte visar sig vara lika enkelt som de först hade trott och våra hjältar Amadeus, Pontius samt Zoya lyckas fly. Nu behöver de dock stoppa robotsoldaterna och deras kommendörer från att ta över riket samtidigt som Trines rykte besudlas. Det är ingen nytänkande story men den fungerar bra, mycket tack vare spelets humor som ständigt lyckas få mig att dra på mungiporna. 

Spelet är ett plattformspussel i 2,5D där du som spelare byter mellan de tre olika hjältarna för att komma vidare. Amadeus kan trolla fram bland annat lådor och plattformar som har flera användningsområden, Pontius slåss och utför de tyngre uppgifterna och Zoya är den smidiga som skjuter pilar på olika saker. Du kommer behöva byta mellan dem samt lära dig att hitta en balans i att använda alla tre även om du skulle tycka mer om en av dem. De har ändå rätt framträdande personligheter under cutscenes samt deras dialoger under nivåerna. Amadeus tycker mer om att läsa om hjältar än att faktiskt vara en, Zoya är en tjuv i första hand och en hjälte i andra hand och Pontius är en riddare med allt vad det innebär. Det är en intressant trio med en hyfsat välkänd gruppdynamik jag ändå känner fungerar.

I spelet gäller det att slåss mot fiender, ta sig förbi spikar, klättra upp på väggar och sist men inte minst, samla på gröna kristaller som finns lite varstans. De här kristallerna omvandlas till skill points som du sedan använder för att förbättra de tre karaktärernas förmågor. Och om du skulle ångra en uppgradering är det bara att klicka bort den för att spendera poängen på något du tror kan fungera bättre. Pusslen är ofta lätta att lösa förutsatt att du tittar dig omkring ordentligt samt använder dig av alla förmågor de tre hjältarna har och får under spelets gång. Men i några få fall är de betydligt klurigare och jag har ibland fått hitta en lösning som jag är säker på inte är den rätta. Som sagt är de få men det är också kul att se att det går att lösa pusslen på lite olika sätt om du skulle vara tillräckligt kreativ. Vid ett tillfälle skulle jag korsa en flod med hjälp av två lådor men lyckades inte lista ut hur, istället sprang jag fram med Pontius så långt jag kunde, bytte till Zoya, sköt en pil med ett rep och halade mig långsamt in. Inte ens nästan det rätta sättet att lösa pusslet på, men det fungerade. Ett annat pussel var mer frustrerande, för jag kunde inte se lösningen någonstans på skärmen, men efter att ha klickat runt som Amadeus ett tag hittade jag en plattform gömd i mörkret som var nyckeln till pusslet. 

En oerhört viktig del av spelet är dess fysik. För om den inte hade fungerat så väl som den gör hade inte spelet i sig fungerat. Olika saker väger olika mycket, vatten rinner olika beroende på vilken riktning det kommer från, rep spänns mellan två punkter som karaktärerna sedan kan gå över och mer. Sen, beroende på hur du siktar olika saker, kan objekt och projektiler studsa i olika vinklar som fungerar bra för att lösa olika pussel, samt för att ta ut fiender från en trygg punkt. På tal om strider, är det mestadels att fiender kommer springandes från höger och vänster i ett försök i att skada dig. Vissa fiender, som agerar lite som bossar, har speciella gimmicks att komma förbi som en stor sköld, men för det mesta är fiender inte mer än en smärre distraktion. Det är inte mycket mer strategi än att skjuta/hugga allt du kommer åt innan de slår på dig, lite tråkigt i längden i mitt tycke.

När jag har spelat Trine 5 har jag suttit med mus och tangentbord som har fungerat riktigt bra. Spelets kontrollschema är väl utlagt runt WASD och jag behöver inte flytta fingrarna mer än någon tangent bort för att göra det jag vill. Det går självklart att spela spelet med en handkontroll om så önskas, men jag ville kunna sikta lite bättre med pilbågen när jag spelade.

Spelet ser för övrigt underbart ut i sin grafik. Det är så mycket som händer i både förgrunden som i bakgrunden. Ja, utöver det som händer i mitten där jag springer omkring och försöker komma vidare. Det kvittar vilken miljö jag befinner mig i, det verkar alltid finnas något att titta på. För det mesta ger grafiken mig en känsla av sagomys som när jag läser sagoböcker för dottern. Även musiken är fantastisk i dess design och passar perfekt in i miljöerna och vad det är som händer. Det enda jag funderar på sett till musiken är att den ibland verkar tystna för att sedan komma dundrande tillbaka. Är det för att se om jag är vaken eller vad är syftet? 

Trine 5 är ett bra spel och en bra uppföljare i serien som nu har hållit på i 14 år. Det är lätt att fastna i spelets estetik, samt dess pussel. Storyn är roande och karaktärernas förhållande till världen och varandra lär få de flesta att dra lite på mungiporna.