Contra: Operation Galuga

Bill och Lance har, på uppdrag av Konami, bestämt sig för att flexa sina muskler och döda allt som finns med sina överdimensionerade vapen.

Ibland är livet en märklig rad av sammanträffanden. Nördliv är absolut inget undantag från den regeln. I en av mina tidigare recensioner (Geometry Survivor) skrev jag om att det påminde om den gamla goda tiden med arkadspel i gamla korvkiosker. Ödet hörde min saknad och från spelgudarna trillade Contra: Operation Galuga ner i min xbox.

Contra är ett gammalt arkadspel från 1987 och släpptes också då av Konami. För en femma fick du spela denna sidoscrollande run’n’gun med två testosteronstinna män med alldeles för stora vapen. Bana efter bana, femma efter femma. Tills antingen spelet var klart eller pengarna tog slut. Oftast hände det senare innan det första.

37 år och ett antal uppföljare senare, släpps alltså en remake som Konami har döpt till Contra: Operation Galuga. Galuga är namnet på den ö som terrororganisationen Red Falcon har belägrat och det är upp till våra hjältar, Bill och Lance, att rädda dagen och förgöra Red Falcon en gång för alla. Du kan spela ensam eller tillsammans med en vän på samma skärm och till er hjälp har ni en hel uppsjö av olika vapen och egenskaper. I åtta olika nivåer skjuter du dig förbi terroristernas försvar och i slutet av varje bana kommer såklart superbossen. Det är väldigt enkelt och förutsägbart och det bjuds inte direkt på några överraskningar eller innovationer.

Själva spelidén är väldigt enkel. Du börjar banan längs till vänster, för att ta dig förbi olika fiender i sidscrollande höger. Fienderna varierar allt från vanliga soldater som springer, hoppar och ligger ner, till kanontorn som poppar upp ur marken när du kommer nära dem. Under banans scrollande kan du skjuta ner olika power-ups till ditt vapen. Laser, snabbare skott och målsökande missiler är några av de olika som du kan plocka upp. Om du blir träffad tre gånger i rad, förlorar du ett liv och samtidigt med det förlorar du den vapenuppgraderingen du har för tillfället. Du kan ha två olika uppgraderingar samtidigt, som du enkelt kan byta mellan. En bra detalj är att om du redan har laser och plockar upp en till, uppgraderar du den till level 2 istället för att ersätta den du redan har. Alla vapen har en speciell förmåga som du kan aktivera. Eldkastaren t.ex skapar en statisk eldsköld framför dig som stoppar all skada under en liten period. Nackdelen med att använda vapenförmågan är dock att den uppgraderingen försvinner. Det innebär att du måste välja dina tillfällen noga så att du får ut det mesta av dem.

När det gäller grafiken och ljudet så har Konami egentligen bara snyggat till arkadspelet lite och gjort det mer modernt. Det finns inga direkta överraskningar att hämta, men de där ute som har spelat den gamla förlagan kommer att le igenkännande. Det är pixelcharmigt och bakgrundsljudet är sådär lagom hysteriskt irriterande. Det framkallar en stress, vilket jag antar är meningen. Däremot fångar Konami den där nostalgiska känslan hos mig och tar mig tillbaka till Vallåsgrillen anno 1990.

Contra: Operation Galuga bjuder på tre olika spellägen; story, arcade och challenges. Story är helt enkelt när du tar dig igenom spelet. I arcade får du ta med dig upp till tre vänner (om du har några) på split-screen och i challenge ska du visa exakt hur bra du är. Några exempel på utmaningar i challenge-mode är t,ex pacifist, där ska du klara en bana utan att avfyra ditt vapen och i horde ska du överleva vågor av fiender. Det finns en hel del olika och några är låsta från början. Har du det som krävs för att låsa upp alla? Mellan nivåerna har du också möjlighet att köpa på dig olika perks. Vill du börja med en viss typ av vapen kan du köpa det här. Ett extra liv? Jajamän. Det finns en hel uppsjö att välja på, så länge du har råd. Pengar till detta får du helt enkelt genom att spela. För varje gång du spelar en bana, oavsett om du klarar den eller inte, får du ett visst antal mynt beroende på hur långt du klarar dig. Efter det är det bara att handla! Du kan köpa hur många perks du vill och har råd med, men du kan bara ha två stycken aktiva per spel.

Contra är ett svårt spel. Ett oerhört svårt och oförlåtligt spel. Efter att ha spelat mina små, stackars knogar blodiga i en timme på normal svårighetsgrad, valde jag att dra ner till easy. Bara för att kunna ha något att skriva om som inte var tusen ord av frustration rakt igenom. Jag är inte särskilt lättskrämd när det kommer till spel som är svåra, inte heller backar jag för en utmaning. Contra: Operation Galuga är dock lite i svåraste laget, kan jag tycka. Har du tålamod och känner att sidoscrollande spel är din grej, då är detta ett spel som förmodligen kommer att falla dig i smaken. Det finns tre svårighetsgrader; Easy normal och hard. Du kan också tweaka ännu lite mer med ovan nämnda perks.

Som en liten avslutning kan jag säga att Konami inte på något sätt uppfinner hjulet med sin remake. När jag har läst lite på internet och jämfört lite bilder, märker jag att banor, fiender och vapen är identiska. Det är såklart snyggare nu men det är inget nytt direkt. Jag får ingen wow-känsla tyvärr utan det känns som att dricka ljummet, avslaget te. Lägg till allt machosnack och alla dude-iga one-liners så har du tillslut en produkt som känns mer meh än något annat. Det räcker kanske till att döda ett par timmar, men inte mycket mer.

Vill du ha ut det mesta av det behöver du samla dina grabbigaste polare, sitta med bar överkropp – gärna insmorda i någon slags babyolja, och spotta snus på väggarna samtidigt som ni ger varandra high fives för varje boss ni klarar av.

Först då lever spelet upp till sin fulla potential.