Dustborn

När jag besökte Dustborn för nästan två månader sedan i en förhandstitt, fanns det en del positiva inslag, men också några negativa. Nu är det färdiga spelet här, och jag undrar om Dustborn lever upp till den hype jag kände, eller om det blir platt fall?

När president John F Kennedy och hans fru Jackie var i Dallas 1963, väntade en lönnmördare på dem. Kulan var menad för presidenten men Jackie träffades istället. För att undvika liknande händelser i framtiden skapade han ”Justice”. En polisiär enhet som skulle se till att kriminalitet och våld minskade. Klipp till år 2030 när Dustborn utspelas och du inser snabbt att så blev inte fallet alls. Regeringen har tagit över och USA har blivit en totalitär stat. Robotar och Justice ser till att människor hålls i schack och lyder allt som sägs. Till sin hjälp har Justice placerat ut så kallade ekon i världen, som folk hör men inte ser. Dessa ekon sprider missinformation och rädsla för att människor inte ska ifrågasätta någonting.

Du spelar som Pax. En tjej som tillsammans med sina vänner har bestämt sig för att göra revolt och riva ner hela systemet. När vi möter upp dem i början av spelet, har de stulit ett USB med känslig information och har nu hela Justice jagandes efter sig. För att kunna ta sig över till andra sidan landet och lämna över den stulna informationen, tar Pax och hennes vänner identiteten av ett band som är på turné. Nu gäller det sig att spela bra nog för att övertyga polisen att de är på riktigt ett band och klara sig helskinnade över landet, för att sedan ta sig över till Kanada.

Pax har tillsammans med många andra i denna världen förmågor. Dessa blev till när en signal från mitten av USA sände ut information som bland annat ledde till rädsla och våld. En del, här kallade Anomals, fick dock olika förmågor. Pax kan använda sin röst för att påverka sin omgivning. Pax bästa vän har dock blivit superstark och Pax syster har förmågan att springa oerhört fort och lämna ett spår av konfetti bakom sig. Hur användbart det är, kan nog diskuteras i en helt annan krönika.

Eftersom Pax styrka ligger i att använda sin röst för att kontrollera andra, kan hon också befria världen från alla dessa ekon som sprider hat. Det gör hon genom att använda sin gamla spelkonsol ME-EM, som ser ut som en blandning av en Game Boy och en Tamagotchi. Med denna kan hon rikta sig mot ekot och ”dra” det in i sin konsol. Vissa ekon har däremot satt sig på människor, och då måste hon dra ut det istället. När hon har samlat tillräckligt många ekon kan hon lära sig en ny röst att använda mot sina fiender. En röst kan ge dina lagkamrater en buff, medan en annan kan få dina fiender att tro att de brinner. Det finns en hel del att samla på sig, och för varje ny röst du låser upp, måste du samla fler ekon för nästa. Rösterna, tillsammans med sitt trogna basebollträ, använder hon för att slå sig igenom fiender á la Negan.

Det är sällan svårt att slå sig fram, och om du skulle stöta på motstånd, kan du enkelt ändra inställningarna till ett mer storydrivet spelläge (Easy mode). På så sätt kan du njuta av estetiken och de många, långa konversationerna du kan ha. Lyckligtvis är denna uppdelning av story, strider och minispel väl balanserad. Striderna har en tendens att bli enformiga. Du slår skurkar med ditt basebollträ, använder din röst för att påverka dem, och fortsätter sedan att slå. Det kunde ha blivit monotont om det inte vore för de där avbrotten. Detsamma gäller dialogerna, som ibland känns oändliga. Det som slår mig mest är att det saknas variation i de olika elementen. Det är samma sak, bara i olika miljöer.

Det kan i sig bli ganska långtråkigt att sitta och lyssna på och klicka sig igenom alternativ efter alternativ, men spelet bryter upp detta på ett ganska bra sätt. Det finns en del minispel i själva spelet. Dels i din ME-EM där du kan spela pong (!), men eftersom ni ska föreställa ett rockband behöver ni öva. Detta görs med ett klassiskt Quick-Time Event, där du ska trycka på knapparna på din handkontroll i rätt ordning och i takt med att de dyker upp på skärmen. Det är lite nostalgi och mina Guitar Hero-fingrar rycker till och jag springer nästan upp på vinden för att plocka ner mina gamla plastgitarrer. Nästan bara. För jag är en vuxen pojke nu. Musiken är klassisk rock. Det är tung bas, snabba gitarrer och trummor som samlar ihop allt på ett fint sätt. Det kanske inte kommer att vinna Grammys på något sätt, men det funkar för spelet både med stil och innehåll. 

En sak som jag vet att jag klagade på under förhandstitten var att jag kunde avbryta en mening mitt i en annan persons monolog och sen var den borta. Det glädjer mig oerhört att ifall du skulle göra samma sak nu, spelas ditt val och den dialogen upp för att sedan höra den första personen säga “as I was saying before” och sen fortsätta prata. Det känns lite mer genomtänkt och du tappar inte information som kanske är viktig för att föra storyn fram.

Styrningen kan göras via mus och tangentbord och det fungerar okej nog. Men spelet gör sig absolut bäst med handkontroll. Och de känns lite förfinade nu jämfört med två månader sedan. Det flyter på lite smidigare och det är inte samma millimeterprecision på allting. Röstskådespelarna överraskar mig. På det stora hela är det fler toppar än dalar dock. På vissa ställen känns det inte som att engagemanget är där, men så blixtrar det till och de kan leverera Shakespeare monologer utan att bli stressade. Det känns konstigt, men jag tror nog att jag kommer att tycka att det är positivt tillslut.

När det gäller stilen på spelet är det fantastiskt gjort. Jag älskar den subtila cel shading-tekniken som blandas med serietidningsestetiken. Många scener utspelar sig som en serietidning, och i slutet av varje kapitel kan du bläddra igenom denna tidning för att se vilka val du gjort och vad andra spelare har valt. Detta är ett beprövat knep från Telltale-serierna, som till exempel The Walking Dead och A Wolf Among Us. Jag tycker att det är en kul spelmekanik. Att jämföra ens egna, tveksamt moraliska val gentemot andras gör att jag inte alltid känner mig helt konstig som väljer si eller så. Valen påverkar också historien och hur dina medresenärer agerar runt dig. Varje person har tre stycken olika personligheter som de kan anta och beroende på vad du väljer i vissa situationer, kan dessa ändras. Pax starka vän Sai, kan bemöta dig och situationer i världen genom antingen rå styrka, eftertänksamhet eller vara helt känslomässigt styrd. Genom olika val får du fram både olika personligheter och olika dialoger. Det är ett spännande sätt att ta sig an de olika valmöjligheterna.

I grund och botten är Dustborn ett spel om känslor, politisk härdsmälta och att ta ställning för det du tror på. Dialogvalen i spelet är nästan oändliga. Varje person reagerar på ett visst sätt och det är upp till dig att låta dem prata ut om det. Eller så kan du helt enkelt strunta i det och bara köra på storyn rakt upp och ner. För det är också ett spel om val. Hur livet inte står och faller med ett enda val, utan det krävs flera val och olika situationer för att komma dit du är på väg. Det kräver nästan att du ska engagera dig och sätta dig in i världen som porträtteras och helt ärligt är det precis så ett spel ska upplevas. Stundtals kan det bli lite väl glöttigt med sina forcerade repliker som passar bättre i emotionella Instagramvideos och kanske lite för peppiga dialoger. Men Dustborn handlar om mer än bara enskilda händelser. Spelet vänder sig förmodligen mest till dig som vill spendera 15 timmar under två helger med att få ett bra narrativ, lite småcoola actionscener och en hel del politik. Är det första gången du ska spela ett spel där storyn är så central som i Dustborn, kanske du ska hoppa över detta och spela Gone home istället. Dustborn är lite för maffigt för en förstagångsspelare. Men passar dig bra som uppskattar en bra story.

För att njuta av ett spel som försöker så hårt som Dustborn gör, behöver du omfamna allt. Hela konceptet med telltale/guitarhero/#emotionalcontenthere. Det är i summan av alla dess delar som spelet verkligen kommer till sin rätt och bjuder dig på en ordentlig åktur.