SpongeBob SquarePants: Battle for Bikini Bottom – Rehydrated

En remake på ett licensspel från tidigt 2000-tal? Hur bra kan denna plattformare vara?

Jag tillhör den generationen som delvis växte upp med Svampbob Fyrkant. När det var som populärast i Sverige var jag en aning för gammal, eller rättare sagt så befann jag mig i en övergångsperiod där allt som kunde kopplas till barn var larvigt och jag var ju trots allt snart vuxen. Dock kan jag inte neka till att när jag väl såg några avsnitt, här och där, nu och då, så skrattade jag gott. Inte åt allt, men åt tillräckligt mycket för att i efterhand erkänna att det nog var jag som var lite larvig – och då snackar vi om en talande tvättsvamp som bor i en ananas under havet… Stort tack till min lillebror som var i den perfekta åldern för serien och tittade som gjorde att jag kunde “skylla” på det när vi båda fnissade gott framför TV:n.

Humorn känns tidlös på det mest larviga av sätt, och det passar perfekt.

En av många bonusar med att ha en lillebror, särskilt om denne gillar den gula antropomorfiska tvättsvampen, är att det finns en möjlighet att spel baserade på kökets bästa vän smyger sig in i uppväxten. Mycket riktigt var det så jag först kom i kontakt med spel baserade på Svampbob. Merparten av de jag spelade var plattformare vars “kärnloop” (core loop, alltså det mesta du kommer göra under spelets gång) var att samla på sig saker, i sann Banjo-Kazooie anda. Spoongebob Squarepants: Battle for Bikini Bottom – Rehydrated är, som ni kanske förstår på titeln, en remake på det kanske mest uppskattade spelet som sprungit ur serien, en kultklassiker och speedrunner-favorit, och det skiljer sig inte nämnvärt från formulan. Låt oss dyka ner i djupet och ta oss en närmare titt.

Handlingen är inte den mest originella, vilket i sig känns lustigt att skriva baserat på vad som faktiskt sker. Världens kanske mest älskade och möjligen minsta skurk och restauratör, Plankton, är som vanligt ute efter den snikne Herr Krabbas superhemliga recept på krabburgare. Denna gång har han byggt sig en maskin som spottar ur sig robotar som ska utföra Planktons ondskefulla illdåd. Dessvärre råkar Plankton aktivera maskinen med inställningen “Don’t Obey (Lyd Ej)” och snart är paniken ett faktum. Plankton lyckas övertyga Svampbob att sätta stopp för robotarna innan det är försent, men inte utan att han självfallet har en ondskefull plan i bakfickan…

Ibland får Svampbob hoppa bungyjump för att samla på sig gyllene stekspadar från lite knivigare platser.

När jag nu säger att Rehydrated inte skiljer sig särskilt mycket från sina föregångare, så menar jag det ändå med en positiv ton. Du, i rollen som inte bara den titulära svampen, utan även andra karaktärer ur serien, samlar på dig gyllene stekspadar (kom ihåg, Svampbob är en stolt snabbmatskock), den, minst sagt naive, Patrik Stjärnas skitiga strumpor och “skinande objekt”, som spelets valuta beskrivs. Varför ska vi samla på dessa? Det är, i det stora hela, oviktigt. Stekspadarna agerar som stjärnorna i Super Mario 64, ju fler du har desto fler dörrar och områden kan du låsa upp, allt för att ta dig vidare till slutet.

De skinande objekten (nej, alltså, de kallas verkligen det) fann jag inget annat användningsområde för än att kunna köpa loss fler stekspadar från Herr Krabba eller låsa upp diverse delar av banor. Patriks strumpor? Ja, återlämna dem till deras rättmätiga ägare för fler stekspadar. Tio strumpor mot en stekspade. Nu när jag väl skriver det här inser jag hur otroligt litet det hela kanske verkar – samla en sak för att få en annan, och det är inte ens särskilt stor variation på vad man samlar på. Men det är inte vad man roffar åt sig, utan hur, som är det viktiga i ett spel som det här. Att jag inte direkt reflekterat över hur skralt det kanske faktiskt är förrän nu måste jag ändå säga beror på att det hela tiden var kul att leta upp dessa saker, för det mesta i alla fall…

Det är ju dessutom inte det som lockar i ett spel som detta. Utan det är karaktärerna och världen i sig. Att kunna ta del av staden Bikini Bottom, besöka den bittre bläckfisken Bläckvards hus, Patriks sten, Sandys kupol och självklart, Herr Grabbas restaurang Krångliga Krabban, med flera andra närliggande och bekanta platser (även om det ganska ytligt) är charmen som gör spelet i mångt och mycket – karaktärerna och världen. Har man sett serien ens lite grann så kommer man snart känna igen sig. Det hela känns varmt och välkomnande, trots att världen i sig är fylld av faror kring varje hörn. Dessa varierar från enkla, rosa, maneter till massiva robotar som kan göra processen kort med vår kära disksvamp. Hur man tar sig an dessa fiender skiljer sig inte jättemycket mellan de spelbara karaktärerna, av vilka det finns tre – Svampbob, Patrik och ekorren från Texas, Sandy – alla med sina speciella egenskaper.

Svampbob använder sin smått ikoniska hov till att dra till sina motståndare, Patrik använder sin gedigna mage och stöter hårt ifrån vad som vågar sig nära, medan Sandy använder sin kampsport för att försvara sig, allt känns väldigt troget karaktärernas personligheter. Även om man inte är superbekant med dem sedan innan så kommer man ganska snabbt in i deras relationer till varandra, vilket är beundransvärt i ett plattformsspel som inte lägger mycket fokus vid handling. Jag skulle säga att det beror på att manuset är förvånansvärt bra, särskilt för vad många bara skulle anse vara ett enkelt, licensbaserat barnspel. Alla huvudkaraktärerna är så utvecklade att det snabbt är lätt att förstå vilka de är och hur de alla förhåller sig till varandra. Dessutom är humorn som serien är så känd för har fångats riktigt väl och man förstår snabbt varför många vuxna faktiskt gillar serien, ett av få tillfällen där man känner att både barn och vuxna kan finna lika mycket nöje ur en och samma sak. Bara en replik som “Stop sea-horsing around” fick mig att skratta högt och Rehydrated är fullt av liknande humor, även om Svampbob ibland bara är lite väl ihärdig och tjatig med kommentarer.

Det är ju svårt att inte charmas av stilvalet här då färgerna påminner väldigt mycket av våra egna här på Nördliv.

Men det krävs mer än bra humor, referenser och igenkännbara karaktärer för att ett spel ska funka bra. Hur är kontrollerna? Det är med glädje jag kan meddela att man snabbt känner sig hemma med kontrollschemat och detta gäller alla karaktärerna. Det hela är bekant. Hopp, dubbelhopp, anfall, specialattack, etc. Det finns inget som direkt förvirrar eller är för avancerat, inte ens när Svampbob lär sig nya attacker eller egenskaper, vilka presenteras med hjälp av träskyltar och Svampbobs jamande snigel – Gary. Visst önskar jag att vissa av de andra karaktärernas egenskaper hade fått en bättre introduktion, men det vore nitpicking av mig då man ändå snabbt fattar vad man ska göra och hur.

Jag spelade med en Xbox 360-kontroll vilket fungerade felfritt. Det kanske låter lustigt, men kontrollerna kändes aldrig trånga eller som att de försökt få med för mycket på det begränsade antalet knappar. Det är lätt manövrera sin karaktär genom banorna och det känns sällan (men jag säger inte aldrig) orättvist när man missar ett hopp eller skadas av något. Visst att man ibland blir överväldigad av fiender eller saker man måste göra på en och samma gång, men jag känner inte att det är kontrollens fel så mycket som att just de delarna av banorna kanske är lite väl obalanserade (jag tänker då särskilt på en enorm Rube Goldberg-maskin som väckte rent hat i mig).

En del av dessa områden kan man återvända till som andra karaktärer och kanske lyckas med lite enklare; tack vara de andra karaktärernas specifika förmågor, så backtracking känns aldrig som ett problem då det bara är kul att utforska ett bekant område med nya ögon. Dessutom kan man lätt hoppa mellan de olika banorna med hjälp av spelets karta som man lätt kommer åt med ett knapptryck, så ingen plats är någonsin långt bort, så länge man upptäckt den till fots själv. Man kan till och med hoppa till specifika platser på banorna beroende på vilken gyllene stekspade man vill ge sig efter, om man råkat missa någon tidigare.

Vi får även ett par riktigt skojiga bossfighter där vi måste använda oss av flera karaktärer för att klara av olika faser av bossen. Patrik kan till exempel plocka upp och kasta saker, vilket kan krävas under en omgång. Men vid nästa kanske vi måste undvika golvet och då passar ingen bättre än Sandy som med sitt lasso kan förflytta sig genom luften bättre än någon av de andra. Detta gör att spelet alltid känns fräscht och det blir egentligen aldrig tråkigt, inte ens för mig som spelade mycket på en gång inför den här recensionen.

Kort och gott kan jag bara säga att Spoongebob Squarepants: Battle for Bikini Bottom – Rehydrated är en otroligt kärt återbesök, inte bara till ett fantastiskt spel, utan även till nostalgiska minnen. Tro nu inte att minnena har styrt mitt betyg, för det finns segment som endast kan klassas som frustrerande och de sista banorna är inget annat än old school svårt på ett sätt som jag aldrig gillat. Dessa lär dock antagligen uppskattas utav veteraner av genren, som kanske anser att majoriteten av spelet är alldeles för lätt.