Call of the Wild: The Angler

Den digitala vildmarken kallar ännu en gång. Denna gång plockar vi med oss fiskeutrustning för nya äventyr!

Jag har personligen aldrig riktigt varit ett fan av vare sig jakt eller fiske, även om jag kan förstå lockelsen med dem båda på primala vis. Att befinna sig ute i naturen och råda om sig själv och finna föda ligger rotat i alla levande varelser. Sportfiske och troféjakt är jag moraliskt emot, så vilken tur att det finns spel och “simulationer” som kanske kan tillfredsställa den typen av behov en aning, även om det säkerligen inte är samma sak. Svenskbaserade Expansive Worlds har tidigare gett oss upplevelser såsom theHunter: Call of the Wild; ett spel som ständigt haft ett stort stöd från sina utvecklare och har erbjudit spelare en variation utav sätt och platser att jaga på över hela jordklotet.

Den stora skillnaden mellan theHunter:CotW och andra spel/simulatorer i genren är att det placerat sig relativt bekvämt mellan en mer arkadig upplevelse och någorlunda trovärdig simulator. Med alla uppdateringar och expansioner som släppts under åren så har theHunter:CotW utvecklats till en nästan oslagbar och tillgänglig upplevelse i en annars väldigt nischad genre. Det enda jag saknade på det stora hela var någon form av fiske, vilket nu visade sig få ett eget spel, istället för att bli ett väsentligt DLC. Ett beslut som säkert är mer logiskt än vad jag tror, även om det först fick mig att klia mig i skallen av ren förvirring.

Hur väl kan ett open world-spel med exklusivt fokus på fiske fungera egentligen? Svaret är tudelat, men jag tror mycket ligger i hur väl och ofta Expansive uppdaterar det framöver. theHunter blev inte den djupa upplevelsen och succén det nu kan anses vara över en natt. Det tror jag är viktigt att ha i åtanke när man sätter sig ned med The Angler första gången. Mitt första intryck var nämligen inte så positivt som jag hade hoppats på; en besvikelse som möjligen färgade mina första timmar av den då tillgängliga pre-release-versionen. Nu var inte detta något som sopades under mattan och det är inte alls ovanligt att vissa saker filas på ända till sista stund (och ofta efter, som vi lärt oss senaste åren).

Vi börjar vår resa mitt i ett naturreservat, bland stugor, anslagstavlor och bryggor. Storyn i dessa spel är inte alltid det viktigaste, vilket är tur eftersom de sällan är något att hänga i granen. Expansive Worlds har ofta lyckats bra med sina, för dessa har ofta handlat om ett mer generellt omhändertagande om naturen omkring oss. I vissa fall har det funnits en mer personlig koppling för spelarens karaktär, som i sig visserligen endast agerar placeholder för spelaren själv. Ett tacksamt val, då jag lättare kan komma in i världen utan en karaktär med egna tankar och viljor. Ofta finns ett fåtal huvuduppdrag som för handlingen framåt. Dessa kan involvera att spåra ett sällsynt djur eller dokumentera hur faunan mår. Liknande uppdrag återfinns förstås i sidouppdragen, variationen av upplägg är inte alltid den bredaste. Istället handlar det om hur man ska ta sig an dessa uppgifter.

I The Angler återkommer den här typen av uppdrag, men det klickar inte lika mycket som tidigare. Att behöva hitta en specifik vattenmassa för att däri fiska efter en speciell typ av fisk av viss rang är självklart den typen av uppdrag man kan vänta sig; men dessa riskerar att bli tråkiga i längden. Att spåra ett djurs avföring och fotspår genom terrängen för att sedan lägga an på det bytet man spenderat tid och energi att följa likt en skugga är en sak. Att hitta rätt typ av vatten, använda rätt typ av bete, krok, lina och spö och sedan vänta är en helt annan. Visserligen består The Angler av en annan typ av spelmekaniskt djup än theHunter. Det är kul att sätta ihop vilken typ av spö och utrustning man vill använda, även om det hela känns lite klumpigt och otydligt i nuläget. Man kan fälla ett rådjur med vilket vapen som helst, om du är skicklig nog i theHunter. Här måste man ta så mycket mer i räkning, framför allt – vad är det just den här typen av fisk kommer nappa på och vilken typ av spö lämpar sig bäst för att lyckas dra upp den.

När det väl nappar är det dags för ett litet minispel, där det gäller att avväga hur man enklast tröttar ut firren på kroken, samtidigt som man måste lyckas hala in den rackaren, men inte heller låta linan gå av om firren visar sig för stark för ens nuvarande utrustning. Dessa minispel varierar en aning baserat på vilken typ av fiske man håller på med. Att meta kräver såklart en annan teknik än vad t.ex. flugfiske gör, så att det ändå finns en tydlig skillnad mellan stilarna är något jag uppskattar. Ibland vill man bara plocka upp fiskar, en efter en, med ett enkelt metspö; men om jag vill fokusera mer på en specifik stil kan jag ganska snart efter start göra det. Även om det kan bli lite frustrerande att lära sig och komma ihåg hur de olika minispelen fungerar till en början, och hur precisa och känsliga vissa av dem är. Att kasta sitt spö skulle definitivt behöva vara lite mer förlåtande för spelare än det är i nuläget; även om jag kan se det fungera riktigt bra för konsolspelare. Genom att klara av uppdrag och levla upp så låser man i klassisk spelmanér upp fler färdigheter och utrustningar, som i sig öppnar upp möjligheterna för mer avancerat fiske. Det hela lär kännas naturligt för gamers, men lär inte heller komma i vägen för ovana spelare; en balans jag beundrar Expansive för att ha lyckats med.

För att levla upp och snabbare bli skickligare så kan man förstås sikta på att fånga allt svårare fiskar och det är här “trofé”-biten kommer in. Varje fisk man plockar upp har förstås olika rang, i.o.m vikt och “klass” (brons, silver, guld, diamant), etc; alla ger spelaren olika mängder erfarenhetspoäng och förbättrar dennes färdigheter med den utrustning som använts vid fångsten. Det är antagligen här de flesta spelare blir varse hur djupt spelet faktiskt är. Precis allt kan förbättras med fortsatt användande och varje del i ens utrustning kan bytas ut och kombineras med varandra för olika användningsområden. Vad som först kan störa mer inbitna fiskare är att man, trots trofétänket, trots allt släpper de fiskar man fångar. Det resulterar inte i mer än att det på knappen man trycker på för att gå vidare står “släpp fångst”. Många jakt- och fiskespel gillar att ha en typ av interaktivt troférum, där man kan vandra omkring och kika närmare på ens bästa byten. Visserligen har vi här en skärm i en meny som ger oss samma data, men jag tror många kommer störa sig på att inte kunna göra det mer interaktivt; oavsett att det i stort saknar funktion.

Gällande presentationen är det mesta på en prima nivå, med betoning på “det mesta”. Medan skogspartierna saknar lite av det liv theHunters skogar besitter, så är de ändå vida och vackra här. Däremot känns bergspartierna i The Angler mycket mer verklighetstrogna, för att inte tala om vattendragen, annat vore en skymf med tanke på spelet i fråga. Även de övergivna byggnaderna och tidigare befolkade platserna inger en känsla av att i alla fall haft liv innan, på ett sätt som theHunter faktiskt antingen misslyckades med eller undvek i stort. Dessa platser gör utforskandet, som utöver fisket i sig utgör merparten av vad man kommer göra här, mycket mer intressant än man först tror. Små historier berättas via miljön, anteckningar och den röst som då och då ger spelaren instruktioner. I tidigare spel bestod rösten av vem som nu än var huvudsaklig skötare av respektive reservat, talad ur en komradio. I The Angler verkar rösten för det mesta komma från en bandspelare, men den saknar (i alla fall i skrivande stund) en effekt, så istället låter det bara som att en man med raspig röst plötsligt smyger sig nära spelarens öra för att leverera exposition/info dump när denne snubblar över en intressepunkt.

En helt ny grej är att vi denna gång faktiskt får stöta på NPC:er, något helt nytt för den här serien, men med varierande resultat. Vi blir snart efter ankomst bekanta med reservatets föreståndare och en annan skötare, som för det mesta hanterar ens inköp via en liten butik i det stora lägret. Röstskådespeleriet har ofta varit helt okej i dessa spel; ibland riktigt bra, ibland riktigt illa. Här är det än så länge tillräckligt bra för att få karaktärerna att kännas trovärdiga utan att bli påträngande eller irriterande. Att se mänskliga modeller känns dock lustigt och dessa är definitivt inte de främsta på marknaden. De ser nästan ut som hämtade ur The Sims 3, både i animation och grafik. När världen omkring är så vacker och ibland fotorealistisk så sticker dessa modeller ut mer än de kanske gjort i ett annat spel. Trots det är jag ändå glad att de är där, för de hjälper ändå världen att kännas mer levande än om man bara sprungit mellan olika vattendrag i jakt på interaktivitet. Att behöva stanna till vid dessa NPC:er inger en känsla av gemenskap och som att det är fler på plats än vad det egentligen är.

Visserligen är flerspelarläget sömlöst invävt ens spelupplevelse när man först startar sitt spel, om man väljer att logga in och spela online; en möjlighet som enkelt kan slås av eller på via ett klick i pausmenyn. Här är andra spelare dock inte lika störande som i theHunter, då jakt kräver mer tystnad och fokus än fisket gör. Hitta en plats där det nappar, så kan folk glatt springa omkring i närområdet utan att störa själva fisken, i alla fall inte i min erfarenhet. Andra spelares närvaro berikar världen mer än jag trodde de skulle göra och jag, som vanligtvis inte är ett fan av multiplayer, störs absolut inte av det här. Vill man dock beträda reservatet på egen hand eller med en vän så kan man som sagt göra det med ett par enkla knapptryck.

När det kommer till hur man kan resa mellan kartans olika punkter och platser finns för tillfället flera alternativ som alla fyller sina funktioner väl. Båtarna är lättmanövrerade och kul att köra omkring med, så kul faktiskt att jag hoppas vi senare i spelets liv får kartor med långa floder och kanaler vi kan resa genom bara för resandets skull. Vill man stanna till mitt ute på sjön för lite fiske kan man såklart göra det utan problem. Det hela är väldigt mysigt och användarvänligt. Värre är det med bilarna. I nuläget finns det bara större bilar att tillgå och dessa är ibland alldeles för otympliga för hur kartan är uppbyggd. Det hjälper inte heller att smågrenar och skyltar kan sätta stopp för en bil som kör i full fart. Jag är inte ute efter förstörbara miljöer i spel som detta, men när det finns så mycket saker att fastna i vid vägarna så hade jag uppskattat om man antingen kan köra över eller igenom dem. Att försöka backa ifrån en fartskylt man råkat köra på, eftersom man studsat omkring pga grenar och stenar på vägen, är långt mycket mer frustrerande än vad det borde vara. I framtiden hoppas jag vi får små smidiga fyrhjulingar att köra runt med, för de skulle tveklöst fungera bättre på kartor som den i nuläget har.

Det sköna är att om man tröttnar på bilarna kan man ganska så snabbt och lätt springa mellan intressepunkterna (till och med med hjälp av en “autogå”-knapp, där man endast behöver styra riktningen ibland). Tack vare den varierande miljön, små unika vandringsleder och en karaktär med muskulösa vader så är det inte mycket som kan komma i vägen för ens framfart och innan man vet ordet av så har man nått ens aktuella slutdestination (som man själv kan markera på kartan, för att sedan följa en markör på ens kompass). Ju fler platser man låser upp, desto enklare blir det också att snabbresa mellan dessa. Alla platser tillåter inte detta såklart, vilket absolut skulle sabba upplevelsen om det gick, men man oftast komma tillräckligt nära för att ha ett bra gå-avstånd till dit man vill.

Om det är något jag vill klaga lite extra på så är det att UI:n i särskilt menyerna nästan känns amatörmässig, med sin fattiga blåa färgton och väldigt tråkiga platta text. Det är en lustig grej att klaga på kan tyckas, men det är en sak man inte tänker på förrän man stör sig på den. En bra UI är en man inte tänker på, men enkelt lägger märke till. Här är den svår att undvika under spelandet i sig (ni kan se de stora textrutorna i vissa av bilderna i denna recension) då den tar upp alldeles för stor plats. Bra och ibland nödvändig information om traktens fiskar finns att läsa i ens journal, men det hela är så trist att titta på att man inte riktigt vet var man ska klicka för att komma dit man vill. En liten ram kring en text, en annorlunda font eller färg; småsaker som kan göra under för spelupplevelsen i sig och tydliggöra saker som annars bara smälter in i bakgrunden. Det är egentligen det enda i nuläget jag inte bara skulle uppmuntra Expansive att se över snarast, utan nästan “kräva” att de i alla fall övervägde att designa om. Det är ingen “deal breaker”, men jag vet att de kan bättre och jag förväntar mig mer av dem.

Nu får ni ursäkta mig – jag måste dra på mig galoscherna igen, för jag ska ut och fiska!