I’m not passive aggressive, just passive. Being angry is exhausting.
Året är 2030 och i Nevadas öken åker en buss fram längs de ödsliga vägarna. På bussen finns Pax, Sai, Theo, Ziggy, Noam och en robot. Tillsammans bildar ni bandet The Dustborns och kvällen innan har tydligen varit väldigt underhållande eftersom ni för tillfället är på flykt efter att ha hamnat i trubbel med Justice. De är polisstyrkan i detta framtidens USA och skapades av ingen mindre än John F Kennedy efter mordet på hans fru. Samtliga på bussen, förutom roboten, är vad som benämns som Anomaler; en typ av människor som har utvecklat extra förmågor. Paxs förmåga är att hon kan övertyga människor att de ser saker som inte finns, Sai är superstark och Ziggy är fasskiftare. För att nämna några.
Efter en dag på vägen meddelar er robot-chaufför att bussen behöver bränsle och svänger kort därefter in på en bensinmack. Så fort våra vänner har stigit ur, stänger roboten dörren och kör iväg med bussen. Våra hjältar är nu strandsatta och behöver hitta ett sätt att hinna upp bussen. Och värst av allt: Noam är sovandes kvar på bussen.
Det är så Dustborn börjar. Tydligt serietecknad stil möter mig i de första rutorna av spelet. Först tänkte jag att det påminde om Borderlands, men det saknade cellshading. Efter en stunds fundering kom jag på att det mer påminner om Telltales spel (The Walking Dead, The Wolf Among Us) och Life is Strange: True Colors. Jag tycker den här typen av grafik är suverän. Misstolka mig rätt nu, jag kan bli helt hänförd av grafik som är hyperrealistisk och jag förstår arbetet bakom. Men någonstans så känns det mer artistiskt när det ser ut såhär. Som att kreativiteten har fått mer utrymme på något sätt.
Du tar kontroll över Pax, bandets sångare och lite av en ledare. Styrningen är enkel och smidig med klassiska gå med ena och ändra kameran med andra spaken-styrning. Vid vissa tillfällen kan du interagera med människor och objekt och här märker jag första, stora skillnaden. Ifall du får en prompt att trycka på A-knappen när du ska prata med någon har du två alternativ. Det första är att bara trycka en gång och då får du fram Paxs tankar om valda input. Det är inte förrän du håller inne knappen som du faktiskt väljer alternativet. På så sätt får vi ytterligare ett lager av insikt i Pax och hur hon resonerar.
Bensinstationen fungerar lite som en tutorial-bana och du kan gå runt och interagera med din omgivning. Ibland piper din bärbara enhet till och du plockar upp den. Det visar sig att någonstans i närheten finns ett eko. Det är små energibollar du måste försöka fånga in med hjälp av din enhet. När du har gjort det ändras något i världen och du kan få fram olika saker för att föra historien framåt. Varje eko du samlar bidrar också till möjligheten att förstärka dina förmågor. Det finns tillfällen då Pax inte är rätt person för en viss uppgift, som att öppna låsta dörrar till exempel, och då kan hon kalla in någon av de andra för assistans. Sai är ett bra val eftersom hon är så stark att hon helt enkelt brakar igenom dörren och så är problemet löst.
Den där bärbara enheten som Pax har i sitt bälte, ME-EM, fungerar som hennes länk till sina krafter i spelet. Det är här du går in och uppgraderar dina förmågor med hjälp av de ekon du samlat. Detta görs via ett av alla minispel som finns. Just detta går ut på att du ska matcha ljudvågor med varandra, men det finns även andra små minispel som till exempel Pong och att spela gitarr. Nostalgin flödar när jag under spelet för möjlighet att dra mig till minnes mina guitar hero-kunskaper och headbanga lite subtilt i soffan (på grund av ålder, inget annat).
Lite senare i spelet får du möjlighet att gå in i strider mot olika motståndare och här testar du på dina förmågor ordentligt. Du har en klubba som du kan slå dina motståndare med, eller alternativt kasta den mot dem. Denna klubban kan du också – precis som dina förmågor – uppgradera. Det gör du genom att samla på dig elektronik som finns lite överallt i spelet. Under stridens gång fyller du två olika mätare. Den ena är en särskilt kraftfull attack. När du aktiverar den behöver du genomföra ett par QTE, eller Quick Time Events. Det innebär kort sagt att du måste vara snabb och trycka in samma knappar på din kontroll som visas på skärmen. Om du lyckas gör du din powerattack. Misslyckas du blir attacken helt vanlig. Den andra mätaren du fyller upp kallas för HOAX. När den är full kan du övertala dina vänner eller fiender olika saker. Vänner kan boostas och bli starkare under en tid. Fienderna kan luras att tro att de brinner, eller att de måste slåss mot sina egna vänner. Kombinerat kan dessa förmågor vända ett underläge till vinst.
Titt som tätt dyker det upp olika små ikoner när du pratar med dina vänner. Länge förstod jag inte exakt vad det betydde, men efter lite undersökning märkte jag att alla karaktärer i spelet har tre stycken olika karaktärsdrag, eller känslotillstånd. Vad du svarar på olika frågor och situationer du ställs inför, kan påverka vilken typ av karaktärsdrag de olika karaktärerna tar fram. Under den korta demo jag fick spela, har jag svårt att avgöra ifall det är något som kan ha större betydelse längre fram under spelet. Detta är en av de saker som tror kommer att ge större effekt i ett färdigt spel. De olika valen du gör kan också trigga en serietidningsikon uppe i ditt högra hörn. När du har spelat färdigt ett kapitel kan du gå igenom det som en serietidning i menyvalet och där jämföra dina val mot vad andra har gjort. En ganska kul, men i princip meningslös funktion.
Kontrollen i spelet är genomgående bra. Jag tycker att det känns reaktivt och det är ett spel som drar nytta av att inte behöva använda så många knappar. Det gör, enligt mig, att jag kan fokusera mer på det som händer på skärmen framför mig istället för att behöva titta ner på min kontroll varannan sekund. Musiken ligger behagligt i bakgrunden och får ett litet crescendo under striderna. Röstskådespelarna är okej, men inte så värst mycket över medel. De gör sitt jobb bra men det är inget jag kommer att minnas om en vecka.
Det två timmar långa demot lider dock av sina brister. Stundtals buggar grafiken och en karaktär hamnar halvvägs genom en vägg. Dialogerna som två karaktärer har medan du går runt och utforskar, huggs av om du går för långt in i ett annat rum. Att spelet inte förklarar vad de olika popup-ikonerna betyder är också något jag saknar. Jag utgår dock ifrån att detta kommer att poleras bort och förtydligas när spelet är redo för release senare i år.
En tydlig sak som jag märker att Dustborn gör, är att synliggöra människors olikheter. Det spelar ingen roll ifall du lider av ångest och depression, om du är icke-binär, robot eller HBTQI+ eller ifall du har Vitiligo. Det finns alltid en plats för dig precis som du är. I grund och botten tror jag nog att Dustborn är ett spel om att hantera relationer, mer än att slå skiten ur diverse robotar. Detta görs tydligt med alla dialogval och tankar du har som Pax inför var och en av dessa. Om Spotlight by Quantic Dream fortsätter på detta spåret kommer de att ha en väldigt bra releaseprodukt tror jag. En väldigt bra sak dock: när du undersöker skolan, dyker det upp olika citat av Robert Frost och vilket spel är egentligen helt komplett utan Robert Frost?
Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet kommer också att finnas tillgängligt till Playstation 4, Playstation 5, Xbox One och Xbox Series X|S.
Dustborn. Lägsta pris inte tillgängligt ännu. Spelet har planerat släpp 20 augusti 2024. Förhandsboka på steam.
Recensionsex tillhandahållet av Spotlight by Quantic Dream.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.