Asterigos: Curse of The Stars

Grekisk och romersk mytologi möter soulsliknande stridsmekanik när Hilda beger sig till staden Aphes för att leta reda på sin far och befria staden från en besvärjelse. Detta är Asterigos: Curse of The Stars.

Spelet börjar med att den unga krigaren Hilda ger sig ut för att leta reda på sin far som försvunnit. Hon ger sig av till staden Aphes för att söka ledtrådar och stöter på en uråldrig civilisation som berättar för henne att staden har en förbannelse över sig, och det blir hennes uppdrag att befria staden från den. Mycket av berättelsen i Asterigos: Curse of the Stars kommer från anteckningar av tidigare händelser du hittar i miljön och echoes, hologram som spelar upp händelser som skett tidigare på en viss plats. Dessa är inte obligatoriska, men de hjälper att bygga världen och förklara varför saker har blivit som de är i staden, vilket jag uppskattar. Huvudberättelsen i sig säger inte alltid jättemycket, därför är det trevligt att det finns lite extra story som ger utforskandet mening.

 I spelet finns en hub-värld där du kan uppgradera dina vapen, prata med medlemmar från stadens uråldriga civilisation och ta på dig uppdrag. Dessa uppdrag går ut på att utforska en ny del av staden. Här ska du ta dig igenom ett linjärt område, döda fiender och sen döda en boss som låter upp en ny bit av berättelsen. Mekaniken och känslan liknar mycket av den vi finner i souls-spel, men här är det betydligt mer förlåtande, eftersom du kan hitta hälsobrygder runt varje hörn och kan ställa in svårighetsgrad (lätt, mellan eller svår). Dessutom fylls livsmätaren till max varje gång du går upp i nivå, vilket underlättar processen ytterligare. Jag uppskattar att spelet försöker använda sig av delar av souls-spelens designfilosofi, men med betydligt större tillgänglighet för nybörjare att ta sig an spelet.

Några andra aspekter som liknar de i souls-spel är att du kan välja vilka stats du vill öka när du går upp i nivå (liv, styrka, stamina och så vidare). Här finns även en form av “skill tree” som du får poäng till när du går upp i nivå. Dessa poäng kan du använda för att låsa upp nya stridstekniker för Hilda. Något som skiljer sig dock från souls är att du får erfarenhetspoäng och går upp i nivå naturligt istället för att behöva öka nivån manuellt vid en sparplats. Det finns fortfarande sparplatser i Asterigos där du kan vila och fiender återuppstår, men du förlorar inga erfarenhetspoäng när du dör, vilket bara ökar tillgängligheten.

En sparpunkt!

Stridsmekaniken är ganska typisk för genren, men det finns några aspekter som gör den unik. Du kan rusta dig själv med två vapen, ett långsamt men starkt och ett snabbt men svagare. Båda vapnen har var sin knapp och kan användas i kombination med varandra. Standard för genren är en stamina-mätare som dräneras när du använder diverse manövrer. Här dräneras denna mätare dock bara av att springa och rullar och inte när du slåss, vilket underlättar stridandet en del. Dessutom är rullandet snabbt i detta spelet, vilket ger dig mer utrymme att reagera på dina fiender. En annan unik aspekt med detta spel är specialförmågor du kan använda. Dessa låses upp genom ditt skill tree och kan användas för att göra massiv skada på dina fiender. De kan dock inte spammas eftersom du behöver ett visst antal poäng på en mätare för att använda dem. Efter att ha använt dem igen måste du vänta ett tag, alternativ använda en slags brygd som fyller poängen snabbare. 

Än så länge har jag varit positiv till kontrollerna. De känns tajta och responsiva, nästan mer så än i de flesta andra spel i genren. Det enda jag egentligen inte tycker är intuitivt är hur du hoppar. Du måste nämligen hålla inne sprintknappen samtidigt som du klickar på en annan knapp. Det är egentligen inte någon “dealbreaker”, men jag hade hellre sett att de satt hopp till en knapp som inte används.

Grafiken i spelet är ovanlig färggrann och lekfull i spelet. Modeller av karaktärer påminner en del av Disney/Pixars animation, men det märks att budgeten inte riktigt är där i jämförelse med dem, eftersom animationerna är någorlunda slöa ibland. Musiken i spelet är lågmäld och fylls av ambiens, vilket passar spelets mystiska berättelse. Ljudeffekterna är tydliga, med tonvikt  på slag och gång.

Sammanfattningsvis är Asterigos: Curse of The Stars ett spel för den som varit sugen på att ge sig in i souls-genren, men inte riktigt vågat på grund av dess oförlåtande svårighetsgrad. Detta spel innehåller många liknande koncept, fast med mer inställningar för tillgänglighet, vilket jag tror många kan uppskatta.