Helldivers II

Rymdflottan behöver dig. Du är hoppet för galaxen. De där vidriga insekterna behöver utrotas, automatonrobotorna behövs likvideras – allt hänger på dig soldat! Välkommen in i brödraskapet som är Helldivers II.

Galaxens planeter äts sakta men säkert upp – inte bokstavligen givetvis – men tas över mer och mer av dessa eländiga fiendekreatur. Kreatur vars enda botemedel är ett bly- eld- eller plasmaskott i dess pannor (var nu de är lokaliserade på deras ohyrekroppar). Tack och lov har du ynnesten att vara en del av den kår av hjältemodiga soldater vars stoiska natur kommer rädda oss alla. Halleluja! Nåja, det är åtminstone hur propagandamaskinen får det att låta. Vad sanningen i slutänden faktiskt är, är inget vi ska ägna våra små militärhjärnor åt. Nej vi ska skeppas ut, likt hjordar av kött, för att i ren volym utrota våra fiender. Oavsett vilka de är…

Helldivers II är oerhört inspirerat av Starship Troopers, den saken är klar – även om det inte har något med filmerna att göra. Det finns givetvis skillnader, men på ett större plan är detta i alla fall tydligt – men det är definitivt inte en dålig sak. Tonen av en oförlåtande verklighet för soldaten nere på marknivå blir tydlig – vilket även accentueras av de ”no-names” vilket är de andra soldater som kan hoppa in i din spelomgång. Det må stå spelarnamn vid sidan av dessa skyddsutrustade soldater som ackompanjerar dig, men krigets maskineri exemplifieras ändå, när du ser en efter en – där alla på många sätt är lik den andra. Likt krigsdockor. Dessutom märks detta av i spelets mest grundläggande komponent; själva spelandet.

Upplägget sker på följande sätt; Du använder dig av ditt moderskepp, med vilket du tar dig till en valfri planet. Där bokstavligen skjuts du ner till marken, och här får du ett primärt mål att klara av – samt ett par sekundära sådana. Genom att klara dessa ges du glorifierad XP och pengar i slutet av uppdragen (förutsatt att du överlever), med vilka du skaffar ny utstyrsel, vapen etc. Ser vi till uppdragen för övrigt, kan det vara att eskortera (samt rädda) personal på en strandsatt militärbas, ta ut ett gäng fiendenästen eller varför inte leta upp hårddiskar av viktig fiende-intel. Allt detta medan mängder av fiender försöker äta upp ditt maskförsedda ansikte. Och nog tusan finns det gott om fiender.

Apropå just markstriderna, är detta i tanke ett spel som spelas bäst med fulltalig styrka – d.v.s. en trupp på fyra spelare. Det går att spela själv – och du kan välja huruvida du vill att spelsessionen ska vara privat eller online (m.a.o. öppen för andra spelare). Visst kan du spela själv om du vill, men inte nog med spelet blir avsevärt svårare, det tappar lite av vad som gör det unikt. Det är nämligen i goda vänners lag – eller faktiskt med tre främlingar som det glänser. Spelets uppdragsstruktur och stil gör att de anonyma soldater som dimper ner med dig, egentligen inte behöver kommunicera så värst mycket. Mycket kan lätt visas genom att peka ut saker på planetkartan, eller för den delen genom att bara följa efter valfri okänd spelare. Till skillnad från andra spel, är det därför oväntat lättillgängligt, då du kan tänka in dig i rollen som anonym soldat – och att det faktiskt funkar rätt bra rent praktiskt att agera som en sådan.

Variationen av fiender blir större ju högre nivåer av svårighet du tar dig an. Allt från enorma larver, fyrbenta insekter stora som bufflar eller varför inte mech-robotar, ivriga att pumpa dig full med laserskott kan hittas ute på de krigshärjade fält som skönjas medan du flåsandes gubbjoggar dig fram. Oförlåtande horder av dessa kryp kan ses på horisonten, och de flesta gånger är det upp till dig att rensa planeten på dessa oknytt. När så en planet – efter säg en vecka i realtid exempelvis – faktiskt rensats upp – kan du ta dig vidare till nästa kvadrant i rymden, för ett gäng andra planeter.

Det hela är ärligt talat uppfriskande rått på ett sätt som än en gång får mig att tänka på filmen Starship Troopers. Du får små medel att klara dig från start, och miljöerna är ogästvänliga – men sakta men säkert stiger du i rank, ges mer erfarenhet, bättre vapen och hittar efterhand en spelstil som passar dig. Spelets matchmaking-system låter dig relativt smidigt hoppa in i andra spelares moderskepp (och uppdrag), eller de i ditt, och skapar på detta sätt en relativt smärtfri interaktion. Nåja, de gånger det faktiskt går att anknyta till andra spelare. Det skedde ett gäng gånger att du fick felmeddelande när du äntligen hittade människor, till att ibland bara fungera omedelbums. Helt enkelt lite upp och ner med nätverkandet. Tack och lov uppdaterades spelet tillräckligt, för att detta i mitt fall inte längre skulle vara ett problem… men visst händer det då och då än idag.

Vad som däremot är mitt i prick, är detta tredjepersonsactionlirs vapen – samt ’loadouts’, inför uppdrag. Det känns hela tiden som att de attacker du låser upp, verkligen kan göra rejält med skada. Dessa kallas för övrigt ’Strategems’ i spelet och innehåller en drös olika typer av ”förmågor” eller snarare specialattacker. Dessa beställer du – genom att trycka in en viss ordning av kommandos via din handkontrolls styrkors – och genom att göra detta, så dimper dessa ner på marken. Från att då skickats ut från ditt moderskepp som ligger i omloppsbana. Obs! Se upp var de landar så du eller en kamrat inte är i vägen. De och/eller du kan lätt bli till mos nämligen.

Nåja, dessa består av ett gäng olika typer av saker och ting. Dels kan det vara luftanfall av olika slag. Napalm, riktade missiler eller smärre atombombsliknande härligheter. Men du kan även beställa in mer ammunition för dig och dina kamrater, eller för den delen fetare vapen för dig. Kriget kräver ändå att fienderna grusas till små atomer, så varför inte beställa ner ett tungt maskingevär eller laservapen! Poängen är i alla fall att du som spelare har tillgång till fyra ”Strategems” som väljs inför varje uppdrag, och du bestämmer därför vad du kan beställa när saker och ting börjar bli lite väl heta där nere på planetytan.

På detta sätt mixas spelomgångar upp, med olika spelare som kommer med olika förmågor. Eller ja, förmågor är egentligen fel ord… det är snarare beställning av militära tjänster som sagt, men för enkelhetens skull kallar jag det förmågor. Hur som helst, detta parat med en köttigt skön vapenföring, vars blyindränkta ljudbild smeker över både din visuella som ljudmässiga gom – gör att spelet, med sitt direkta upplägg känns tacksamt lätt att komma in i. Trots att spelet bjuder på galet många svårighetsgrader! Det är hela nio svårighetsgrader, vilket ökar komplexitet och belöning. Tänk dock på att du främst påverkar tiden du har att klara av uppdragen, om du tar de svårare varianterna. Du har nämligen en tidsmätare – som förvisso i de lägre svårighetsgraderna oftast är givmild – men som dikterar mängden extra XP du får om du klarar uppdraget. Har du tid kvar får du helt enkelt mer av den eftertraktade erfarenhetspoängen.

Ta över galaxen soldat! Du vet att du vill!

Det Helldivers II gör med sin galaktiska karta, är att skapa en episk känsla för spelaren. Din progression känns inte singulär – och med det menar jag att det är inte bara du som påverkar världshändelserna, utan alla andra Helldiver-spelare där ute. Detta skapar en skön ton i spelet, och ger mig den rätta känslan av att vara en förvisso liten, men ändå betydelsefull kugge i det berömda krigshjulet. Spelets ödesmättade rymdlandskap betonar utsattheten hos de fyra spelare som tar sig an de tuffa terränger som Helldivers II bjuder på. Visst, det går att även ta sig an sagda rymdlandskap själv om du önskar, men det är tydligt gjort att vara ett co-op spel – även om det kan vara lite kul att springa runt själv då och då. Bara att det är bra mycket svårare att klara uppdragen.

Dock bör jag nämna – apropå progression i sig – att jag gärna sett att din karaktärs framsteg kunnat ske snabbare. Då du är väldigt beroende av att få bra kamrater med dig på fältet, och framförallt att klara av uppdragen på ett mer omfattande sätt (d.v.s att du plockar både huvud- och sekundära uppgifter) gör att det kan bli lite väl segt att gå upp i nivå. Erfarenhetspoängen kan det vara snål utdelning av känner jag ibland, även om själva köttandet i sig är tillfredsställande – men att det liksom upplevs lite drygt ibland får spelet att tappa en del. Särskilt under de längre spelsessionerna.

Men nåväl, vad spelar det för roll i slutänden när själva nermejandet av utomjordiska väsen är så underhållande! Visst, det saknar en riktig berättelse egentligen, men det passar tematiskt in i spelets anda av det evinnerliga krig som råder – där målet är att gå upp i rank och ge robotar och rymdkryp på nöten. Är det som så att du suktar efter strategiska rymdstrider med tre vänner, då kan Helldivers II vara en alldeles utomordentlig sysselsättning. Jag trampar sannerligen inte på småkryp i verkliga livet (eller åtminstone undviker det om jag kan), men tack och lov för Helldivers II, där jag kan med gott samvete spränga hundratals kryp med hjälp av en megalaser i omloppsbana! Oh yeah!