Hitman III

Agent 47, världens dödligaste lönnmördare. Mannen som kan allt och liknar vem som helst. Kommer han, efter att ha mördat sig igenom halva världen, slutligen få den hämnd han har sökt efter sen mitten av spel två?

Jag ska inte hålla något hemligt, Hitman III är ett riktigt bra och kreativt avslut på Hitman trilogin och handlar inte alls om boxning. Men låt oss backa lite och dra fram själva grundpremissen.

I spelserien Hitman spelar du som Agent 47, en man utan förflutet och utan samvete. Agent 47 har rekryterats av den världsomspännande lönnmördarorganisationen ICA (nej, inte butikskedjan) och har fått toppresultat på alla simulationer och tester. Men, väl ute i fällt kan allt hända…

”As an ICA agent you’re always the deadliest person in the room.”

Hitman III utspelar sig till största delen i ett kampanjläge där vi får ta del av slutet av The World of Assassination trilogin. Kampanjen består av sex olika nivåer där du ska lönnmörda 1-2 personer. Hur du gör detta är teoretiskt sett helt upp till dig. Vill du skjuta dig fram utan att bry dig om konsekvenserna? Väldigt svårt, men det går att göra. Smyga dig fram utan att bli upptäckt av varken människa eller kamera? Absolut. Klä ut dig till livvakt och vid ett välvalt tillfälle skapa en ”olycka”? Du har kanske gjort det här förut.

Dock har spelserien sen start etablerat ett system kallat Stories. Dessa startar oftast med att man tjuvlyssnar på en konversation som sedan leder vidare till en väldigt underhållande och rolig historia som slutar i en eller båda dina måltavlors död.

Konceptet är redan väldigt underhållande och roligt. Du har en hel hög med olika verktyg så som kostymbyten, vapen, distraktioner och modern teknik att använda för att ha ihjäl din måltavla. Stories systemet är i allt detta ett tvåeggat svärd, extremt underhållande och ibland lite kluriga – men de gör också spelet väldigt, väldigt lätt. Samtidigt som det presenteras en underhållande kedja av händelser för att mörda din måltavla släpas röda mattan fram och det enda du behöver göra är att gå. Samtidigt är stories helt frivilliga att använda sig av, så om du vill ha en rejäl utmaning kan du strunta i dem helt. Eller, varför inte stänga av ledtrådarna och bara gå på det som sägs? Med alla dessa olika sätt att förändra just din upplevelse blir speciellt något nästan unikt. Det är inte heller så att det finns en story per bana, som minst finns det tre olika.

Efter att ha klarat av en bana har man under sitt spelande låst upp vissa masteries. Masteries är olika kriterier som kan vara allt från att använda ett specifikt mordvapen till att inte byta klädsel genom hela banan. Dessa gör så att du vid senare genomspelningar av samma bana kan starta på andra platser, med andra vapen och kanske smuggla in en extra pryl eller två. Det är här som Hitman verkligen förtjänar sin utmärkelse, omspelbarheten. Jag sitter fortfarande och upptäcker nya saker, gömställen, historier och mordvapen efter många långa timmar med spelet. Du får så otroligt mycket roligt, varierat och välskrivet spel för pengarna att jag nästan börjar rodna. Nytt för detta spel i serien är kameran. Med denna kan du på avstånd både ta bilder och hacka allt från datorer till spejsade fönsterrutor; en välkommen liten manick som hjälpt mig igenom en och annan mordplan som gått fel. 

Grafiken är fantastisk, både i stämning och tekniskt. Jag kan i detalj se vilka regndroppar som rinner av Agent 47’s kala hjässa i en spegel som jag står bredvid. Ljussättningen är riktigt bra, speciellt i en bana som badar i neon. Det enda som inte riktigt passar in är de minst sagt föråldrade karaktärsmodellerna som ser ut att ha blivit direkt plockade från det första spelet. NPC:ernas platta ansikten skär sig med den vackra omgivningen.  

Ljudet är välbalanserat och stämningsfullt. Pistolskott smäller rejält och smygande steg hörs knappt. Det som verkligen står ut är musiken, speciellt om du spelar igenom en av alla stories. Ett snyggt crescendo vid historiens klimax och jag är i himmelriket.

Det finns många farliga maskiner på ett vinmakeri.

Spelmekaniskt har det gjorts ett väldigt intressant val, nästan alla handlingar du gör använder olika knappar. Till en början känns detta väldigt klumpigt, men bara efter en timme har jag vant mig och förstår varför. Bara när du håller i en avsvimmad kropp har du tre olika alternativ att välja mellan. Om du sen ställer dig nära ett gömställe för kroppen dyker det upp ett alternativ till. Hade alla kommandon varit på en knapp vet jag inte hur många gånger jag skulle råkat mörda någon istället för att bedöva dem med kloroform. I slutändan är kontrollschemat ett smart val som underlättar spelandet. Ett andra smart val är permanent shortcuts. När du låser upp dessa dörrar håller de sig öppna även i framtida genomspelningar vilket låser upp en hel värld av nya möjligheter.  Ett kreativt sätt att ge ny glöd till framtida omspelningar av samma bana. 

Allt som allt är detta ett fantastiskt och välgj…. Vänta lite… Varför måste jag hela tiden vara online?

Det finns ett STORT problem med Hitman III, du måste alltid (ja, alltid) vara online för att spela spelet. Vid flera tillfällen har det dykt upp en skärm som säger åt mig att jag tappat kontakt med Hitman-servrarna. Mycket irriterande och knäppt. Men värst av allt: spelar jag offline kommer jag inte åt samma sparfiler som när jag spelade online och vice versa. Jag vet inte varför detta är implementerat, men det finns där och är OTROLIGT jobbigt. Det är också det som håller detta spel, tillsammans med de tråkiga karaktärsmodellerna, från att vara toppklass. Jag önskar också att det fanns en snabbsparfunktion då det är lite tradigt att gå till menyn hela tiden för att spara. 

Hitman III är sååååå bra, och utan tvekan det bästa spelet i serien. Allt som jag vill ha från en smygig lönnmördar-simulator finns här, plus en helt okej story. Samtidigt finns här en bugg eller två och några grafiska skavanker. Men inget som förstör min upplevelse för mycket.