Void Bastards

Ta en skopa XIII, en nypa FTL, en tesked Prey samt berättarrösten från The Stanley Parable, så vips! Då har vi Void Bastards, en salig blandning av estetik och spelmekanik från branschens alla hörn. Men håller det måttet gentemot sin inspiration? Häng med så tar vi en titt på Void Bastards!

Vad är då detta?

I korta drag är Void Bastards en förstapersonsskjutare med rouge-like element och crafting. Efter en kort introduktion till spelets mekanik presenteras man med en karta ute i rymden, med skepp att hoppa emellan samt ett mål att starta om sitt moderskepps FTL motor. Detta är dock lättare sagt än gjort då man måste ha ett ID kort för att autentisera omstarten av motorn, och för att i sin tur få tag på ID kortet behöver man hitta en skrivare som befinner sig lite längre bort på kartan.

Under spelets gång samlar man på sig resurser, bland annat mat för inte svälta ihjäl, bränsle för att hoppa mellan de olika skeppen, en valuta vid namn Merits som används för att låsa upp olika skåp och funktioner inne på de skeppen man bordar på kartan, samt diverse skrot som används för att bygga vapen och gadgets.

När man bordar skeppen skiftar spelet till förstapersonsvy. Målet för varje individuellt skepp varierar, men handlar oftast om att hämta tillbaka någon speciell komponent som kan användas för att bygga och uppgradera vapen hemma i sitt eget skepp. Fienderna varierar från små veka monster med projektilvapen till stora kolosser med mil långa health bars samt osynliga varelse som hoppar in och överraskar dig när du minst anar det. Skulle det värsta hända och man dör under en bordning blir man tilldelad en ny karaktär med nya egenskapar. Man får behålla de vapen och gadgets man byggt, men alla extra resursers man plockat upp under bordningen lämnas kvar.

I kartvyn har man möjlighet att resa så långt man vill mellan de olika skeppen runtomkring sig, där den enda begränsningen är ens tillgång till resurser. Skulle man få slut på mat kommer ens karaktär sakta men säkert börja ta skada och skulle man få slut på bränsle så kommer ens skepp sakta försöka sväva fram till sitt mål, medans man tar stor skada på vägen. I förstapersonläget är ens karaktär snabb och smidig och kan springa ifrån och smyga sig runt de flesta fiender. Smygandet kretsar i allra största grad kring fiendens hörsel och synfält.

Grafik och Ljudbild

Den första parallellen jag drog när jag såg Void Bastards var den gamla förstapersonsskjutaren XIII (är det någon mer än jag som spelade de när det begav sig?) Spelet har en distinkt cellshaded– och serietidningsinspirerad stil, komplett med text som dyker på skärmen när fiender klampar runt bakom väggar eller när det exploderar.

Ljudeffekterna i spelet varierar något i kvalitet med vissa ljud som låter som om de vore plockade direkt från Source Motorn medans andra, speciellt gällande vissa fiender är oerhört passande och bidrar starkt till atmosfären. Musiken i spelet är oerhört bra, speciellt om man som jag gillar lite Synthwave.

Personliga tankar och åsikter

Nu ska jag inte sticka under stolen med att jag direkt blev knäsvag över estetiken och Kevan Brighting som berättarröst, så jag var lite partisk initialt när jag tog mig an spelet. Men jag kan utan tvivel säga att presentationen i spelet är riktigt bra och ger spelet en helt egen karaktär.

Det utvecklarna också verkligen lyckats är den initiala gameplay loopen. Att man växelvis hoppar mellan strategisk planering i kartvyn och förstapersonsaction gör att man verkligen sugs in i och fastnar totalt, utan att tappa fokus på helheten.

En petitess som dock uppstår i långa loppet är att man måste grinda sig fram för att ta sig igenom de senare nivåerna, och i en roguelike som är tänkt att spelas om och om igen blir detta något av ett irritationsmoment. Inte på något sätt en dealbreaker, men påtagligt i maratonsessionerna.