En sak kan man säga om Dontnod Entertainment: de är inga ”one trick ponnies”. Först Remember Me, ett storslaget SF-äventyr i en dystopisk framtid. Sedan Life is Strange, ett High school-drama med en övernaturlig tvist. Nu kommer Vampyr, en thriller om vampyrlivet på de brittiska gatorna strax efter första världskriget. De olika spelen har inga likheter med varandra, men samtidigt har de ett tydligt gemensamt tema. Det handlar nämligen om protagonisten och dennes relationer.
Vi får följa Dr. Jonathan Reid, en framstående militärläkare som under första världskriget gjorde stora medicinska framsteg med blod- och organtransplantationer och vann stor berömdhet för sina framsteg. När Jonathan återvänder till London hinner han inte återvända till sitt gamla liv, utan en mäktig vampyr finner, inviger och överger honom. Utan minne om vad som hänt vaknar Jonathan och råkar i sin hunger på blod döda en betydelsefull person i hans liv. Allt detta sker under de första fem minuterna och sätter stämningen direkt. Den rationella Jonathan brottas med ångern över sina handlingar samtidigt som han försöker ta reda på vad han har blivit. Det är med andra ord en rätt ordinär vampyrberättelse som vi presenteras inför till och snart dras vi in i både mystiken och politiken hos vampyrerna.
Det ovanstående sker emot bakgrunden av att den spanska sjukan har brutit ut i London och sprider sig oroväckande fort och skördar liv varan den drar fram. Det innebär att få personer är ute på gatorna och att vissa områden är avgränsade på grund av de satts i karantän. Det finns med andra ord en inbyggd förklaring i hur spelets begränsningar och design hanteras som är rotad i narrativ på ett sätt som jag uppskattar. Det känns med andra ord inte overkligt att Jonathan har få personer att interagera med.
Interaktionen med Londons innevånare är en oerhört viktig del av spelet. Du har ett dialoghjul där du kan ställa olika frågor och ta reda på information om dem, utredningar du håller på med eller den allmänna situationen i London. Du får inte tillgång till alla svarsalternativ direkt, utan en del kan du endast använda om du pratar med andra personer, läser brev eller tjuvlyssnar på hemliga konversationer. Det gör att du kan få reda på information som ger dig skäl till att återvända till personer för att få ta del av nya samtal. Dessutom kan Jonathan som läkare ge människor diagnoser, skapa mediciner och sedan ge dessa till sina ”patienter”. Resultatet av att se till att personerna behåller sin hälsa är att välmåendet i stadsdelarna höjs och gör stadsdelen tryggare. Dödar du dem sjunker det istället. Just denna dynamik ger mig en motivation att faktiskt agera som en läkare och investera tid i mänsklighetens välmående.
En annan viktig del av spelet är Jonathans vampyrkrafter, vilket representeras av ett flertal traditionella vampyrkrafter (samt en handfull mindre vanliga). Krafterna höjs med hjälp av XP och det är här som det blir riktigt intressant. Du får XP för att göra uppdrag och tala med folk, men det ger struntsummor i jämfört med att festa på människors blod. Dessutom får du mer XP om människan är både frisk och lycklig, vilket förstärker skälet att faktiskt hjälpa folket istället för att döda dem direkt. Spelet har inga svårighetsgrader eftersom det automatiskt finns inbyggt i denna spelmekaniken: vill du skona människorna får du mindre XP och det gör att du inte kan skaffa lika mycket krafter, vilket i sin tur resulterar i att det blir svårare att klara de hinder som spelet erbjuder. Dontnod lyckas med andra ord på ett elegant sätt skildra den inneboende kampen hos vampyrens hunger och hur frestande det är att hänfalla åt sin inre best.
Krafterna i sig är främst fokuserad på strid, med några få undantag, så de som förväntade sig en större komplexitet som den i spelet Vampire: Bloodlines kommer att bli besviken. Krafterna passar dock in i Vampyr som det är utformat nu då striden faktiskt jämte dialogerna är spelets största element. Vissa blir förstås besvikna på det, men jag stör mig inte särskilt mycket på det eftersom det är välgjort och enkelt att bemästra. Den som är ute efter en Dark Souls-frustrerande upplevelse bör dock leta annorstädes. Det är dock inte något jag stör mig på. Vad jag däremot stör mig på är buggarna.
Buggar i sig kan man störa sig på men det är sällan ett problem för mig. Under mitt liv är det bara två gånger som jag verkligen lidit av buggar och i Vampyr får jag min tredje. Vad sägs om att klara av en bosstrid utan att kunna se vad man gör eller var bossen är? I det fallet blev Vampyr lika frustrerande svårt som Dark Souls. Det är den värsta buggen, men det förekom fler: att min vampyr inte kunde läka sig själv, att använda blod för att aktivera sina krafter inte gick eller att det inte gick att dö (okej, den sista buggen var rätt okej). De flesta problemen löses dock enkelt genom att sova över en dag, men problemet med det är att tiden då skjuts framåt i spelet och kan förvärra läget i London om folk är sjuka.
Är det något annat som jag stör mig på? Stundtals kan jag tycka att det är så synd att vampyrvärlden är en karbonkopia på bordsrollspelet Vampire: The Masquerade (som även Vampire: Bloodlines baserades på). Det är inget som överraskar, utan jag kan utan problem känna igen vampyrklaner (även om de har andra namn), ålderns roll (om de är Neonates, Ancillae, Elders eller Methusaleh) och så vidare även fast se kallar dem vid andra namn. Det blir med andra ord inga rejäla överraskningar för mig.
Vampyr är ett spel som lyckas utmärkt med att fånga den klassiska vampyrkänslan och leverera den i en välpaketerad upplevelse av sant nöje.
Denna recension baseras på Xbox One versionen.
Vampyr. Lägsta pris 379 kronor enligt Prisjakt.nu 2018-07-01.
Recensionskod tillhandahållen av Panvision/Focus Home Interactive.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
