Slave Zero X

En spirituell uppföljare till Dreamcast-klassikern Slave Zero har nu kommit till moderna plattformar. Ta dig an rollen som Shou i jakten på att sätta stopp för SovKhan och hans religiösa sekt, ja, om du inte hinner slänga kontrollen i väggen först vill säga.

Spelets berättelse tar sin början fem år innan Slave Zero i Megacity S1-9, där Sovereign Khan har tagit makten. Vi spelar som Shou, en sorts människa-maskin-hybrid som kallas för en slave som är ute efter att ta död på Khan och befria staden från hans makt. För att göra detta måste Shou först leta reda på fem bossar, “calamities”, för att nå sitt mål. Berättelsen är någorlunda enkel i sitt upplägg. Du får lite dialoger mellan Shou och hans kompanjoner X och Ayesha under spelets gång. De diskuterar vad som händer på banorna och mellan banor får vi tillbakablickar från tiden innan Shou blev en slave. Berättandet påminner lite om en generisk mecha-anime från 80-talet och jag tycker det passar spelet väl. Även spelets grafik sitter som handen i handsken, men mer om det senare. Jag tyckte att berättelsen var helt okej, trots att den följer en del anime-tropes. Karaktärerna är inte helt svartvita, vilket motiverade mig att spela vidare och se mer av dem.

Slave Zero X är ett sidskrollande beat em up i 2.5D, där vi rör oss framåt på linjära banor . Vi mosar fiender till höger och vänster medan vi rör oss framåt från punkt A till B. Spelets kontroller påminner lite om ett fightingspel, där olika knappkombinationer kan skapa specialattacker. Förutom det har vi tillgång till svaga, men snabba, attacker, och starka, men långsamma, attacker samt en dodge-knapp. Om du slår en fiende exakt samtidigt som fienden slår dig parerar du attacker och öppnar upp för ytterligare slag mot fienden. För att få tillbaka liv, efter att du tagit skada, måste du bygga upp en mätare för att hamna i ett slags super-läge och när du väl är inne i det regenererar du liv genom att slå mot fienden.

Till en början tyckte jag att striderna var roliga, men efter ett tag började det kännas långrandigt, inte minst för spelets dryghet när det kommer till att bombardera dig med tiotals fiender på skärmen samtidigt. Dessa bombardemang leder till att man lätt blir jonglerad i luften tills man dör utan att man kan göra något. Det gäller oftast att ha turen att hinna slå fienderna först innan de kan slå dig, vilket är lättare sagt än gjort. Det hjälper inte heller att det bara finns en svårighetsgrad (iallafall under första genomspelningen), vilket kan låsa dig som spelare rätt rejält. Ett exempel är vid en av spelets sista banor, där du först måste döda mängder av jobbiga fiender för att nå en boss, och sedan är bossen i sig extremt oförlåtande utan några öppningar. Spelet har dock inga sparade checkpoints under banorna om du stänger av spelet och vill ta en paus, vilket gör det hela bara värre.  Lustigt nog är dock de övriga bossarna den lättaste biten av spelet, eftersom det oftast är en mot en-strider och du har full kontroll över striden.

Trots att banorna är linjära finns det ett antal hemligheter att hitta, som gömda dokument som berättar mer om världen. Dessa hittar du genom att döda guldiga soldater som finns dolda på banorna. Spelet har dessutom ett ranking-system. Ju bättre combos du gör på banorna, desto högre rank får du (från E till S), vilket innebär att det finns omspelningsvärde för den som vill bemästra spelet. Dock vet jag inte riktigt om spelare kommer vilja spela om, eftersom spelets upplägg är monotont och lite väl långrandigt.

Spelets höjdpunkt är utan tvekan grafiken i min mening. Den osar tidig polygon-grafik, tänk Nintendo 64, Playstation 1, Dreamcast, där 3D blandas med 2D. Till exempel kan fiender hoppa in från bakgrunden och perspektivet kan ändras så att vi ser snett framåt medan vi byter håll på karaktärens gång, vilket jag tycker ser riktigt snyggt ut. Musiken tycker jag också passar in väl med sina rockiga och högintensiva toner. Röstskådespelet må vara lite “cheesy”, men jag tycker det passar in med spelets berättelse och tematik.

Sammanfattningsvis är Slave Zero X ett spel jag bara skulle rekommendera för hardcore-spelare som kräver en rejäl utmaning, eftersom spelet i sin grund är brutalt och oförlåtande, men om du kommer förbi den tröskeln har du ett visuellt magiskt spel att ta dig an!