The Signifier

Som många av er säkerligen vet vid det här laget är jag lite av en narrativfantast. The Signifier tar min kärlek till bra narrativ, slänger in massvis med sci-fi och strösslar sedan ner en drös djupa tankar om filosofi. Hade man kunnat göra detta drickbart hade jag ersatt vatten med narrativdryck alla dagar i veckan!

Storyn börjar ganska enkelt: du är en professor som forskar om att rota i människors minnen efter deras död. En av de största företagen inom AI får ett mystiskt självmord i sitt knä och det ifrågasätts om det är ett självmord eller ett rått mord. Därför blir du ombedd av AI:ns moralpolis att utreda detta så diskret och ”by the book” som möjligt. Självklart är det aldrig så enkelt och ju djupare du gräver desto större blir din och din familjs risker. Vad som följer sedan är metaforer, psykologi, filosofi och abstrakta tankar och idéer som utmynnar i vad jag anser vara ett narrativt konstverk av rang. Spelet behandlar tunga saker som extrema sexuella avvikelser, trauma, moral i ett nytt samhälle och kapitalistisk filosofi för att nämna några. Mycket lämnas öppet för spelaren att göra egna tolkningar, vilket kanske inte faller alla i smaken. Som den humaniorastudent av rang jag är finns det inget jag älskar mer än att överanalysera allt jag ser och hör!

Subjektiv symbolism deluxe

The Signifier är i grund och botten en walking simulator med ett par pussel strösslade längs med resan. För att undvika den tristess som kan infinna sig av att bara gå runt och se saker hända finns det en unik twist, nämligen medvetna och undermedvetna. Som jag nämnde innan rotar du i en persons minne och varje minne och händelse kan ses antingen genom den medvetna eller undermedvetna tolkningen. För att ytterligare visualisera kan man säga att du har en objektiv verklighet och en abstrakt verklighet, varav båda är sammankopplade och kan interageras med på olika sätt och det är här pussel kommer in i bilden.

Pusslen kommer i två olika kategorier: perspektivpussel och tidspussel. Du försöker få rätsida på vad det egentligen var som ledde fram till detta självmord och för att göra det måste du justera tiden för att saker ska vara på rätt plats vid rätt tid. Detta görs enkelt med diverse ”sliders” som drar tiden fram eller tillbaka. Du hittar även saker som är felplacerade som du sedan behöver placera rätt i tidslinjen eller din miljö. Detta kan vara en suddig bild av en kvinna som var i ett annat rum än där du hittade henne.

Perspektivpusselen handlar mest om att se saker från rätt vinkel. I ett spelsegment måste du justera tiden för att få saker på rätt plats, men även stå på rätt plats för att se förändringen hända. Detta kan vara jobbigt då det ofta är väldigt diffust att veta var man ska stå, men tacksamt nog är det lätt att bara köra med uteslutningsmetoden när det kommer till alla pussel. Om du fastnar kan du även få tips av din AI som är mer eller mindre hjälpsamma. Det finns även enstaka gånger då du tar formen av en karaktär i minnet för att lösa ett pussel, men det är mest fråga om att vissa karaktärer kan inte gå till vissa delar av minnet och måste därför utnyttja en ”avatar” för att komma vidare. Jag skulle inte riktigt kalla det pussel utan mer ett narrativt verktyg som presenteras som ett pussel.

För att få stegen rak måste du se den ifrån rätt perspektiv.

Under spelets gång presenteras du för flera val av hur du ska göra eller ge för respons till karaktärer i din omgivning. Detta i sin tur påverkar spelets olika slut eller kan till och med låsa upp andra scener, vilket öppnar upp för en andra genomspelning. Detta är extra tacksamt då spelet klarades på drygt 3 och en halv timme och då låste jag upp alla händelser spelet hade. Jag vill fortfarande få lite nya slut, men kommer nog att vänta med att spela igenom spelet en gång till då jag vill låta narrativet sitta kvar i huvudet ett tag till.

Jag kallade The Signifier ett konstverk och det är mer än bara narrativet som skapar detta. Spelets unika grafiska stil med förvrängda pixlar överallt skapar en blandning av retro Playstation estetik och lätt mardrömsbränsle i vissa miljöer. Ett begrepp som kommer upp i mitt huvud är ”uncanny valley” vilket lättast kan beskrivas som att allt ser ut som det ska men det är tillräckligt förvrängt eller fel att en viss obehaglig dissonans skapas i ditt huvud. Det är ganska ofta jag fastnar i olika miljöer och bara stirrar på saker med ångestfylld fascination som ytterligare förstärks av underliga musiksspår som passar alla situationer utmärkt. Släng sedan på skådespeleri på hög nivå som fick mig att verkligen fastna för karaktärerna och världen som presenterades och du har vad jag vill kalla ett konstverk. Det enda som inte föll mig i smaken var karaktärernas väldigt klumpiga animering. De kändes stela, ryckiga och väldigt lågbudget, vilket drog mig ur upplevelsen ibland.

Skam? Lögn? Trauma? You decide!

Även ett konstverk har sina brister. Förutom de ibland lätt obskyra pusslen (som likväl kan bero på att jag är lite dum i huvudet för att kalla legitim kritik) fanns det en hel del buggar. När jag skiftade från objektivt perspektiv till subjektivt föll jag ibland genom världen. Då spelet autosparar blev jag livrädd att jag hade skapat en softlock som gjorde att likväl kunde börja om. Som tur är kan man alltid åka tillbaka till labbet där jag aldrig föll igenom världen, för att sen hoppa tillbaka in i minnet för att pröva igen. Dessa buggar är dock saker jag inte heller riktigt tar med i beräkningen då medans jag skriver detta så har det annonserats ut en stor buggfix patch som ska komma inom kort där antagligen de flesta buggar fixas.

Innan jag knyter ihop denna säck vill jag prata lite om kontroverser. Många har kritiserat spelets slut och jag tänker säga det här angående det: Ambivalens är bra, att skapa sina egna idéer är bra, att skapa sina egna slutsatser är bra och att ibland är resan mer värd än destinationen. Jag ställer mig till gruppen som älskade både resan och målet och det är en backe jag är beredd att dö på.