I en framtid där Aztekernas civilisation inte gick under utan fortsatte att utvecklas till en hyperteknologisk stad där neonljusen strålar dygnet runt väcks gamla varelser till liv och hotar Achtlis vardag. Men väger den spännande premissen upp det faktum att grafiken är mush…?
Vi får träffa Achtli och hennes mamma när mammans forskningsprojekt läggs ned dagen innan hennes stora presentation. De bestämmer sig för att bryta sig in på platsen för projektets utgrävning för att genomföra några sista tester. En stor mystisk och högteknologisk kärna fylld med någon form av superstark energi är målet. Med hjälp av en mekanisk arm som hittats i närheten av kärnan under utgrävningen kan energin från den extraheras och föras ut för ytterligare undersökning och experiment.
Achtli bestämmer sig för att utgöra testperson och följer sin mammas instruktioner för att extrahera energin. Men med energin får Achtli även flashande minnesbilder och en mystisk röst som enbart hon kan höra. Det ena leder till det andra och i ett försök att starta upp det mystiska maskineriet i underjorden råkar Achtli fängsla sin mamma bakom ett skyddsfält under marken på utgrävningsplatsen. Till råga på allt väcker även detta enorma varelser som dyker upp på olika platser runt om i staden. Med hjälp av den mekaniska armen och den mystiska rösten i sitt huvud tar vår hjältinna på sig ansvaret att besegra de stora monstren och samla in de kraftkärnor som finns i vart en av dem.
Vid sidan av denna stora övergripande berättelse får vi följa Achtlis rädslor och mörka minnen då hon konfronteras med ett stort ansvar och stora utmaningar. Det är berättelsen som lyfter det här spelet och den var verkligen underhållande när huvudkaraktärens historia vecklas ut för oss och vi får se henne hantera sina rädslor och växa som person.
Tyvärr når varken grafik eller spelmekanik upp till berättelsen. Världen är intressant med en blandning mellan gröna parker, höghus och svävande skepp, men allt ser mushigt ut och i handhållet läge på switchen är det ofta svårt att se vad som är vad. Det finns många pop-ins och modellerna hamnar lite försänkta i golvet på vissa platser inomhus. I dockat läge syns en tydlig stuttering och jag upplevde att eftersom jag ser mer på min tv så blir de uppdykande träden och texturena än mer irriterande.
Du kan flyga runt i världen med den mekaniska armen som en sorts jetpack under en begränsad tid. En energimätare visar hur mycket energi du har kvar och den laddas upp automatiskt när du landar. Återigen är tanken god, men att styra karaktären i luften är ingen barnlek! Det tog mig en bra stund att förstå att för att åka uppåt ska jag enbart gasa och inte styra. Och det faktum att jag aldrig lyckas flyga nedåt utan fick falla fritt och försöka sikta in mig dit jag ville komma var rejält irriterande vid snabba strider.
Striderna blir lite röriga på grund av den så gott som ständiga stutteringen. Det finns en kombofunktion som gör att du kan göra mer skada på mindre fiender genom att i rätt tid klicka på rätt knapp. Detta fungerade rätt okej i handhållet läge men kändes som ren tur i dockat läge. De mindre fienderna är sällan ett problem då det generellt räcker att klicka på attackknappen tills de dör men i bosstriderna blir det ganska irriterande.
Energin som låter dig flyga omkring som en enarmad Iron Man ger även energi till dina attacker. Ett spännande system som gör att du måste tänka på att energin ska räcka både till att nå fienden och till att slå ner den ur luften. Mot slutet av spelet har du dock lite för många attacker för kontrollens knappar och det blir svårt att veta om din karaktär ska göra attack a eller b, bara musha tills det blir rätt… Mycket irriterande då man i bosstrider för vissa segment måste få till rätt attack för att göra skada.
Bosstriderna känns som det element utvecklarna ville skulle stå ut, och det hade de kunnat göra. Varje boss är unik och har en rad olika attackmönster och deras svaga länk förändras flera gånger under striderna som enligt mig har en lagom längd. Lär dig attackmönstret och ta dig nära så kommer det upp en ring som låser sig vid rätt punkt på bossen. Problemet är att den där ringen lätt försvinner igen om kameran rör sig lite, vilket den gör…
När Achtli landar på ett objekt, kommer nära eller krockar in i det ändras kameravinkeln ofrivilligt allt som oftast. Att hamna inuti objekt eller inne i huvudkaraktären helt plötsligt är inte ovanligt. Att flera av bosstriderna dessutom utspelar sig i rätt trånga utrymmen gör detta till ett irriterande problem.
Musiken är en kaosartad metallicrock i bosstriderna men utanför dessa är det ofta tyst. En del ljudeffekter finns i bakgrunden så som sirener, men det är inte helt ovanligt med total tystnad. Dialogerna har hummanden och utrop från karaktärerna och en ofta allt för kort rörelseloop som är störande när man försöker läsa de ibland långa meningsutbytena. Som jag vet att andra recensenter har sagt skulle röstskådespel lyft spelet mycket.
Tyvärr känns spelet redan nu lite daterat och ändå inte riktigt färdigt. Det finns en god idé bakom och en riktigt bra berättelse, men det finns allt för många problem. Jag har ju spelat det på ett Nintendo Switch så jag håller tummarna för att upplevelsen är åtminstone något bättre på andra kraftfullare konsoler eller PC.
Jag ser dock fram emot vad studion Lienzo kommer att arbeta med framöver, de har verkligen något bra på gång. De bara missade målet den här gången.
