Det är mörkt, mystiskt, stämningsfullt och väldigt… udda? Pathologic 2 öppnar starkt och bra, men det räcker inte riktigt hela vägen.
Pathologic 2 är utvecklat av ryska studion Ice-Pick Lodge och utgivet av tinyBuild. Studion har också gjort det tidigare spelet i serien. Pathologic 2 är något av det mest unika jag spelat under 2019. Men, innan du öppnar upp plånboken för att spendera dina surt förvärvade slantar, så vill jag peka ut att bara för att något är unikt betyder det inte att det är bra. Någonstans där faller Pathologic 2 in för mig. Men vad handlar spelet egentligen om? Det är väldigt enkelt och samtidigt väldigt svårt att svara på.
Du infinner dig i rollen som Artemy Burakh. Du har varit iväg och utbildat dig till kirurg, men ett oroande brev från din far har satt dig på tåget hem. Under denna tågresa utspelar sig spelets tutorial. Du får lära dig hur man slåss, går, står och hoppar. Introt tar dig också igenom några väldigt surrealistiska bitar och det är den bästa biten av spelet. Här är allting nytt och udda, men det känns som att det finns något mer under ytan, något logiskt och förklarligt. Spelet är extremt stämningsfullt; allt från den rätt så sjaskiga, bruna grafiken till de monster du stöter på bygger upp en läskig och mystisk känsla. Alla NPC:s du träffar är rätt så uttryckslösa, men på ett bra sätt, lite som att deras känslor stulits från dem. Detta förstärks under konversationer då du får en närbild av personens ansikte och verkligen kan gotta dig i de få ansiktsuttryck som dyker upp. Surrealism står i centrum och ibland så känns det som att du spelar en David Lynch-film. Tyvärr så skjuter Pathologic 2 sig själv i foten då man snabbt tröttnar på allt detta brundaskiga. Speciellt då en stor portion av spelet är att ta sig från ett ställe till ett annat. Och du går i snigelfart.
I din hemstad har en pest börjat sprida sig och du är den ende doktorn där. Överlevnad är i fokus, också för dig som spelare. Du har nämligen en törst-, hunger- och sömnmätare som ständigt behöver underhållas. Detta saktar ytterligare ner den redan långsamma gånghastighet du har, då du ibland måste ta omvägar för att inte dö. Du tillfredsställer dina olika behov genom att sova, äta och dricka, men hur du får tag på allt detta är upp till dig. Visst, du kan ta tid på dig och samla skräp i containrar som du kan sälja för en brödbit. Men det går mycket snabbare att gå in i ett hus och råna alla där. Detta skulle ha varit ett svårare moraliskt val om de karaktärer du träffade på hade varit lite mer uttrycksfulla. Men nu känns det som att det inte har lika stor betydelse. Det finns ändå en likadan person på nästa sidogata.
För att vara ett spel med storyn i fokus så fäller Pathologic 2 en massa krokben för sig själv. Till exempel så har du i en pausmeny ett väldigt häftigt spindelnät av anteckningar, som uppmuntrar dig till att fylla i de bubblor som är tomma. Men att ta sig till de platser som är intressanta är en plåga. Samtalen du har med de olika karaktärerna känns tunga och viktiga, och ger ofta ledtrådar om ett större mysterium bakom alltihop. Men du kan råka missa dessa samtal då du måste sova. Allt detta gör att storyn inte får ta den plats den behöver. Denna frustration att inte kunna göra allt kanske är någon ironisk parallell med de problem som Artemy möter, men kul är det inte.
