Orten Was The Case

Tack vare Nationalteaterns Rockorkester vet vi att natten är så hård för betongens kungar. Nu visar det sig att även dagen kan vara hård för invånarna i förorten. Fattigdom, kriminalitet och andra otrevligheter förekommer även i den här fiktiva varianten. Men det faktum att allting kommer sprängas och förgås i ett brinnande inferno inom tolv minuter gör förmodligen inte tillvaron lättare heller.

Vi intar rollen som Ziggy. Han bor i en fiktiv förort som kort och gott bara heter Orten. Han spenderar dagarna med att skolka, sälja och utnyttja droger samt måla graffiti tillsammans med sina jämnåriga vänner. När spelet tar sin början vaknar han upp i det bussvrak han har som bostad och inser att han har minnesförlust. Inte nog med det, han inser även att han är fast i en tidsloop. Just när han tänker att situationen inte kan bli märkligare, kommer nästa obehagliga insikt; efter tolv minuter kommer en enorm explosion ske som kommer jämna både den närliggande storstaden och orten med marken samt förinta alla levande varelser som bor där. Eftersom att Ziggy verkar vara den enda som är medveten om tidsloopen, förstår han att om någon ska stoppa förödelsen, måste det bli han själv. Han kommer att behöva bekanta sig med alla märkliga karaktärer som bor i Orten och gräva upp sanningar som kanske egentligen borde förbli begravda.

Orten Was The Case är ett sidscrollande pusseläventyrsspel i 2,5D med tydlig inspiration från vad som idag kallas för Metroidvania. Utvecklaren har dock valt att referera till sin egna benämning i form av Metroid-braina. Du springer runt på en nivå med flera olika rum och områden som på ett eller annat sätt är sammanlänkade och du kan öppna upp genvägar till dessa områden allt eftersom spelet fortskrider. Till skillnad från till exempel Metroid och Castlevania där du förintar fiender under din framfart, kommer du i det här spelet lösa pussel i stället. Det är en intressant kombination och jag anser att det definitivt får spelet att stå ut från mängden. Jag gillar pusslen då de är kluriga, men inte alltför ologiska. Det kommer dock vara tillfällen där du behöver ta dig en funderare. Skulle det vara så att du inte vet vart du ska ta vägen och vill ha mer antydningar om vad du ska göra, finns det en inställning i pausmenyn. Där kan du välja om du inte vill ha vag hjälp eller mycket hjälp. Vilket är skönt, då vi aldrig behöver vara helt vilsna.

Tyvärr stöter jag på ett av mina första bekymmer med spelet när jag springer runt. Ziggy har en ganska gänglig kroppsbyggnad, vilket även översätts i hur hans rörelser är animerade. Han tenderar därför att vara lite bökig att manövrera. Han upplevs lika sladdrig som överkokt spaghetti, vilket gör partierna där det krävs precision besvärliga. Hopp och klättring är en stor del av vad du kommer ägna dig åt och att då behöva styra en karaktär som ibland inte riktigt går dit du vill bjuder på en hel del onödig frustration. Spelets nivådesign hjälper inte heller till, då den tenderar att göra det svårt att avgöra avstånd, eller om du ens kan förflytta till en plattform eller inte.

Även om spelet som sagt lägger betydligt mer fokus på att du ska lösa pussel istället för att strida mot fiender, förekommer det faktiskt några strider. Dessa är dock väldigt betonade och har lite mer av en Soulslike-approach. Fienderna har enorma livmätare, tar väldigt lite skada och du måste undvika fiendens attacker oftast genom att gör kullerbyttor åt sidan, framåt och bakåt för att undvika död. Skulle striderna vara dig övermäktiga, kan du på startmenyn ställa in att vi vill ha enkla strider. Du kommer då att ta mindre skada, men dela ut betydligt mer skada. Det finns dock ingenting som kommer rädda dig från det faktum att Ziggy även vid dessa tillfällen är besvärlig att styra. Nu påminner han inte om överkokt pasta, utan nu är han lika stel som en farbror med käpp och ryggproblem, eftersom att hans rörelser nu inte är lika sladdrigt animerade. Vilket gör att han är fruktansvärt långsam och svår att få dit du vill. Resultatet blir då att dessa strider verkligen inte är särskilt underhållande och inställningen för att göra striderna enkla sätts på i hopp om att bli kvitt dem fortast möjligt.

Målet med spelet är som sagt att stoppa den stora explosionen. Detta kommer att kräva att du under loopens tolv minuter utforskar så mycket av förorten du kan och lär känna så många karaktärer som möjligt. Klassiskt detektivarbete helt enkelt. De flesta karaktärer har olika aktiviteter som de utför på specifika klockslag. Det sker även viktiga händelser på speciella tider och vägen till sanningen innebär i mångt och mycket att kartlägga detta. Nu kan du lugna ner dig gode läsare, du kommer inte behöva hålla reda på allting i ditt egna huvud på egen hand. I pausmenyn finns nämligen en tidslinje som kartlägger samtliga händelser som du har bevittnat åt dig. Jag är väldigt förtjust i spelets karaktärsgalleri. Alla är härligt skruvade och absurda, vilket gjorde det till en fröjd att utforska allting. Mysteriet som ligger bakom det hela bjuder på hemliga sällskap och politiker som pysslar med skumma saker, vilket både ger en mycket bra stämning och väcker en stark lust att ta reda på sanningen. Spelet är egentligen inte särskilt långt, efter cirka tio timmar har du troligtvis kommit fram till ett slut på berättelsen. Men om du precis som jag vill utforska så mycket som möjligt i berättelsen, kan du lätt lägga betydligt mer tid på det.

Utseendemässigt är spelet oerhört charmigt. Det har en handmålad grafik med tydlig inspiration från Jan Lööfs och Sven Nordqvists klassiska illustrationer. Vilket på ett sätt väcker en nostalgisk känsla i mig, då den påminner om verk jag känner igen sedan tidigare. Men å andra sidan väcks även ett obehag då grafiken på många sätt ser ut som hur jag tänker att tidigare nämnda illustratörers verk skulle se ut om de skulle betona allting som är fult med människor och miljöer. Du nästan känner hur smutsen sipprar ut från din skärm eller TV vilket bidrar till den välgjorda stämningen. Ljudbilden består oftast av enkla men effektiva musikarrangemang, men det bjuds även på lite röstskådespel. Inte röstskådespel som att alla repliker är intalade, utan olika korta fraser är inspelade och spelas upp när du inleder en dialog med karaktärerna, eller om du bara springer förbi dem. Att de dessutom har spelat in röster på svenska är pluspoäng i min bok, då det bidrar till autenticiteten, eftersom att spelet ändå utspelar sig i en svensk förort.

Orten Was The Case är ett spel som jag har haft svårt att släppa. Jag har funderat ut lösningar på problem även när jag inte spelar för stunden. Visst finns det en hel del tekniska skavanker, främst i form av styrningen av huvudkaraktären. Men det tar inte från det faktum att karaktärerna och spelets mystiska berättelse, är både fascinerande, underhållande och välskrivna. Det lämnar minst sagt mersmak och då har jag inte nämnt det mysiga, men samtidigt medvetet fula utseendet. Jag kommer definitivt hålla ögonen på utvecklaren i framtiden.