Lost Words: Beyond The Page

Jag kan omöjligt vara den enda individen i världen som någon gång har närt en dröm att bli en författare av något slag. Gräver man tillräckligt djupt i mitt barndomshem, hittar man säkert flera anteckningsböcker, där några trevande försök har inletts. Dagbok är också någonting jag i perioder varit sugen på, men tyvärr har den disciplinen aldrig existerat för mig. Lost Words: Beyond The Page sätter oss i rollen som en tjej som faktiskt börjar göra verklighet av både sitt dagboksskrivande och författarskap. Känslolivet får sig en rejäl omgång när eftertexterna rullar.

Spelet släpptes redan förra året, men då bara till Stadia. Nu får vi som sitter på övriga plattformar chansen att ta oss an det här pussel- plattformsspelet. Utvecklaren trycker hårt på att berättelsen är skriven av ingen mindre än Rihanna Pratchett. Hon är dotter till författaren Sir Terry Pratchett, men har gjort sig ett eget namn framförallt i spelvärlden med titlar som Tomb Raider (2013) och Bioshock Infinite under bältet. Med den vetskapen kommer det säkert inte som en överraskning att spelets huvudfokus är narrativet. Det är mycket emotionellt och rörande, så pass mycket att jag funderar över hur personlig Pratchett varit i skrivandet. Det skulle inte förvåna mig om hon har lagt in mycket egna erfarenheter i det hela.

Vi får ta oss an två stycken berättelser i spelet. Till en början får vi lära känna Izzy. Hon har precis skaffat sig en dagbok med hjälp av sin mormor som vill stötta Izzy i sin dröm att bli författare. Vi styr en flicka som springer på meningarna när de skrivs på dagbokens sidor. Ibland dyker det upp blanka rutor i meningar som vi måste fylla i med små pappersrutor som dyker upp i dagboken vid de tillfällena. Vi får här höra hur Izzy funderar över den fantasyberättelse hon ämnar börja skriva och hur roligt hon har med sin mormor, hennes bästa vän. 

Den andra berättelsen är så klart Izzys fantasyberättelse. Vi styr huvudpersonen som blir utvald till eldflugornas nya väktare. Vad det exakt innebär och vad eldflugorna egentligen är för varelser, får vi aldrig reda på. Innan någon hinner berätta det, anfaller en drake byn som huvudpersonen bor i och alla eldflugor utom en (som agerar följeslagare) är försvunna. Huvudpersonen ska nu hitta alla eldflugor igen och utkräva hämnd på draken!

I dagbokssekvenserna är gameplay ganska okomplicerat. Det händer ibland att man får lite pusseluppgifter som att montera ihop ett krossat hjärta och fylla i bortglömda bilder med färg. Huvudsaken är att vi ska lyssna på Izzys berättelse om sin mormor. Platformsbitarna här fyller helt enkelt syftet att vi ska vara sysselsatta under tiden vi får text uppläst för oss. Jag gillar verkligen det, det gör att man har lättare att fokusera på vad som sägs. Eftersom plattformandet i dagboken alltid har med vad som händer i texten att göra. Bara vid mycket känslosamma partier och insikter, är det minimalt med rörelse, vilket gör att de partierna verkligen får den tyngd de förtjänar. Dramaturgin är närvarande både i text och gameplay.

När vi kliver in i fantasyberättelsen, blir det betydligt mer gameplay. Som eldflugornas väktare har huvudpersonen någonting kallat för ordmagi till sitt förfogande. Hon har en bok som till en början är helt tom, men allteftersom tiden går, dyker det upp fler och fler ord som kan användas för att påverka omvärlden. Ordet Rise kan få saker att lyftas upp i skyn så att man kan passera under dem. Break kan krossa stenblock som blockerar passager för oss och så vidare. Problemlösningen här är helt enkelt att använda rätt ord för att kunna ta sig framåt. Lösningarna är inte alltför kryptiska eller långsökta. Tvärtom, de är väldigt logiska. Så pass att jag till och med kan önska att de kunde vara lite klurigare, men bara aningen klurigare. Spelet gör en poäng av att man inte ska få en överväldigande upplevelse, utan man vill att spelaren ska kunna klara av resan i en sittning. Med det sagt behöver man ändå stanna upp och fundera på nästa steg, men som sagt: inte alltför mycket.

Berättelsen i både dagboken och fantasyvärlden speglar varandra på ett fint vis. När Izzy skriver om hur glad och peppad hon är, ju mer entusiastisk är fantasykaraktären och när Izzy har svåra motgångar och ifrågasätter livet, händer liknande saker i fantasyversionen. Berättelsen präglas mycket av relationen till sina äldre släktingar och hur man kan inspireras med dem som förebilder. Vad som också präglar historien är förlust och hur man går vidare när någonting som spelat en central roll i livet plötsligt inte finns längre. Vad är ens poängen med att fortsätta om man aldrig kommer vara lycklig igen? Det är mycket välskrivet och vid några partier var det svårt för mig att spela vidare, trots att jag verkligen ville. Anledningen var att spelet väckte minnen om förluster i mitt eget liv som gjorde mig extremt emotionell och tårarna gick till slut inte att hålla tillbaka. Med nygråtna ögon fortsatte jag dock att spela, eftersom att det här är lite som spelvärldens motsvarighet till bladvändare. Man varken kan eller vill sluta spela, även om tårarna rinner.

Om jag ska kritisera någonting, tänker jag spontant på kontrollen. Det är oklart om det är att föredra handkontroll framför mus och tangetbord. Att förflytta ord ur boken och interagera med miljöerna är lättare med musen, då man styr den blå eldflugeföljeslagaren med musen. Med handkontroll styrs den med höger analogspak. Det är helt enkelt svårt att få till ett mjukt flöde kontrollmässigt. Lyckligtvis är det absolut inte helt ospelbart, utan det är bara någonting jag svagt stör mig på vid några tillfällen, men det överskuggar inte den överhängande kvaliteten.

Grafik och ljud ackompanjerar varandra fint. Det är lagom episk musik i fantasymilöerna och mysig pianomusik i dagboksmiljön. Visuellt vill jag säga att det påminner mig om barnböcker och det är ingenting negativt. Utan det passar väl in i den näpna och mysiga stilen spelet siktar efter. Jag vill verkligen slå ett slag för röstskådespelet, framförallt hon som läser Izzy och fantasyhjälten i synnerhet under dagboksscenerna. Hon läser texten på ett mycket övertygande sätt och man känner verkligen av rytmen och dramaturgins effekt i texten, vilket är en stor anledning till att det blir så emotionellt.

Även om kontrollen i spelet kunde ha varit lite mer följsam. Bjuder Lost Words: Beyond The Page på en mycket emotionell upplevelse. Främst beror det på Rihanna Pratchetts berättelse, men det är även en underhållande pusselplattformare som bjuder på lagom kluriga problemlösningar. Jag tycker att alla ska skaffa sig spelet och uppleva det på egen hand, se bara till att ha näsdukar nära till hands!