Hem RecensionerSpelrecensioner Street Power Football

Street Power Football

av Niclas Emanuelsson

När EA låste fast sin FIFA Street-serie i limbo, skapades en öppning i marknaden för genren alternativa fotbollsspel. Här fanns en möjlighet att kapitalisera. Den amerikanska spelstudion Psyonix gjorde sannerligen detta genom skapandet av megahiten Rocket League. Nu har även den tjeckiska spelstudion Gamajung Games gjort ett försök. Är marknaden stor nog för fler än ett spel i den nischade genren, eller har Psyonix mättat marknaden med Rocket League?


Utan att vara särskilt fotbollsintresserad, eller kunnig, finns det aspekter av FIFA Street som gör spelet till något mer än bara ett fotbollsspel, och således kan det skänka mig en stunds underhållning. Det är ett fotbollsspel lika mycket som Mario Kart är ett racingspel; grundelementen gör Mario Kart till ett racingspel, men attackerna man kan plocka upp utvecklar det till någonting annat. Både FIFA Street och Mario Kart (även Mario Smash Football) är serier jag tycker om. De tar ett vanligt koncept och adderar ett välfungerande stridsmekanik och vips, det har blivit en helt ny upplevelse. Det är ett vanligt tillvägagångssätt för att skapa något nytt, oavsett vad det gäller; film, litteratur eller spel. Ibland ser man dock någonting som väcker tanken ”det här ska jag hålla mig borta ifrån, även den tänkta målgruppen bör akta sig”. Det är här Street Power Football kommer in i bilden.

Minispel, minispel och åter minispel

Street Power Football har ingen handling, men det har fyra olika spellägen; freestyle, trick shot, panna och street power. Att kalla dem för olika spellägen är att tillskriva dem mer substans än de har, det är snarare fyra taffliga minispel. Jag kallar dem minispel, för den längsta matchen jag spelade var strax över en minut, innan jag vann eftersom det är väldigt lätt. Freestyle är ett rytmspel där man ska mata in kommandon när symboler träffar din tomma cirkel. Man kan inte röra sig, bara mata in kommandon. Av någon anledning delas en omgång in i två rundor, med en kort paus efter första rundan. Varför? Inte den blekaste. Det fanns ingen antydan till att vara utmanande en endaste gång! Trick shot går ut på att du ska träffa objekt; skjuta ner plastflaskor eller sätta en boll i papperskorgar. Du kan inte röra dig, bara flytta siktet och bestämma hur hårt du ska sparka. När du är klar med en runda springer karaktären automatiskt vidare till nästa runda. Karaktärerna du spelar som, är alla vältränade och väljs slumpmässigt åt dig, har världens mest krumma hållning. ALLA. De springer med samma hållning som Torkel i den danska animerade filmen ”Torkel i Knipa”. Det här var det spelläget som tog längst tid. Med andra ord var det segt att spela.

I Panna spelar man en mot en på vad som ser ut att vara en liten boxningsring. Försten till fem mål vinner. Antingen gör man fem mål, eller så håller man i bollen ett par sekunder, för att fylla mätaren i det nedre vänstra hörnet. När mätaren är full, kan du  utmana motståndaren på ”nutmeg”, en slags duell. Om motståndaren har bollen tillräckligt länge kan de utmana dig. Känslan av att bli utmanad var ganska härlig, det tände tävlingslystnaden i mig. Men även här skjuter sig spelet rakt i kärnmekaniken. Duellerna använder sig av quick time events, men man behöver inte alls vara snabb för att vinna. Motståndarna är klappkassa. Vinner man duellen får man två mål, bara så där, helt utan vidare, poff! Street power var det enda minispelet som hade någon substans. Det handlar, även det, om att göra fem mål före din motståndare. Matcherna höll aldrig i sig i längre än en minut. Slå en lobbpassning till din andra lagmedlem och skjut direkt. Nu har du vunnit alla matcher någonsin.

Det här minispelet har element av Mario Kart och FIFA Street; man spelar fotboll utomhus och man kan plocka upp fördelaktiga förmågor som uppstår ur tomma intet på planen. Det finns olika typer av förmågor; de kan få dig att springa snabbare, skjuta hårdare eller bygga upp ett tillfälligt kraftfält framför ditt mål. Genom att skjuta, passa och dribbla fyller man på en mätare, när den är full kan man utföra en super power, en extra kraftig förmåga. Exempelvis kan bollen automatiskt styra sig in i mål eller så kan man sugas upp i en tornado och skjuta iväg bollen så att den går rätt in i mål. Det här är en trevlig liten mekanik, som fyller sin funktion väl i Mario Smash Football, men inte alls i det här fallet. Genom att vara så pass enkelt som spelet ändå är, behöver man inte använda dessa superkrafter – inte en enda gång! – man kan lika gärna göra fem mål istället för att ladda upp mätaren.

Vältränad, men bedrövlig hållning

Det finns ingen handling, men det finns en kampanj som heter Become King. Beståndsdelarna här är endast de fyra minispelen – inget annat. I minispelen har man olika mål att uppnå för att ta sig vidare. Visst, men de är helt befriade från minsta tillstymmelse till utmaning och det är fortfarande exakt samma fyra minispel. Kampanjen innehåller den absolut värsta delen av spelet: Sean – en fransk kille som blivit filmad framför en grön duk och inklippt i spelets tecknade värld. Han fungerar som din guide och instruktör. Jag gnisslar tänder bara av att skriva namnet… Sean, morr!

Han som agerar instruktör är, tydligen, en professionell freestylefotbollsspelare på riktigt. Jag har inte behövt googla för att få reda på det här, han trycker nämligen upp sitt CV i ansiktet på dig. I verkligheten vann Sean sin första Panna-match någonsin. Han mötte en ”professionell fotbollsspelare”. Han blev också intervjuad av tv efteråt. Tycker du att det här tillförde något av värde? Jaså, inte? Du tycker bara att det var poänglöst skryt? Bra, då vet du hur det känns att behöva stå ut med Sean efter varannan match, under kampanjens 5 eländiga timmar! Spelar man utan ljud kanske man slipper honom tänker du. Nej, det går nämligen inte att stänga av undertexter. Stänger man av ljudet slipper man höra honom, men man tvingas läsa det kassa manuset. Trots sin minimala speltid var det enormt kämpigt att ta sig genom kampanjen. Värre blir det, jag har inte ens nämnt spelets estetik ännu…

När spelet startas visas spelets katastrofalt röriga logga mot en svart bakgrund. Ingen musik. När jag trycker mig förbi loggan kommer jag till ännu en meny. Den här är värre än den tidigare. Karaktärernas design är fruktansvärd, en Sean framför en grön duk som klipps in i spelets tecknad värld och hans cringe-framkallande repliker, ja, det är horribelt. Musiken kan, om möjligt, vara ett ännu värre lågvattenmärke. Det finns runt fem – sex låtar med i spelet. Om musiken inte är, vad som endast kan beskrivas som generisk, royaltyfri dubstep med för mycket diskant, är det generisk, royaltyfri gangsta rap. En gangsta rap-låt i spelet är troligen det absolut värsta jag har hört. Den är även så generisk till den milda grad, att jag fick fram en annan låt när jag lät min mobil lyssna på den i musikidentifieringsappen Shazaam! Texten handlar om att spela fotboll på gatan, att vara stenrik och att inte skriva kontrakt värt mindre än en miljon. Hur dumt låter inte det?

Man blir knappast miljonär av att joxa med trasan i New Yorks ödsliga gränder. Trots haveriet till spel, kan man hitta viss estetik som ändå är värd att lyftas fram. Under kampanjens gång åker man jorden runt; Afrika, Seoul, New York etcetera. De olika platserna har unika och distinkta skillnader från varandra. Kontrastera en ljus, orange afrikansk savann med Seouls mörka, blålila, Blade Runner-utseende. Arenorna är inte alltid jättesnygga, men de är distinkt skilda från varandra.

Sean.

Kontrollerna är undermåliga även dem, så klart. Tydligast är det i minispelet trick shot., där har man en pil som visar i vilken riktning bollen kommer skjutas, tyvärr är den opålitlig. Den indikerar väldigt dåligt åt vilket håll bollen kommer flyga. Jag såg att pilen pekade precis på en soptunna, men tydligen pekade den en halvmeter åt vänster. Ett annat återkommande problem var när jag skulle använda en uppladdad mätare för att göra mål, svarade den inte. En annan uselhet gäller att sätta skruv på bollen. Varannan gång blev det ingen skruv trots att jag flyttat mätaren. Spelet svarade sporadiskt på mina knapptryckningar (oavsett minispel) att elden som är min frustration fick litervis bensin vräkt över sig.

I skrivande stund är klockan är 03:28. Kan inte sova. Allt är Seans fel. ”The horror, the horror”. Vet inte hur jag ska kunna glömma det här. Musiken, manus, inställningar, gameplay, det visuella, Sean, det skyhöga priset sett till innehållet, ja, i stort sett allt. Jag ber dig, om du varit nyfiken på det här spelet, sky det som pesten – oavsett rabatterat pris! Nu ska jag inhalera en halvliter Ben and Jerry’s och ta 75 mg lugnande medel. Hoppas sömnen infinner sig snarast.

Nördliv ansvarar inte för recensenternas eventuella biverkningar av tilldelat spel. Recensenten i fråga bär helt och hållet ansvaret för sina eventuella problem (mentala åkommor, sönderbitna handkontroller etcetera).


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
Spelet finns även till Xbox One, Nintendo Switch och PC.

Street Power Football. Lägsta pris 421 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-09-08.

Recensionsex tillhandahållet av Maximum Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar