Wolfenstein II: The New Colossus

B.J Blazkowicz är en veritabel krigsmaskin som lyckas spränga, skjuta och yxmörda sig igenom horder av tyskar. Men är det allt han är, eller finns det mer till hans story. Det nya Wolfenstein erbjuder är en förvånansvärt rörande linjär story som trots liter efter liter med blod ändå ger oss spelare väldigt mycket känslor från tid till tid.

Men vad handlar det då om…?

B.J bevittnar kriget initialt från en komatös form i det första spelet, och här i uppföljaren så får vi en liknande öppning när han mejar ner fiender från en rullstol. En öppning som bara Wolfenstein kan klara av med behåll.

Kriget har tärt på B.J och efter allt sk*t så kan man lugnt säga att han lever på ångor. Särskilt efter en traumatisk händelse som vi får uppleva initialt, men hans kärlek till Anya och hans driv till att få ett slut på kriget med nazisterna ger honom styrka nog att fortsätta.

När det kommer till storyn så måste jag säga att MachineGames överträffat sig själva. Med ett rikt register av karaktärer som alla visar upp säregna personlighetsdrag, och en story som upplevs som en berg-och-dalbana av känslor så går det inte annat än att applådera det nya Wolfenstein. B.Js äventyr är uppskakande och med hans tjej Anya vid hans sida så är det verkligen en story som engagerar från start, och är verkligen ett av spelets största styrkor. Allt presenteras i bra takt då själva spelmomenten varvas tillsammans med cut-scenes med bra intervaller. Du känner hela tiden att du är en del av ett narrativ, vilket i sin tur leder till att du vill köra klart nästa nivå.

Veritabel dödsmaskin i mänsklig skepnad!

När det kommer till spelmekaniken så är den bekant från det föregående spelet. Förstapersonsläget med alla dess fördelar skiner ännu en gång och på PC så är spelet sjukt följsamt även om jag personligen inte hittar något sätt att stänga av head bobbing (vilket gör att jag bli sjösjuk och måste lägga mig ner från tid till tid, vilket är irriterande när det handlar om ett så pass inlevelsefullt spel). Ju mer du använder olika tekniker att döda (headshots, melee-attacker, siktande m.m.) så förbättrar du sakta men säkert B.J på dessa områden; Perks. Det är ett naturligt sätt att levla; en integrerad morot skulle man kunna säga. Sedan kan du även uppgradera dina vapen smidigt, genom att hitta så kallade ”upgrade kits”. Med dessa kan du förbättra dina vapens magasinstorlek, kulspridning, styrka bland annat. Med detta så finner du dig själv oftare letandes på de olika banorna efter dessa ”upgrade kits”. Så därför känns det extra viktigt att leta igenom banorna extra mycket.

Dessutom så finns det en veritabel uppsjö av collectibles att samla på sig; guldtackor, ”starcards”, ”deathcards”, skivor, konceptbilder och till och med leksaker (från Max), som alla ger lite extra info om världen eller själva uppbyggandet av spelet i sig.

Men om vi då tittar på detta i sin helhet så är det explosiv action, som många gånger ger bra utmaning, då olika typer av trupper attackerar och du behöver se till att du tar rätt vapen mot vissa soldattyper. Förvisso går alla i princip att ta ner med alla vapen, men olika typer av ammunition biter bättre än andra.

En nackdel (som kan tyckas som en petitess) med hela systemet av automatiska höjningar av ’perks’, och vapen uppgraderingar, är att det känns extremt simplifierat. Hela upplägget känns ärligt talat nerdummat som tusan, vilket är tråkigt då man tappar en aspekt av spelet som annars kunde förhöjt upplevelsen ytterligare. Å andra sidan så bestämmer du själv ’perks’-ens uppgraderingar utifrån hur du spelar, men här märks det tydligt att konsolernas mer förenklade upplägg varit den styrande faktorn. Tack och lov så får vi mer val när vi halvvägs genom spelet får ytterligare områden att förstärka. Då får man nämligen välja mellan tre så kallade ’contraptions’, som du initialt enbart kan välja en av. En ’contraption’ för att ta sig genom trånga utrymmen, en för att ramma genom väggar och dörrar och en för att kunna ta dig upp på höga platåer. Detta ger tack och lov en höjning av spelet, när man kommit in en del.

Vackert så det förslår!

När det kommer till miljöer och effekter så går verkligen Wolfenstein igång, likt en högoktanisk motor. Som ljuseffekterna när du skjuter med din ”Laserkraftwerk” och träffar soldater som disintegreras i en underbart sadistisk ljusshow. Eller varför inte ljudet av dina dubbla maskingevär som pepprar sönder och samman en ensam tysk soldat. Schweizerost i mänsklig form kan man lugnt säga!

Miljöerna känns detaljerade, både ur en ren teknisk synvinkel, men även i en världsuppbyggande sådan. Alla personers rum (t.ex. på en ubåt som man befinner sig på för ett tag) känns individuella och berättar en historia i sig själva. Allt känns genomtänkt och får världen att kännas extra levande.

Sedan har vi ljudbilden som förstärker det vi ser genom att låta vapnen framförallt brisera med skarpa fina läten som man hela tiden vill höra om och om igen. Däremot så skulle jag säga att dess musik (som förvisso är välgjord) aldrig ingjuter någon känsla per-se. Den är välgjord, men den drar inte på några känslosträngar direkt.

Ska man skaffa det, låter som en no-brainer…eller?

Det nya Wolfenstein riktar sig intressant nog mot en delad publik. Dess linjära och indragande story men även dess explosivt köttiga gameplay. En mix som faktiskt inte många spel klarar av. Det ger sken av utforskande, särskilt med alla collectibles, men är aldrig något annat än ett från a till b spel, och gör inga anspråk på något annat heller. Men är det så att man är den utforskande typen så kan det kännas som att det borde funnits betydligt mer samlarsaker, medan om man är en ren action-spelare, så kan man istället tycka att samlarsakerna fråntar från den mer rättframma ”approach” som spelet presenterar. Att spelet ändå lyckas ge oss underhållande action i strid (eller stealth för de som vill ta sig an lurig smyg ”approach”) såväl som en berättelse som ibland tar andan ur dig säger mycket om vad utvecklaren faktiskt lyckats med.