Dr. Fetus’ Mean Meat Machine

Enklaste sättet att beskriva är nog att nämna Puyo Poyo Tetris, Dr. Mario eller vanliga Tetris. Det faller kött-klumpar från toppen av skärmen i par om två med olika färger, spelarens uppgift är att guida dessa till nedre delen av skärmen och matcha färgerna så det är minst fyra sammanhängande av en färg, då försvinner denna klump och banans mål är lite närmare. Låter det för lätt? Då lägger vi till sågblad, stora som små, stillastående, sådana som rör sig eller för den delen som skjuts ut från väggarna. Det är den delen som skiljer detta spelet från de övriga, eller närmare bestämt, det är det som är spelet, undvik farorna. Jag har stött på liknande spel innan och enligt mig har detta spelet levererat en mer enhetlig upplevelse, mekanik, ljud, miljö.

 

Banorna är indelade i flera faser vilket innebär att när du har lärt dig en fas på en bana dyker det plötsligt upp nya hinder. Som tur är får man börja på den senaste fasen när en såg sågat sönder en av dina köttklumpar och skapat stora blodiga fläckar på väggen. Spelet innehåller över hundra banor som är spridda över olika ”världar” med teman som känns igen från övriga Meat Boy-spel. Exempel på dessa är fabriken och sjukhuset. Banorna blir en aning repetetiva utmed spelets gång dessvärre även om bandesignen är tämligen genomarbetad. Skärmen rymmer dock bara ett visst antal roterande sågblad och spöken.

 

Märkligt nog har spelet bara ett spelläge (story), dock är inte det något som hindrar möjligheten att spela nivåerna om och om och om igen. Jag kan dock inte säga att andra lägen saknas, men det är förvånande att det inte finns något vs-läge till exempel. Med korta animationer får vi följa Dr Fetus frustration över att inte lyckas sålla bort alla sina misslyckade experiment. Dessa filmsekvenser stöter vi huvudsakligen på mellan de olika världarna och det är här vi får ta del av berättelsen eller kanske rent av avsaknaden av den. Dess syfte är att vara en transport mellan olika världar och bjuda på en liten gnutta fniss-värd humor, inget mer, inget mindre.

 

Estetiken är enkel men tilltalande för oss som uppskattar tydliga pixlar. Soundtracket passar oerhört bra och kan verkligen vara delaktig i att hjälpa eller stjälpa spelaren med både stressande och lugnande bitar.

 

Jag har spelet till min Nintendo Switch och jag känner att det har kanske bidragit till lite extra frustration. Spelet passar perfekt som handhållet, dock kan kontrollerna på Switchen upplevas som lite sladdriga i mitt tycke. Kombinerar vi detta med ett spel med högt tempo och många knapptryckningar i kritiska situationer kan resultatet bli en oerhörd frustration.

Det är sällan ordet frustration dyker upp så frekvent som under denna recension och det är inte underligt. Det är både bra och dålig frustration. Frustrationen över att spelet är svårt och tar många försök likväl som att det med jämna mellanrum känns tydligt att kontrollen inte lever upp till den vad den borde. Det sistnämnda kan kanske räknas in i spelmekaniken, men om det var planen har de misslyckats då det mer känns buggigt. Allt detta sammanfattas lättast med en dikt.

Frustration — Bara en gång till
Frustration — Var kom den ifrån?
Frustration — Bara en gång till
Frustration — Jag tryckte bara en gång!
Frustration — Bara en gång till
Frustration — Jag tryckte för en sekund sedan!
Frustration…. Frustration…
Bara en gång till…

Spelet sammanfattas lättast med nedanstående bild. Och ibland ses den med ett leende, ibland med hopbitna käkar och ibland med en öppen mun som det kommer stänk av saliv och höga gutturala läten ur. Dock har jag svårt att se att jag kommer gå tillbaka och spela banor en gång till. Det finns tidsmål på banorna, men för mig blir det start till slut för denna gång även om den mentala belöningen med att se ”Level complete” efter 34 frustrerande försök är otroligt tillfredställande.