Förhandstitt: Voices of the Void

Hur coolt vore inte det att jobba för SETI – söka efter signaler i rymden och se vad för spännande som finns att hitta? Voices of the Void (VotV) är en jobbsimulator där du söker efter signaler från rymden. Samtidigt måste du överleva de hot som finns i spelet – för du är inte ensam, även om det känns som det ibland.

VotV var ett spel jag snubblade över på itch.io, en plattform som innehåller mycket spel – primärt indiespel från soloutvecklare eller mindre kända spelstudior. Spel som kanske inte nödvändigtvis hittar till Steam eller GOG från början. För stunden är VotV alpha, vilket innebär att det är långt ifrån klart, men spelet går i nuläget att ladda ner gratis. Planen framöver är att släppa det i Steam Early Access, men det kommer inte ske förrän spelet är i sent Alpha eller tidigt Betastadium enligt utvecklaren. 

Spelet hade en hel del positiva recensioner, men det var premissen som intresserade mig mest. Du spelar som Kel, en forskare som skickats till en hemlig forskningsbas i Schweiz. Din primära uppgift är att scanna rymden efter signaler, ladda ner data från det du hittar, förbättra bild- och ljudkvaliteten och skicka resultatet till dina kollegor som du enbart har mejlkontakt med. Men innan jag går in på allt det där måste jag lyfta något väldigt unikt med spelet.

Innan du får spela “Story mode” måste du göra spelets “tutorial”. Likt vilken genomgång som helst får du lära dig de viktigaste grunderna i hur du spelar. Allt görs i en omgivning som påminner om badhuset som är känt från “The Backrooms”, vilket är en oerhört intressant plats att lära ut grunderna på. I regel kanske det tar 10-15 minuter att spela igenom det, men det finns hemligheter och en separat berättelse som kräver lite extra utforskande. Jag har aldrig varit med om att ett spel gjort något sådant, och att utforska alla skrymslen och hemligheter som finns skapar ett oväntat djup i spelets värld.

Med introduktionen avklarad låser du upp “Story mode”; första dagen du anländer till området är det mitt under natten, du får plocka upp din resväska med förnödenheter och promenera hela vägen till basen med ljuslyktor och skyltar som din enda guide. Skogen runtom dig är mörk, det enda du kan se mot horisonten är de röda lamporna som finns på de olika parabolerna runt om basen. Slutligen kommer du fram och basen är förfallen. Sopor överallt, trädockor står gömda i olika utrymmen, det finns sprickor och smutsfläckar på väggarna och allt är släckt. Efter att ha tänt alla lampor och tagit en snabb titt i basen beger du dig till kontrollrummet, där all utrustning och en vanlig PC finns samlad. När du startar upp datorn får du dina två första mejl, ett välkomstmejl samt och ett med information om vad du ska göra under din vistelse.

Spelet lyckas tidigt skapa en stark atmosfär, och ju mer du utforskar basen, desto mer frågetecken uppstår. I källaren är belysningen dålig. Det finns en frys du inte kan gå in i som innehåller upphängda nötkreatur, bakom en låda finns skelett och blod, men ingen förklaring till varför.

Dag 1 handlar om att orientera sig; bekanta dig med området. Som tur är har du en fyrhjuling att nyttja för att färdas runt i området, vilket behövs eftersom området är relativt stort. Allt som allt finns det 24 paraboler utspridda, namngivna efter det fonetiska alfabetet. Basen är Alpha, parabolerna är Bravo upp till X-ray. Var parabolen Zulu befinner sig får du däremot aldrig veta – åtminstone inte under mina timmar med spelet. Det finns även tre generatorer utspridda som behöver ses över med jämna mellanrum, samt tre koordinationstorn att hålla ett öga på.

På dag 2 börjar spelets huvudsakliga upplägg ta form, nu har du fått orientera dig och blivit relativt bekväm med omgivningarna. Dr. Bao kommer mejla varje midnatt med vad han önskar ha från dig, det är koder från tre olika paraboler som Bao specificerat, tre olika signaler och en avkodad ljudfil som inte går att lyssna på än (men förväntas komma i en framtida uppdatering). Du behöver planera din dag, att hitta signaler via konsolen är inte svårt, men det är tidskrävande för parabolerna att ladda ner information om signalen, åtminstone till en början. För att få koderna från parabolerna behöver du åka ut till dem med en diskett, kopiera koderna, återvända till basen för att föra över dem till en annan diskett och skicka tillbaka allt med en drönare som du kan kalla på när som helst.

Däremellan behöver du allokera tid att faktiskt städa basen från allt smuts och det är mycket, det är tidskrävande, men det är också avslappnande. Det är inte ett måste, men det gör väldigt mycket för känslan i basen att ha städat upp allt. Det finns även ett enkelt tillverkningssystem, där viss typ av skräp kan användas vid en tillverkningsstation för att skapa olika föremål som kan komma att behövas under spelets gång, ett sätt för spelaren att spara pengar istället för att köpa det genom spelets butik löpande.

Om Bao är nöjd får du poäng, dessa poäng kan användas för att köpa förnödenheter, såsom mat, medicin eller dekorationer för basen. Du kan även nyttja poängen för att köpa uppgraderingar till konsolerna du använder; öka nedladdningshastigheten, klarare bild, högre ljudkvalitet och lite till. Ju bättre uppgraderingar du har, desto högre krav ställs från Bao, men du får också mer poäng till följd av detta. Uppgraderingarna förändrar också upplevelsen. På gott och ont finns det signaler som du kanske inte vill se i högre upplösning – eller höra tydligare.

När du låst koordinaterna på en punkt via datorn får du en bild av vad du har identifierat för objekt; ju bättre bildkvalitet du har, desto tydligare är objektet. Oftast kanske det rör sig om en planet, stjärnhimmel eller en komet. I andra fall kanske du ser något mer… främmande. Ljudkvaliteten fungerar på samma vis, till en början hör du bara brus, men för varje nivå kan du börja höra ljud som du kanske inte vill höra.

I skogen runtom dig inträffar också märkliga händelser och det är inte ovanligt att Kel vaknar upp i natten för att något är i närheten, något som kallas för ”Meta paranoia”. Spelet tar det dock steget längre, inte nog med att Kel inte kan somna om förrän hotet är borta, utan det går inte att spara spelet heller under denna stund. Första gången detta skedde för mig började hjärnan tänka: “Låste jag varje dörr in till byggnaden? Visar radarn något utanför? Kan jag se något i säkerhetskamerorna? Hör jag något?” Saker och ting händer i spelet, och enligt utvecklaren, Mr. Dr Nose finns det åtminstone 150 olika händelser som kan ske, vissa är ofarliga medan andra är mindre roliga att råka ut för. Det mest intressanta med att det finns så mycket som kan ske, är att det dokumenteras fortfarande händelser som ingen stött på än – det har till och med nått en punkt där spelare inte vet om vissa händelser är buggar eller faktiskt en del av spelet.

Det finns en varelse som kan dyka upp om du spelat för länge i sträck, det är en svart fyrkant som följer efter dig var du än går. Till synes ofarlig, men den närmar sig, den kan öppna dörrar som du låst och den syns genom väggar, vilket gör att du alltid vet var den befinner sig. Den försvinner om du återgår till huvudmenyn och laddar spelet på nytt. Vad händer om den får tag på dig? Spelet kraschar. Vissa av varelserna kan dessutom påverka spelet på märkliga sätt, från att få spelet att krascha till att ändra dina inställningar, varpå du behöver återställa dem på egen hand. Vissa saker sker bara mellan vissa tidpunkter i spelet, medan en känd händelse sker den 24:e varje månad enligt datorns kalender.

För stunden är många av de mest intressanta händelserna kopplade till handlingen, som dessvärre inte är helt klar ännu. Story mode sträcker sig just nu över ett begränsat antal dagar i spelet, därefter sker inget mer, du kan fortsätta söka efter signaler och utforska området, men inga händelser uppstår. För att lösa det problemet finns det ett “Infinite mode”, men händelser som berör handlingen sker inte här, däremot finns det ökad chans att du stöter på andra typer av händelser som du kanske missade första gången du spelade. Det finns även ett “Ambient mode” för de som vill slippa allt det obehagliga i spelet, alla händelser är avstängda för en mer avslappnad spelsession. Vad handlingen är kommer jag inte gå in på, VotV är ett spel som det är bäst att gå in helt blint i, speciellt vad berör handlingen.

Eftersom spelet fortfarande är i ett tidigt skede – version 0.8 när jag började skriva detta och numera version 0.9 – kan saker fortfarande försvinna, förändras eller helt nya funktioner läggas till. Med det sagt; för varje ny version kommer ett gäng “unstable versions” där buggar fixas, nya buggar uppstår och så vidare, i vissa fall är det värt att vänta på att den stabila versionen släpps. Det finns även ett system i spelet som tillåter att man för över saker av värde mellan de olika versionerna, för att inte förlora alltför mycket progression.

Rent visuellt har spelet en väldigt enkel stil, med tydliga drag från spel i den tidiga PS2-eran, men det är tillräckligt effektivt för att förhöja de obehagliga sakerna som ligger gömda i kartans mörkare hörn. Många ljudeffekter har återanvänts från andra spel, främst Half-Life, likaså några modeller i spelet. Kontrollerna är däremot lite av en utmaning att lära sig, men de sätter sig snabbt i muskelminnet. Det finns såklart några buggar, oftast kopplade till objekt som använder sig av ”physics” i spelet, jag rekommenderar att invänta de stabila versionerna som släpps, då de instabila versionerna ofta kraschar eller så dyker det upp buggar.

Efter mina timmar med spelet är det tydligt att det kräver en hel del tålamod, och jag är fullt medveten om att det inte kommer att passa alla. Hittills har VotV imponerat på mig med sin kombination av det unika, obehagliga och samtidigt märkligt mysiga. Det går att donera via itch.io eller gå med i Patreon för att donera månadsvis, men det är också fullt möjligt att ladda ner spelet gratis utan att betala något alls, vilket är galet med mängden speltid som erbjuds bara nu.

Testdator: i7-13700F, 16GB DDR5, GeForce RTX 3070 8GB