Förhandstitt: Alaloth – Champions of the Four Kingdoms

En svulstig värld, befolkad av kungar, alver, dvärgar och orcher är inget nytt, men att det befinner sig i en skrud som kombinerar action-rollspelande, taktik och klassiskt isometriskt perspektiv… ja det gör det hela något mer unikt. Synd då att utvecklarna i nuläget inte riktigt vet vad de vill med spelet…

Efter att en standardiserad och lite väl traditionell karaktärsskapare slängts i ansiktet på dig, och efter ett par helt otroligt genomtänkta karaktärsjusteringar (ironi), står du redo att ta dig an en enorm världskarta, där varenda lilla skrymsle bjuder på uppdrag och underbart gnälliga NPC:er. Landet har nämligen förpestats av en mörk gud med det högst intetsägande namnet Alaloth, vilket känner att det här med människor och annat oknytt bara är en fråga om etnisk rensning. Ja, subtilitet är inte hans grej riktigt, men å andra sidan är han en gud… så han kan väl göra lite som han vill.

Nåja, inte helt om jag har något att säga till om! Min tvålfagre hjälte ska nämligen sätta krokben för denna dåre till gud, helst tillsammans med ett stort gäng kompanjoner. För efter du har tagit dina första steg utanför stadsmuren, öppnar sig en detaljerad värld som ärligt talat får mitt gamla gubbhjärta att le utifrån någon märklig mix av förnimmelser av nostalgi och hantverksarbete. Spelet är inte hemlig med var det tagit inspiration – med allt från Baldur’s Gate och Pillars of Eternity – och även om det på ett ytligt plan finns många likheter, skiljer det sig sedan snabbt om man ser till strider och tillvägagångssätt. Kul detalj gällande kompanjoner apropå något annat! När du hittat din första låser du även upp co-op. Skulle du därför vilja uppleva världen med en kompis vid din sida så går det förträffligt!

Ond bråd död väntar dig inne på stridsarenorna… och det går inte att fly!

Ute på världskartan finns nämligen specifika stridsområden, vilka du behöver tänka till en extra gång innan du tar dig an. Spelet blandar nämligen in lite ’Soulsaspekter’ här, vilket innebär att du behöver preppa innan du beger dig vidare – se till att du har rätt vapen och potions exempelvis – för när du väl är inne är det antingen att klara området som gäller, eller att dö! Precis som i valfritt Soulsspel blev det därför lite learning by doing och efter att du tagit dig an ett par såna här områden förstod man hur man skulle förbereda sig – eller om man kanske skulle skippa området för ögonblicket. Denna aspekt är något jag verkligen fann uppfriskande för Alaloth, även om det samtidigt kändes obalanserad, särskilt mot senare delen av spelet, då det snarare var alldeles för lätt istället.

Ikväll blir det grodlår!

Det är när man zoomar ut på nivåerna som man förstår deras detaljrikedom och lyster!

Själva stridandet bjuder nämligen på hårt- och lätt slag, duckande och parkering och spelas därför helst med handkontroll. Något som först kändes ovant för ett spel som fullkomligen sken upp av Baldur’s Gate-energi. Men efter ett tag kom man in i det och framförallt när du fick in hur du ska spela, blev det mer av frågan; var hittar jag nästa område att slakta monster i? (Tack och lov kan du även spela om redan gjorda områden gång på gång om du så önskar). Vad dessa då ger är erfarenhet som förr eller senare innebär skill-poäng och traits av olika slag. Det kan vara allt från att göra specialattacker, passiva förmågor eller att helt enkelt inrikta din karaktär på en viss typ av magi. Spännande val kan jag tycka, även om jag kände att avsaknaden av en tydligare vy för hur mycket mer du behöver mörsa innan du faktiskt går upp i nivå, snabbt blev något jag saknade.

Ser vi till själva världen är den otroligt väldetaljerad och känns verkligen som målningar från och till, med en myriad av miljöer, alla badandes i varma färger och lekfullt dramatiska scenerier. Hade musiken varit mer minnesvärd hade den säkert kunnat höja sig mer, men bara det att dess utseende är så här starkt, gör att jag känner att spelet har en god grund att stå på.

Här har vi huvudkartan så utzoomad som det går. Den är enooorm!

Paradoxala skillnader…

Men för varje sak som bådar gott finns det något som känns föråldrat – och ibland otydligt. Uppdrag fullkomligen sprutar ut från varenda jäkla karaktär du möter och hans moster, och efter ett tag blir det mer av en rutinsyssla att bara skynda sig igenom deras eviga pladder. Jag har sannerligen inget emot att sakta men säkert upptäcka en värld genom sina dialoger, men här blir de torftiga och repetitiva i sin design, att man snabbt känner att det egentligen inte behövs läsas, om det inte avser huvudberättelsen.

Och på tal om huvudberättelsen, så är den aningen svag i nuläget. Jag känner aldrig något kall till att verkligen utforska den – även om den låter dig resa land och rike runt och upptäcka mycket. Den upplevs aningen banal, vilket är en märklig kontrast sett till spelets vackra utseende och roliga gameplay.

Nåja, nu ska vi inte döma för mycket – eller ens något alls. Spelet är ambitiöst med fyra raser att spela som, över 40 hus och klaner att slåss för och allt med sin egen historik. Denna ambition tillsammans med den grundläggande stridsmekaniker gör att jag ändå känner att spelet har riktigt stor potential. Inte bara för gamla RPG-fans av den gamla skolan, men för en publik som vill hitta ett bra mellansteg mellan dåtid och nutid. Om Alaloth faktiskt når den nivå som den siktar mot, när den släpps (förhoppningsvis) någon gång under 2023 återstår att se… men en sak är säker. Guuud vad fina landskap, guuuud! Eller ska jag säga Alaloth…?