Pixelgrafik där man går genom mörka grottor som är slumpmässigt genererade är precis vad Vagante erbjuder. Grottorna leder till andra grottor som leder till nya områden. En slags RPG är vad det är och det osar roguelike lång väg…
En hästdragen kärra stannar utanför en mörk grotta. Du väljer din egen karaktär utifrån klass, en handfull förbestämda utseenden för varje klass och karaktärens bakgrund som bidrar med attribut (som att börja en nivå högre eller få mer liv vid lägereldar). Mer ”berättelse” än så får vi inte och det är jag okej med. Spelet har en tydlig ”kör bara kör”-mentalitet jag gillar. Att karaktärernas visuella variation är begränsad gör mig inte så mycket heller; variationen kan bara vara så stor när det handlar om pixlar.
Går karaktären upp i nivå kan man sätta ut attributpoäng som ger nya förmågor beroende på klass (blockera med sköld, stealth mode eller bärsärkagång) eller allmänna uppgraderingar (mer liv, styrka eller försvar). Vagante är ett roguelike vilket betyder att dör du förlorar du din karaktärs progression. Men spelaren har en egen nivå också som behålls oavsett om man dör och det är så man gör framsteg. Från början är tre klasser upplåsta: Knight, Rogue och Mage. Även det är väldigt standard. Har man spelat ett RPG vet man exakt vad för egenskaper de har. När man går upp i nivå låser man upp fler klasser och bakgrunder. Än så länge är spelet standard och ganska bra – men det finns sämre saker också.
Att slåss är inga konstigheter: en knapp för varje attack (närstrid, distans och magi) och hopp. De flesta fienderna är väldigt enkla och dödas med några få slag. Men det finns svårare fiender, nämligen bossar. Dödas bossarna får man mer XP och fler objekt (utrustning, vapen, elixir etc.). Bossarna kan man springa förbi om man vill, men jag uppskattar verkligen att man implementerat ett high risk-high reward-tänk då det ju limmar väl med genren. Ju längre in i grottan man kommer desto större variation på fienderna blir det. Från drakar och goblins till växter och demoner. Spelet går ut på att ta sig så långt som möjligt. Man börjar i den mörka grottan som har tre nivåer. Efter varje nivå kommer man till en lägereld där man får tillbaka en del av sitt förlorade liv.
Nu till det som är sämre. Första nivån, Dark Caves, är väldigt mörk. Man ser ytterst lite och det finns mängder av fällor som omedelbart leder till din död. Har man tur hittar man en pergamentrulle som lyser upp hela kartan, men då ska man råka springa på en. Andra och fjärde världen är inte så här överdrivet mörka så de är dugliga. Men första och tredje världen är mörker. HALVA SPELET är totalt mörker! Vad värre är att om man spelar handhållet på Switch ser man ännu mindre än man gjort i vanliga fall. Varje gång jag dog av ett plötsligt stenblock i huvudet eller taggar som dök upp från ingenstans svor och skrek jag med hoppressade käkar.
Okej, så det visuella är en smärre katastrof, men ljudet då? Ja, alltså, katastrof är det absolut inte. Faktum är att det är en stämningssättande musik med mycket av utforskarglädje i sig, men problemet är att det är en låt för varje värld. Grottan har en, katakomberna en annan och skogen en tredje. När man möter bossarna ska det sägas att musiken blir en annan, men bara tills man är klar med bossen. Ljudeffekterna är inte något särskilt de heller. Jag kan tråkigt nog inte minnas en enda.
Sammanfattningsvis är det här ett väldigt okej spel. Jag skulle inte rekommendera någon att köpa det då det sannerligen finns bättre i genren. Är man ute efter ett roguelike där man gnisslar tänder och väser ”förbannade bullshit…” för jämnan, har man kommit nästan rätt. Det visuella är vilseledande och ljudbilden blir snabbt intetsägande. Bossar finns på varje nivå vilket ökar variationen och känslan av att spelet säger åt en att ”men kom igen din fegis!” är påtaglig när man smiter förbi bossarna pga. är bara en liten lort.
