Isles of Sea and Sky

Äventyr, pussel och öppen värld. Det är orden som säljer in Isles of Sea and Sky. Det låter ju som guld och gröna skogar får någon som mig som hyllar Goof Troop till SNES att bli nyfiken. Så med hög förväntan dubbelklickar jag på ikonen och låter pixlarna omfamna mig.

Vi är en fyrkantig man som jagar en flyende skönhet som kanske har svaret på de frågor vi har. Var är jag och vad handlar det här om? Där har vi premissen för spelet. Vi vaknar upp på en öde ö, i princip utan handling eller tutorial. Detta funkar dock då spelet i sig är så tydligt i vad som behöver göras. Inte hur det ska göras eller vad som ska göras. Det är något helt annat och jag saknar inte någon story utan det envetna i mig vill framåt i sig. Kan till och med vara så att en story kan varit mer i vägen än vad det tillfört, kanske bara blivit ett moment som hade klickats förbi för att få fortsätta lösa problem.

Men om vi inte vet vem vi är eller vad vi ska göra, hur gör vi då det som vi inte riktigt vet varför vi gör? Svaret är att vi kommer få knuffar på saker för att komma åt objekt som nycklar, runda saker eller stjärnor. Vi förflyttar oss från skärm till skärm som i gamla Zelda eller Goof Troop. För att nollställa skärmen som vi varit på om vi ställt till det så finns det en knapp för detta, alterantivt kan vi bara lämna skärmen och komma tillbaka igen. Detta är ju något som känns igen på många sätt i de andra spelen som jag nämnt.

En skillnad är avsaknad av fiender och att det ofta är fler moment i problemlösning på skärmarna. På det sättet ser vi att pusslandet är det som är i fokus. De flesta skärmarna är oberoende av varandra, förutom vissa saker vi samlar på oss som nycklar och stjärnor. Dessa objekt använder vi oss av för att komma vidare. Spelet har en varierande svårighetsgrad och balanserar känslan av att lyckas och att vara frustrerad väldigt bra i mitt tycke. Det kan dock ibland vara svårt att se om ett pussel är svårt eller om pusslet i själva verket är gjort för att göras senare i spelet när något speciellt har låsts upp.

Världen består av öar med olika teman som lava och strand. Vi kan transportera oss mellan dessa öar med en stor sköldpadda som vi kan åka på. Oj, en öppen värld som i ett gammalt rollspel eller ett gammalt Zelda kanske du tänker nu. Både ja och nej, även om det marknadsförs som att det går att åka kors och tvärs och göra saker i vilken ordning som önskas så sitter det spärrar där det behövs ett visst antal stjärnor för att komma vidare. Så indirekt är vi ändå styrda och låsta till en viss ordning, även om den inte är helt helt forcerad. På detta sätt kan det påminna om ursprungliga Zelda, en känsla av frihet med förbehåll.

En typisk skärm kan vara att vi går in i ett område och ser ett gäng flyttbara block som måste flyttas för att komma åt ett objekt som i sin tur påverkar ett annat. Kanske en gonggong som ska slås på för att andra delar ska flytta på sig. Under spelets gång så kommer flera olika typer av block att finnas tillgängliga för att lösa problem, och detta är inte bara för att komma framåt utan det kan även ge möjligheter i områden som vi även lämnat bakom oss. Lite på måfå går det ibland att snubbla in i hemliga gångar. Med på måfå menar jag att jag vid några tillfällen gick rakt in i en vägg som det visade sig att vi kunde gå rakt igenom.

Under våra försök kommer vi att gång på gång ramla ned i hål, vatten och lava. Det är dock helt ok då vi bara får försöka igen, och igen, och igen, och igen…

Grafiken är tämligen enkel och går i den idag omåttligt populära pixliga stilen som hyllar spelen på slutet av 80- och 90-talet. Jag uppskattar den och som jag redan nämnt så kommer tankar på äldre spel som har satt en hög måttstock i genren upp i huvudet när jag sitter vid skärmen. Kontrollen är enkel. Vi flyttar oss upp, ned, vänster och höger och vi knuffar på saker. En knapp för att ångra och en för att nollställa rutan. Det är det hela. Musik och ljud har jag inte direkt några kommentarer på, det finns där och inget som jag reagerar varken positivt eller negativt på. Ska jag vara ärlig så har jag inte en aning om hur musiken lät när spelet stängdes av. Övrigt ljud passade bra till momenten som gjordes men tillförde ingenting spelmekaniskt.

Om jag ska sammanfatta min tid med Isles of Sea and Sky så är det med att har jag haft trevliga timmar. Jag tillbringade runt 15 timmar i spelet. Hade eventuell varit möjligt att spela igenom det snabbare. För priset vi betalar så fås tämligen mycket speltid. Men frågan kommer ju dock, är det värt det? I mitt huvud så gick tankarna och spelsuget ofta till spel som Goof Troop och Zelda även om de inte är direkt jämförbara då de spelen har fiender vilket saknas här, men en bit in i spelet när det kändes lite enformigt så valde jag att starta upp Goof Troop och fick ett stort leende på läpparna. Dock kräver ju detta tillgång till en gammal konsol. Så jag säger varken bu eller bä utan håller mig tämligen neutral. Men jag är nyfiken på vad Cicada Games kommer att ge oss i framtiden.

Det är ett bra spel men det gav mig också ett sug på att spela andra liknande äldre spel istället. Är ditt fokus på pussel utan story, större variation eller fiender så kan detta spelet vara för dig.