The Last Case of Benedict Fox

Efter första världskriget vidtas åtgärder för att hindra människor att dyka ner i ockulta företeelser. Över hela världen jagas dessa utövare. Alla låter sig dock inte hindras, en av dessa lagbrytare heter Benedict Fox.

I The Last Case of Benedict Fox tar vi på oss rollen som Benedict Fox. Han är en ung man som hänger sig helt och hållet åt att leta rätt på ockulta artefakter och kunskaper inom samma ämne. När spelet tar sin början vill han leta rätt på sin far, som tillhör en organisation vid namn The First Order. Denna organisation specialiserar sig på förbjuden kunskap och försöker ta reda på hur de ska kunna använda sig av magi och olika varelser till gagn för mänskligheten. Tyvärr inser Benedict att hans far och dennes älskarinna är döda. För att ta reda på vad som hänt tar Benedict hjälp av sin speciella kraft. Han har nämligen en osynlig följeslagare som kallas för The Companion. Följeslagaren är sammanlänkad med Benedicts medvetande och de kan således kommunicera med varandra och följeslagaren kan även hjälpa Benedict att prestera bättre i strider, men framförallt kan följeslagaren hjälpa Benedict att hoppa in i döda personers minnen. Tillsammans ska de ta reda på vad fadern pysslade med vid sin död. I hemlighet hoppas även Benedict att han kan frigöra sig från följeslagaren och få leva ett vanligt liv igen.

Spelet är tvådimensionellt, sidscrollande och kombinerar äventyrsspel med Metroidvania. Äventyrsspels-aspekten består mest av att vi under spelets gång kommer hitta objekt som vi kan undersöka och använda oss av i vår inventarie. Metroidvania-delen kommer in i form av att det inte inte finns en linjär väg framåt. De banorna vi rör oss i är uppdelad i olika rum på en karta som vi kan titta på i startmenyn. Det blir helt enkelt ett evigt rännande runt omkring på kartan i hopp att vi ska hitta rätt plats som kommer föra både handlingen och vårt utforskande framåt. I vår väg kommer det dyka upp olika typer av fiender som vi måste röja ur vägen. Benedict har en dolk som används för att slå på fiender med. Här kommer även följeslagarens krafter väl till pass, då vi kan frammana en tillfällig magisk vägg framför Benedict för att skydda honom mot fienders attacker. Vi har även en pistol till vårt förfogande som vi kan använda mot fienderna. Det går dock inte att skjuta hej vilt, utan pistolen måste laddas upp för att kunna användas och detta görs genom att slå på fiender med dolken.

Eftersom att det hör genren till att striderna ska vara svåra, är fallet givetvis så även här. Här blir det dock lite väl svårt ibland, då Benedict reagerar väldigt långsamt på knapptryck, vilket gör att det är lite väl lurigt att få till timingen. Jag förstår som sagt att det ska vara svårt, men jag blir frustrerad när jag upplever att jag tar skada även om jag blockerar vid rätt tillfälle.

Blir det väl svårt går det att justera svårighetsgraden. Den som tycker att striderna är för lätta kan ändra till Challenging. Här blir fienderna aggressivare och tål mer stryk. Spelaren som däremot tycker att striderna är för svåra kan välja Relaxing. Här dör de flesta fiender inklusive bossar med ett slag. Det är såklart trevligt att det går att justera på det här viset, men då blir det plötsligt för lätt. Jag hade önskat lite mer balansgång, där svårigheten bara hade kunnat tonas ner en aning bara. Nu blir det som ett allt eller inget-läge som hämmar spelet i dess strävan efter att vara lättillgängligt. På samma sätt kan du välja att alla symboler du upptäckt ska vara synliga på kartan, istället för att bara visas som ett frågetecken samt att alla pussel ska lösas automatiskt, när du har hittat allt som krävs för att kunna lösa dem. Jag känner mig kluven till det här då jag uppskattar försöket att vara lättillgängligt, men hade önskat ytterligare ett läge för de som fortfarande vill känna att de utmanas utan att det blir alltför svettigt.

Pusslen är för övrigt ett annat element som gör oss påminda att det här även är ett äventyrsspel. Vi kommer stöta på dörrar som bara öppnas om vi löser det pusslet som är i vägen. Det kan vara dörrar som är gömda bakom en vägg täckt av runor. Här krävs en manick där vi måste känna igen ett mönster och ratta in rätt runa på manicken. Andra dörrar är täckta av en mun, där vi måste köra en kil genom varje tand i en snabb följd innan munnen börjar skrika och Benedict ramlar baklänges. Det finns två eller tre varianter av dörrpussel till och även om jag som äventyrsspelare uppskattar att pusslen finns där, blir jag uttråkad av dem. Det är som sagt runt fyra varianter av pussel som du kommer stöta på, vilket för med sig att det blir enformigt. Det känns inte heller som att utvecklarna har fört samman Metroidvania och äventyrsspel på ett tillfredsställande sätt, utan det är två vitt skilda stilar som kolliderar.

Jag har nämligen svårt att hänga med i narrativet, eftersom att jag springer runt som en dåre på kartan och försöker hitta platser jag inte varit på. Ibland kommer jag inte heller vidare för att jag ägnar all min tid åt att se om jag missat att undersöka objekten jag plockat upp ordentligt och försöka lösa pussel som jag inte är rustad för än och glömmer bort att ägna mig åt Metroidvania-delen. Det är oerhört synd, då spelet har en intressant atmosfär och ägnar sig åt Lovecraftianska mysterier, tyvärr engageras jag inte av det lika mycket som jag vanligtvis skulle gjort, eftersom att jag är distraherad av den vilda jakten på framåtrörelse på kartan. en sak som är märklig dock, är att Benedict vill tydligen göra sig av med sin följeslagare. Men efter ett tag får vi möjligheten att utveckla följeslagarens förmågor, vilket vi även måste göra för att kunna ta oss vidare och vi får hela tiden reda på att detta stärker Benedicts band till följeslagaren. Vilket går emot karaktärens mål fullständigt. Det hade varit trevligt med ett alternativ som hade passat karaktärens mål istället.

Utseendemässigt är jag mest förtjust i miljöerna, då de ser ut som mardrömslika illustrationer från något Lovecraft-inspirerat verk. Karaktärsmodellerna är jag dock inte lika förtjust i alla karaktärer är nämligen långa och gängliga samt har väldigt spetsiga huvudformer. Det är givetvis ett stilistiskt val, men jag tycker ärligt talat att de är fula. Ljudbilden finns mest bara där. Den tjänar såklart sitt syfte, men det är ingenting med den som sticker ut på ett vare sig bra eller dåligt sätt.

Det är egentligen inget problem med kontrollerna, förutom vid striderna. Där sker en jätteirriterande fördröjning mellan knapptryck och handling och det är flera gånger jag dör på grund av att Benedict inte behagar att agera kvickare. Spelet har även fått för sig om inkludera ett dubbelhopp, men vi får inte bestämma när vi ska använda det. Vid specifika tillfällen dyker en lila prick upp ovanför oss som talar om att det går att dubbelhoppa. Jag har tappat räkningen på alla de tillfällen jag gått mitt öde till mötes för att jag vaggas in i en falsk trygghet, där jag tror att jag kan dubbelhoppa hela tiden, bara för att se Benedict falla till sin död.

Jag skulle vilja tycka om The Last Case of Benedict Fox eftersom att det aspirerar till att kombinera två väldigt olika genrer. Tyvärr hamnar dessa genrer i konflikt med varandra och den till synes intressanta berättelsen blir lidande, då Metroidvania-utforskandet tar upp väldigt mycket av uppmärksamheten. Det är absolut inget dåligt spel, då det inte gör någonting dåligt, men det gör inte heller någonting jättebra heller och vad som hade potential att vara ett på riktigt intressant spel blir nu bara en axelryckning. Vad som döljer sig i avgrundens mörker kommer tyvärr Benedict få ta reda på själv den här gången.