Mato Anomalies

Staden Mato är i fara och du behövs för att rädda den. Vad döljer sig i skuggorna i det Noir- och Persona-inspirerade Mato Anomalies? Bara den som överlever får se!

Vi spelar som Doe, en privatdetektiv som bor i den korrupta staden Mato, där gängkriminalitet är vardagsmat. En dag försvinner Doe in i en annan dimension där han träffar på exorcisten Gram. Gram berättar för Doe att han har ett uppdrag att sätta stopp för monster som kallas för “Bane Tide”; manifestationer av korrupta personers synder. Gram och Doe börjar samarbeta för att sätta stopp för “Bane Tide” och rädda staden. Berättelsen i Mato Anomalies är mycket inspirerad av Persona-serien, med skillnaden är att du är en detektiv istället för en high school-student. Personligen finner jag att berättelsen saknar en “hook” som får mig investerad. Jag känner inget för karaktärerna eftersom deras personligheter är platta. Det finns inte heller något i berättelsen som får mig att vilja spela vidare för att se vad som händer härnäst. Lite synd, för jag tycker om premissen och estetiken.

Som jag nämnde precis är estetiken lite av en höjdpunkt med spelet. Det är en blandning mellan anime och Neo-noir. Spelet använder sig av Cell shading på ett snyggt sätt för att stärka denna estetik. Vissa cutscenes utspelar sig som en serietidning medan andra är animerade med röstskådespel. Jag uppskattar detta då det gör att spelet känns fräscht och unikt, lite som att du är med i en gammal Batman-serietidning eller dylikt.

Det finns två olika spelmoment som skiljer sig åt i Mato Anomalies, när du är i staden och när du är i så kallade “Lairs” där du möter “Bane Tide”. I staden kan du acceptera sidouppdrag, köpa utrustning och genomföra något som kallas för “mind hacks”. Sidouppdragen utspelar sig i Matos olika distrikt och går ut på att du ska hjälpa invånarna med deras problem. Som belöning får du bland annat nya kortlekar att använda i “mind hacks”. ”Mind hacks” är som ett slags kort-minispel du spelar för att ta dig in i korrupta personers hjärna, då för att få information av dem som du kan använda för att låsa upp nya “Lairs”.

Kortspelet går ut på att du ska ta ner motståndarens liv till 0 samtidigt som du själv ska undvika att ta skada. Det finns både kort som ger dig skydd och sådana som gör skada mot motståndaren och det gäller att använda rätt kort för att lyckas. Samtidigt som du måste hålla koll på motståndaren och det gäller det att ta ner deras “inre demoner”, det vill säga små hjälpredor som låter motståndaren regenerera liv eller gör att motståndaren kan gör mer skada mot dig. Om du är som jag och inte är helt förtjust i denna sortens gameplay kan du dock välja att skippa dessa minispel om du fastnar för länge på dem.

Spela korten smart!

Den största delen av din speltid kommer du dock spendera i Lairs. Dessa är labyrintartade dungeons där du möter fiender i turordningsbaserade strider och löser pussel för att ta dig vidare. Jag tycker att leveldesignen i dem är ganska tråkig. Oftast är de extremt linjära med utplacerade fiender som inte rör på sig och pussel som är enkla och ointressanta. Dessa kan till exempel vara att klicka på en knapp för att låsa upp en grind.

Stridssystemet är som sagt turordningsbaserat. Under spelets gång får du nya kompanjoner med olika förmågor som kan hjälpa dig i strid. Alla karaktärer har olika attribut och förmågor som är effektiva mot olika typer av fiender, det gäller att anpassa ditt lag till de fiender du möter. Jag tycker att stridssystemet är relativt generiskt och ointressant. Det känns lite som ett i mängden av det hav som är turordningsbaserade JPRGs. Jag saknar någon form av unik mekanik som gör striderna mer intressanta, som “once more” i Persona 5 eller “Break” i Octopath Traveler.  Utan någon sådan mekanik tenderar striderna att bli repetitiva i längden.

Musiken i Mato Anomalies passar den tematik spelet har. Den är ganska lågmäld och är mest där för att skapa en stämning. Den enda musiken som är lite mer “catchig” är stycket som spelas när du utforskar staden, eftersom stycket har en tydlig melodi.

Sammanfattningsvis är Mato Anomalies ett spel med en intressant premiss, men tyvärr faller det ganska platt på de flesta andra punkter. Det känns lite som ett spel i mängden och eftersom det gör allt för att försöka efterlikna Persona-spelen skulle jag först och främst rekommendera de spelen istället för detta.