Next of Kin

Stadslivet är inte för alla. Många menar på att de inte klarar av stressen som kommer av det höga tempot som tenderar att råda i stadsmiljöer. Tänk då att du och din käresta har köpt er ett hus i en pittoresk by på landsbygden, där ni ämnar att börja om så att säga. Hur skulle det då bli om din käresta plötsligt försvinner spårlöst. Vad gör du då, vad kommer hända med dig? Det är just det här som Next of Kin utforskar.

Next of Kin är ett tvådimensionellt Äventyrsspel i tredjepersonsvy, där vi tar på os rollen som Thomas. Han har tillsammans med sin fru Martha valt att lämna stadslivet, för att börja om på ny kula i den lilla byn Mjölkebo som ligger ute på landet. Allting verkar till en början vara frid och fröjd. Tempot i den lilla byn ter sig tämligen lugnt och det verkar vara precis vad i alla fall Thomas behöver när han ska ägna sig åt sitt yrke i form av Deckarförfattare. Men en morgon under juletider vaknar Thomas med ont i huvudet och inser med fasa att Martha är försvunnen. Det enda spåret som verkar finnas efter henne är några mystiska blodfläckar. Som om inte det vore nog, kan inte Thomas redogöra för någonting som hänt de senaste dagarna. Det är nu upp till oss att hjälpa honom att pussla ihop sitt trasiga minne i hopp om att slutligen få reda på vad som hänt Martha och framförallt, hitta henne!

Det är verkligen berättelsen som har huvudfokus i spelet. När det kommer till gameplay är det ärligt talat inte jättemycket att tala om. Vi går runt i byn, tittar på saker och pratar med karaktärer för det mesta. Förutom detta har vi tillfällen då vi ska hjälpa Thomas att minnas mer. Med jämna mellanrum kommer vi stöta på platser eller objekt i byn som verkar vara viktiga på något sätt. Thomas kommenterar då oftast med att ’Det känns som att det är någonting speciellt med det här skrivbordet’ eller ’Det känns som att den här bänken spelade en viktig roll i mitt och Marthas förhållande’. Vid dessa tillfällen dyker en skylt upp som förklarar att detta är ett minne, ett hänglås symboliserar att Thomas inte kommer ihåg tillräckligt mycket för att låsa upp minnet. Vi får då undersöka närområdet och titta på objekt.

Om objekten är kopplade till minnet fylls en mätare upp och när den är full kan vi sedan återgå till platsen där minnet befinner sig och låsa upp det. Vi får då se mellansekvenser där scener från de tidigare åren spelas upp och vi kommer att komma närmare sanningen kring hur allting verkligen ligger till. Visst, det finns en gameplay aspekt till. Vi har nämligen ett inventarie i spelet och ja, vissa specifika objekt kan vi plocka upp. Oftast rör det sig om nycklar som låser upp låsta dörrar och dylikt. Vilket betyder att det inte är några pussellösningar att tala om heller.

I vanliga fall skulle jag bli uttråkad av detta och kritisera spelet för det. Varför jag väljer att inte direkt göra det i detta fall, är främst på grund av spelets längd. Spelet går nämligen att klara av på två till tre timmar och som jag sade i början av texten har utvecklarna valt att i detta fall sätta mest krut på berättelsen. Vilket de gjort med rätta. Berättelsen är nämligen oerhört emotionell som ger oss intima och välgjorda personporträtt av både Thomas och Martha. Detta kombinerat med mystiken kring Marthas försvinnande är vår motivering till att spela klart. Jag vill även berömma utvecklarna för att det verkligen märks att de lagt ner mycket tid på författandet. Det var ett tillfälle då jag kände mig märkvärdig och tänkte att jag minsann visste vart berättelsen skulle ta vägen. För att sedan höja ögonbrynen i positiv förtjusning över att det visade sig finnas ett lager till i berättelsen som jag inte hade uppmärksammat.

Utseendemässigt ser spelet ut som de tidiga Zelda eller Final Fantasy-spelen. Vi ser allt från ett slags ovanifrån-perspektiv. Karaktärerna ser korta och knubbiga ut och miljöerna är näpna och färggranna. Nu kanske det låter som att jag gör mig lustig över utseendet och i så fall vill jag påpeka att det absolut inte är min mening. Tvärtom bidrar det till att spelet känns lika pittoreskt och trevligt ut som byn vi vandrar omkring i. Det i kombination med den melankoliska berättelsen ger spelet en oerhört härlig stämning som jag inte kan låta bli att charmas av.

Ljudbilden gör även den ett gott jobb. I synnerhet när det kommer till musiken Både när det kommer till att bidra till den gemytliga atmosfären, men den betonar även melankolin på ett effektivt sätt. Kontrollmässigt är det lika enkelt som gameplay. Vi har knappar för att styra karaktären, en interaktionsknapp och en knapp för att öppna upp inventariet, vilket gör det lika lätt att spela med handkontroll som med tangentbord.

Jag förstår att utvecklarna i huvudsak ägnar sin uppmärksamhet på sin podcast Spelkväll, men jag hoppas definitivt att de kommer att göra fler spel. Next of Kin är nämligen en väldigt trevlig spelupplevelse i all sin enkelhet och korthet. Om jag ska vara ärlig känner jag att det med den här berättelsen inte behövde vara längre och framförallt är det här ett bra spel att som utvecklare ha som första spel att “doppa tårna” med. Jag hade visserligen inte haft någonting emot att ha mer spelmekanik i form av pussel och problemlösningar, men jag tycker att berättelsen väger upp detta. För ett spel som kostar 20-25 kronor skulle jag vilja säga att du framförallt får mycket berättelse för pengarna och jag tycker definitivt att det är värt att stötta.