Terror of Hemasaurus

Avslappnande arkadvansinne, eller endast en återupprepning av vad som en gång var?

När jag var barn fick jag och min bror en bränd CD-rom av vår svåger. På den fanns ett antal spel; bl.a. Small Soldiers och Total Annihilation, men även en lustig liten Windows-version av Rampage World Tour; ett spel där man väljer en av tre muterade professorer och sedan går loss på diverse städer över hela världen, som titeln kanske avslöjar. Handlingen var inte något att hänga i julgranen, och inte ens under vapenhot skulle jag inte kunna återge ens en tillstymmelse till anledning varför vi krossade städer på Jordens alla kontinenter; det hela var dock ett perfekt sätt att fördriva tiden på för ett ADD-stint barn såsom undertecknad.

Terror of Hemasaurus är inte en vidareutveckling av konceptet direkt, mer som en oslipad sammanställning av det. Du väljer en av fyra kaijus/monster per spelsession, innan du ger dig ut på en tur fylld av förgörelse och en skum kult. “Va?” kanske ni utbrister. “Finns det en handling? Eller vad var det där om en kult?” Spel som dessa är sällan kända för sina djupa handlingar. Här har de inte heller lagt mycket fokus på “varför” vi gör det vi gör egentligen, även om det får ta plats en aning mer i form av ensidiga dialoger inför varje bana från en av de ansvariga för ditt uppvaknande och korta mellansekvenser som mest verkar finnas till för att leverera skämt som mest är där för att ge lite personlighet till spelet i sig. Visst är det lite kul med en kult med namnet The Church of the Lizard som återuppväckt en massiv ödla (eller chill sengångare), men det ligger och pyr i bakgrunden istället för att försöka forcera sig in eller försöka ta sig på för stort allvar; även om det ändå levereras med lite mer hjärta än man kanske räknar med framåt slutet.

Den lilla backdroppen är dock mer tacksam för spelets charm än vad monstren i sig avger dessvärre, vilket är ett problem i ett spel där monstren är i fokus. De visserligen rätt gulliga, men också alldeles för visuellt lika varandra för att sticka ut eller kännas unika. En ödla, en salamander, en sengångare och en metallödla – alla fyra med sina egna superkrafter, men i övrigt identiska spelsätt. Kanske är detta Hemasaurus största synd, för när jag tänker på ett regelrätt monsterspel så vill jag kunna peka ut dess stjärnor i en lineup utan större eftertanke. Så är inte fallet här, just för att inget monster ser särskilt eget ut eller är skapade i en stil som i sig får dem att stå ut i mängden.

Detsamma gäller faktiskt banorna. I många arkadiga spel brukar banorna ofta variera för att inte tråka ut spelaren, särskilt eftersom dessa spel ofta är ganska så repetitiva per design. Med tanke på hur spel som utspelar sig på flera platser över jorden brukar försöka jobba in kända landmärken eller arkitektur kan jag inte undgå att undra över vad jag anser vara en fullständigt bortslarvad möjlighet till gratis och logisk miljövariation. Att förstöra samma typer av byggnader bana efter bana, trots att dessa ska utspela sig på olika ställen känns lite väl bekvämt från utvecklarnas sida. Inte ens när spelet byter “kapitel” märks det särskilt mycket, vilket får idén med den typen av indelning att kännas onödig.

Kikar vi på märkbara vis vi ens märker att det hela fortskrider är att fienderna blir mer allt svårare och varierande ju längre in vi kommer. Även om merparten av dem kokar ner till liknande fiendetyper som de mest grundläggande, dock med starkare vapen och en lite annorlunda design. Istället för endast poliser och jägare möter vi senare även insatsstyrkor och militär, alla med sina helikoptrar och bilar. Så lustigt egentligen när ett spel med stora monster och massförstörelse ändå öppnar upp för större möjligheter och fantasi än småskaliga människor med sina olika avancerade bössor och fordon.

Nu är det inte så att spelet är trist redan från början, utan blir det p.g.a. av sin variationsbrist efter längre stunder sittandes med det. Det finns nämligen ett fåtal kul variationer på banornas upplägg. Ibland ska man undvika förstörelse totalt för att istället fokusera på att bara äta så mycket folk som möjligt. Ibland ska endast en viss typ av byggnader rivas till grunden medan man ska akta andra så mycket som möjligt. Min favorit var nog när vi helt plötsligt ombeds av en kultmedlem att rädda ett antal hundar och katter från en brinnande djursjukhus, genom att plocka upp och kasta dem in i burar, flugna av ivriga helikoptrar. I slutändan vet jag inte om jag räddade fler djur än mosade dem (av misstag förstås), men jag skrattade gott under tiden och just den banan kommer jag definitivt minnas en lång tid framöver.

Spelmekaniskt fungerar det mesta så smidigt det kan i ett spel vars upplägg ändå ska vara så enkelt och rättframt som möjligt. Även om det ibland kan bli otroligt frustrerande när spelet begär att man ska vara väldigt precis med sina kontroller, mest för att “hitboxarna” kan uppfattas som lömskt stora, men är alldeles för små när det kommer till krita. Ibland kan man behöva stå mitt i eller på det man ska sparka eller slå på, mest påtagligt när man får i uppgift att hålla brinnande kultmedlemmar i luften mellan två stora fläktar genom att sparka dem upprepade gånger. Kontrollen är både för långsam och oprecis för att kunna manövrera situationer som de på ett effektivt vis.

Det hela representeras med en 2D-pixelestetik vi sett många varianter av innan, men den glada färgskalan får ändå miljöerna att poppa ut från bakgrund, särskilt med hjälp av den smått imponerande fysik som finns här. När man ser byggnader som svajar ostadigt ju mer deras grund skadas är det svårt att inte vilja leka en form av destruktiv Jenga. När folk hoppar från första våningens fönster i vissa av husen är det nästan omöjligt att inte vilja sluka den lilla rackaren, vilket fyller på din hälsa och supkraftsmätare. Är det dock en stor grupp människor som flyr i charmig panik är det svårt att inte sparka iväg en mängd av dem. Har man tur kommer det då en helikopter på låg höjd, vars rotorblad blir som ett litet rugbymål för de mänskliga fotbollarna.

Allt detta stärks också av ett soundtrack som påminner om ett man kanske hör på ett gym med en förkärlek för retroinspirerad TV-spelsmusik. Dessvärre tror jag inte dessa gym finns, även om jag tveklöst hade hängt där endast för att komma undan ännu en Kanye-remix. Musiken är tveklöst en av höjdpunkterna i Hemasaurus och tillsammans med några av de tillfällen av humor känns det hela ibland kanske bättre än vad det egentligen är.