Dragon Quest Monsters: The Dark Prince

När mörkrets prins blir förbjuden att skada monster måste han ta till sig nya metoder för att ta över tronen och härska över monsterriket. För att vara den härskare han önskar behöver han bygga upp ett lag. Han ska söka och fånga monster och träna dem varje dag. Detta är Dragon Quest Monsters: The Dark Prince.

Dragon Quest med en tvist

Dragon Quest Monsters: The Dark Prince är den tredje delen i spin off-serien Monsters där vi tar oss an rollen som en av skurkarna i Dragon Quest 4, nämligen mörkrets prins, Psaro (eller valfritt namn om du väljer att namnge honom annorlunda). Spelet börjar med att tyrannen Randolfo kastar en förbannelse som hindrar dig från att skada monster. Du blir sedan bannlyst i människovärlden, Terrestria. När du kommer till byn Rosehill lär du dig om “monster wrangling”, konsten att tämja monster, och få dem att strida vid din sida, vilket kommer att vara det enda sättet för dig att fälla din fader från sin tron en gång för alla. I denna by stöter du på alven Rose som kommer ackompanjera dig under din resa. Tillsammans använder ni er av en portal i Rosehills torn och med rätt kristall, en så kallad “travellite”, tar ni er till de lägsta nivåerna av monstervärlden Nadiria. 

Spelets berättelse är inte särskilt komplicerad. Den är ganska enkel och rättfram, precis som i de flesta Dragon Quest-spel, men jag tycker ändå om konceptet de kör på här. Du är inte den gode som ska rädda världen, utan en skurk som ska bli härskare över monsterkungadömet. Utan att avslöja för mycket ställs du inför en del tuffa situationer där din moral sätts på spel, vilket är något jag uppskattar, även om dina val inte får några större konsekvenser.

Utforska och samla!

Spelupplägget håller sig relativt konsekvent under spelets gång. Vi åker till olika platser i Nadiria, tämjer monster som kan fightas vid vår sida och tar oss till en dungeon, där vi löser lite pussel, slåss mot några monster och sedan en boss framåt slutet, för att till sist få en ny travelite-kristall som kan ta oss till en ny plats. Nadiria består av olika världar, så kallade cirklar med olika nivåer – nedre, mellan och övre. Innan vi tar oss till en ny nivå måste vi klara av alla cirklar på den undre nivån. Alla cirklar och nivåer har sina egna unika monster att tämja. Ju högre upp vi kommer, desto tuffare motstånd stöter vi på. 

Cirklarna i sig är stora öppna ytor som vi kan utforska. Alla områden är varierade, från ett ökenlandskap till ett land fyllt av godis. Något att ta hänsyn till när man utforskar områdena är att årstiderna ändras under tidens gång. Till exempel fryser vatten till is på vintern, vilket gör att vi kan ta oss till tidigare oåtkomliga platser. Jag gillar spelets upplägg och idén om att utforska olika platser. Det är lätt att fastna i flera timmar och bara försöka tämja alla typer av monster i ett specifikt område. Dock kunde denna upplevelse ha varit bättre, men mer om det sedan.

Tämj och syntetisera ihop ett lag!

För att tämja monster måste vi först slåss. Dessa strider utspelar sig i ett turordningsbaserat manér, i sann Dragon Quest-anda. Vi kan välja att låta våra monster agera som de vill genom att ge dem riktlinjer, till exempel att låta dem gå fullt ut på offensiven eller att de ska fokusera på helande. Du kan också välja enskilda attacker och förmågor för varje monster i varje runda om du så önskar. Jag tycker detta system fungerar och även om du väljer att bara ge monstren riktlinjer känns det som att AI:n är smart nog att inte ta allt för dumma beslut.

För att få nya monster måste du tämja dem. Det gör du genom att använda scout-kommandot i stridsmenyn. Du ökar chanserna att få ett monster genom att ge dem olika typer av käk. När du klarat en boss i en dungeon blir denna process i det område du befinner dig i lättare. Om du misslyckas att scouta ett monster kan de bli arga, vilket gör att deras attack-förmåga förstärks, så det gäller att vara försiktig. När du scoutat ett par monster kan du återvända till tornet i Rosehill och syntetisera två monster till ett nytt, det vill säga om båda monstren nått nivå 10. Monster kommer i olika klasser från G till X, där G är svagast och X är starkast och genom syntetisering kan du skapa monster av bättre klass. Värt att nämna dock är att de nya monstren blir nivå 1 när de skapas, så det blir en hel del grinding för att få det optimala monstret. När du tar upp ett monster i nivå kan de få erfarenhetspoäng vilket ger dem nya förmågor och dessa ärvs sedan från de mer syntetiserade varianterna, vilket gör det nya monstret starkare från start.

När det kommer till grinding, som jag nämnde tidigare, kan det bli lite väl mycket, särskilt i spelets andra hälft. Bossar slår extremt hårt och kan ta ner dina monster på bara ett fåtal attacker om du inte levlat nog. Detta ledde till att jag spenderade många timmar bara åt att levla upp mina monster innan jag kunde ta mig vidare till vissa partier. När monster och bossar på slutet är runt level 50-60 blir jag dessutom omotiverad att syntetisera nya monster, då det skulle ta väldigt lång tid att få upp dem till en vettig nivå för att använda i mitt lag. Jag måste dock trots detta erkänna att jag kände en viss tillfredsställelse när jag äntligen tog mig förbi vissa bossar jag kämpat mig svettig med. Syntetiseringen är där spelet skiljer sig mest från Pokémon, där du istället utvecklar Pokémon individuellt och de får behålla sina nivåer. Dragon Quest Monsters har därmed ett mycket djupare system, eftersom fler monster kan syntetiseras och bilda nya. Antalet kombinationer känns nästan oändlig och alla kommer ha ett lag med unika monster under sin genomspelning.

Allt är inte guld och gröna skogar…

Nu kommer vi tyvärr till den stora elefanten i rummet.. och då menar jag STORA. Nog för att spelet är på Switch, men det flyter inte på bra… över huvud taget. I utforskandet kan det gå ner till vad som känns som 5-10 FPS ibland och vissa monster ser man röra sig som de vore en del av en Powerpoint-presentation. Grafiskt är spelet inte heller särskilt imponerande. Monster och karaktärer ser i sig rätt stiliga ut, men miljöer är urvattnade och suddiga. Dessa tekniska aspekter är tyvärr svåra att bortse från, men utvecklarna har i skrivande stund nyligen utlovat en uppdatering som ska fixa en del tekniska problem, så vi får vänta och se hur det  blir med det. Som tur är ju spelet turordningsbaserat så det förstör inte själva stridandet, som nog är det du spenderar mest tid med. Om du kan se förbi dessa tekniska tillkortakommandena kommer du säkerligen ha en mysig stund om du är ett fan av monstersamlarspel.

Ett igenkännbart sound sound för fans!

För att sluta på en positiv not uppskattar jag dock verkligen vad utvecklarna gjort med spelets ljuddesign. Alla ljud är skapta som att de vore från ett tidigt Dragon Quest, vilket ju passar väl in eftersom spelet är ett kompanjon-spel till Dragon Quest 4. Musiken i spelet är ungefär vad en kan förvänta sig. Klassiska Dragon Quest-melodier kan kännas igen om du spelat andra Dragon Quest-spel.

Sammanfattningsvis hade jag trots spelets tekniska brister riktigt trevligt med detta spel. Det har ett stort djup när det kommer till variationen av de monster man kan föda upp och använda. Om du är ett Dragon Quest-fan eller ett fan av andra liknande spel, som Pokémon, Ni no Kuni: Wrath of the White Witch eller Persona kan jag varmt rekommendera Dragon Quest Monsters: The Dark Prince.