Hem RecensionerSpelrecensionerPC Paper Cut Mansion

Paper Cut Mansion

Innovativ roguelike i kartong!

av Nea Ruth

Kan du tänka dig en tillplattad version av karaktärer ur valfritt Double Fine-spel, får du en rätt bra bild av estetiken i Paper Cut Mansion. Lägg till ett lager av föråldrad hjärnforskning, dramatisk musik, några spöken och rör om, häll över närmsta roguelike, och avnjut väl utvilad!


Paper Cut Mansion är en roguelike med en estetik som vandrar mellan det obehagliga och det pittoreska. Det räknas som skräckspel för element som spöken och monster, men jag kan inte påstå att det i sig är särskilt skrämmande. Ett element som kan få en att hoppa till är spöken som ibland kan gömma sig i möbler du söker igenom efter ledtrådar eller mynt, och sedan hoppa ut och höja din puls rejält för stunden. Färgerna och estetiken leder till en känsla av trygghet som både är falsk och faktisk. Ämnet är skräck, men inget i spelet har ingen direkt skräckanda i övrigt.

Musiken i spelets filmsekvenser är trallvänlig och effektfull. Texterna drar till minnes den typen av låtar som musikmänniskor råkar skapa under någon vardagssyssla men med högre budget. “I recall a job – my first job – washing all the dirty plates. Swimming through my own mistakes” exempelvis, ligger någonstans mellan ensamtrall och musikal vilket ger spelen en fin nyans av hemmasnicker vilket passar in på kartongvärlden som Paper Cut Mansion existerar i. Just att spelet är försatt i en kartongvärld tillför en väldigt fin lekfullhet till roguelike-genren och skiljer spelet från mängden. Det känns däremot inte bara som en klicksökande gimmick. Det skulle inte vara särskilt förvånande ifall estetiken hade varit den första biten som kristalliserats hos spelskaparna, och att allt annat kom efter detta.

Spelet följer den klassiska roguelike-andan av att man sakta rör sig neråt i våningar och skickas tillbaka till startvåningen när du dör. Du rör dig utöver det även lateralt. Det finns tre olika versioner av varje våning, dessa uppdelade efter tre av hjärnans system:

Det hela är baserat på den föråldrade “treenig hjärna”-modellen som lades fram av Paul D. MacLean på sextiotalet. Här var tanken att dela upp hjärnan enligt när de olika delarna utvecklades. Nedan översikt om delarna är en grovt förenklad beskrivning av ett system som anses föråldrat, ta det med en skottkärra salt eller två.

Det av dessa som ska ha byggts upp först är reptilhjärnan som hanterar den omedvetna kontrollen av flera av våra organ. Ett exempel på detta är hjärtslagen. Detta är spelets krigszon: detta är det enda området där du kan använda våld, och även den enda dimensionen där du kan bli attackerad av något totalt utan att provocera. I området har du pussel kopplade till att döda ett visst antal fiender eller att ta sig igenom någon barriär.

Nästa del som MacLean delade upp hjärnan i är det limbiska systemet. Detta är områdena av hjärnan där intryck och känslor snappas upp. I spelet framställs det limbiska systemet som kallt. Ju längre du förblir i den världen desto kallare blir du, och du kan i slutändan dö bara av att existera i den världen. Kanske kan vi tolka detta som en kommentar om att vi inte som rent känslostyrda kan överleva under de förutsättningar som samhället ger oss. Du får tända facklor och därigenom sprida ljus genom systemet, eller försöka hämta reda på minnen i detta område.

Den tredje delen är neocortex: den delen av hjärnan där impulserna från övriga delar tolkas. Det är även här som logiken tänks sitta. I Paper Cut Mansion är detta området där du kan hitta ledtrådar och lösa pussel.

Att dela upp spelet på detta sätt ger stor variation utan att spelaren ska behöva återorientera sig flera gånger per våning och är en aspekt som skiljer spelet från många av sin genre, och det fungerar riktigt bra!

Pusslen är repetitiva men det finns nog många att de inte blir rakt ut sagt tråkiga. För att som spelare orka spela en roguelike med pussel klassar jag detta som en fördel. Du behöver varken återuppfinna hjulet varje gång, eller bli uttråkad. Pusslen är inte alltid på samma ställe och vissa behöver bara göras en gång vilket är varför de inte blir tradiga trots att majoriteten upprepas antingen helt och hållet eller i mekanik. Pusslen i spelet är designade som papperspussel – det passar väldigt väl in i spelets estetiska design. Ett exempel är en kryptex i kartong (som för övrigt är ett toppenalternativ till kuvert inför julen, tips för den pysslige!) som används för att ta sig igenom en dörr.

Varje gång du dör startas spelet om från början, men de verktyg du samlat på dig förblir och det samma gäller vissa pussel som förblir lösta. Det du förlorar är alla mynt och egenskapsuppgraderingar (i form av medaljer) som du plockat på dig.

Beslutar du dig för att köpa spelet vill jag bara varna dig: det är väldigt svårt att släppa. “Ett försök till”-känslan kan komma att leda dig till en förskjuten dygnsrytm.

Ah, och du. Vore det relevant, så är det tallkottskörteln i hjärnan som producerar melatonin som bidrar till det där med dygnsrytmen och sömncykeln. Kanske dyker upp i något korsord eller någon frågesport.


Specifikation

Denna recension baseras på PC-versionen.

Paper Cut Mansion. Lägsta pris ca 220 kronor enligt Steam 2022-12-13.

Recensionsex tillhandahållet av Thunderful Publishing.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar