Gungrave G.O.R.E

Det är en elak värld därute. Det blir definitivt inte bättre av att en maffia sprider ut ett virus för att ta kontroll av intet ont anande människor. Någon måste städa upp bland dessa dummingar på det enda sättet som duger. Nämligen att skjuta ner varenda en av dem som kommer i ens väg. Om inte det räcker och de fortfarande är i vägen, är det bara att springa rätt igenom dem. Här är det bara blodspillan som gäller, ju mer desto bättre!

I Gungrave G.O.R.E tar vi på oss rollen som Grave. Han jobbar tillsammans med ett gäng kamrater som strider mot fyra maffiabossar som med hjälp av ett virus som kallas för Seed, tar kontroll över invånarna i staden och gör dem till mordiska underhuggare. Allt drama som främst drabbar karaktären Mika, är så klart angeläget för Grave. Men han tänker inte engagera sig mer än att han behöver bara placeras framför maffialedarnas underhuggare, skjuta ner dem och skapa ett blodbad som får fienden att darra som asplöv! Låt oss tala om berättelsen först. Som ni förstår finns den där, men Grave är inte den karaktären som den nödvändigtvis kretsar kring. Han är mer som en plogbil som röjer upp vägen för att de karaktärer som gör storygrejer kan ta sig fram. Det är egentligen inte ett problem, utan det kan snarare vara uppfriskande att vi som spelare bara behöver lära oss hur vi bäst likviderar alla fiender. Men det blir en konflikt i tempot då det under de spelbara banorna är världens röjarfest och när utvecklarna tycker att det är dags att ägna sig åt berättelsen, blir det som att vi dundrar in i en massiv tegelvägg i full fart. Det för med sig att mellansekvenserna känns oändligt mycket längre än vad de egentligen är och jag sitter hoppandes upp och ner i stolen och skriker att jag vill bara skjuta saker, raska på liter nu!

I övrigt har vi att göra med ett skjutarspel i tredjepersonsvy. Vi  ska ta oss genom flera olika banor och skjuta ner alla som visar upp sig under vår färd framåt. Grave gör detta med två stycke pistoler med oändlig ammunition. Jag uppskattar verkligen att vi inte behöver bekymra oss att ladda om och dylikt, då det verkligen hade saboterat bilden av att vi är en övermäktig och ostoppbar revolverman. Förutom att kunna skjuta oändligt har vi även möjlighet att skicka iväg starkare attacker som kallas Demolition shots. Här kan Grave skicka iväg en stor dödskalle prydd kanonprojektil, göra den kista han av någon anledning har hängandes bak på ryggen som en otymplig hockeytrunk till ett automatgevär, eller bara skjuta ut ett inferno av kulor runtomkring sig. För att kunna skjuta dessa specialattacker behöver vi samla på oss Demolition Points. Det får vi genom att skjuta ner fiender och samla på oss höga nummer av något som kallas för Beats. Nu betyder inte det att detta är ett rytmspel. Nej, nej skjut i vilken takt du vill så ska du se att det löser sig i slutändan.

Skulle man tröttna på att skjuta kan man ta den snurra runt och slåss med den otympliga hockeytrunken. Det finns olika slag man kan gör här med, bland annat kan man få en sågklinga att dyka upp på den för extra effektiv lemlästning. När man är färdig med röjningen på banorna kommer man till en meny som betygsätter hur väl du skötte dig. Hur många procent av fienderna som man dödade och hur mycket variation man pysslade med. Baserat på detta får man karaktärspoäng som man kan använda för att utveckla Graves arsenal av de tidigare nämnda specialattackerna, som både rör pistolskjutandet och vilka vapen hockeytrunken kan förvandlas till. Det bidrar såklart till underhållningen och gör bataljerna på banorna mer tillfredsställande. Problemet jag har är dock att jag känner att man ägnar mer tid på den här menyn än vad man faktiskt skjuter fiender. Det har troligtvis att göra med att de flesta banor är väldigt korta. Det var några banor som jag klarade på straxt över en minut och som mest tar det runt åtta minuter att ta sig i mål. Detta skulle vanligtvis inte vara ett problem, men dessa menyer sabbar tempot lika mycket som mellansekvenserna. Jag hade hellre sett att man bantat ner storyelementen å det grövsta, eftersom att Grave som sagt inte är den centrala figuren i berättelsen. Hade man dessutom väntat med att ha utvecklingsmenyerna till varannan eller var tredje bana hade tempot inte upplevts lika haltande.

Utseendemässigt är det inte mycket att klaga på egentligen. Grafiken är faktiskt riktigt snygg när det kommer till både karaktärsmodeller och miljöer. Man har kört på att blanda typiskt västerländsk realistisk grafik med lite mer Anime-aktiga karaktärsmodeller vilket jag tycker fungerar fint. Det enda jag har att gnälla på över utseendet är att det är så mörkt. Vi rör oss förvisso i mörka miljöer, men ibland ser jag absolut ingenting för att svärtan tar över fullständigt. Till slut tröttnade jag och drog upp gammainställningen med råge. Jag såg således betydligt bättre, men det syntes väldigt tydligt på ljuset att man inte skulle spela med så mycket ljus. Man får såklart göra mörka spel med lika mörka miljöer, men jag vill gärna kunna se någonting, utan att känna att jag dödar all atmosfär i spelet.

Det är inte så mycket att säga om kontrollerna egentligen. De är oerhört lättmanövrerade som bland annat kommer från att man kan hålla in avtryckarknappen och bara låta kulorna flyga hej vilt. Detsamma gäller ljudbilden. Den är inte fantastisk, men det har ett rockigt soundtrack som man kan digga till när man slaktar fiender, fienderna svär åt dig när du kommer fram och ger ifrån sig dödsskrik. Pistolerna smäller trevligt när man skjuter utan någon särskild tyngd i dem, men det är å andra sidan inte vad man var ute efter utan de ska mest bara vara där och det syftet tjänar det definitivt.

Ärligt talat finns det i slutändan inte mycket att säga om Gungrave G.O.R.E. Det är ett typiskt sådant spel som placerar sig i mitten av vägen utan att sticka ut åt något håll. Det gör absolut ingenting som är särskilt dåligt, men det gör samtidigt inte någonting som är särskilt minnesvärt heller. Det är kul att snabbt bränna genom spelet och inte tänka på någonting annat än att skjuta. Med det sagt tror jag att det här spelet kommer att falla i glömska och jag skulle bli förvånad om någon i framtiden skulle nämna detta som ett favoritspel. Gamepass ägare hittar spelet där utan extra kostnad om man nu är nyfiken. Övriga kommer bara låta det passera obemärkt, eller införskaffa det på en rea. Vilket är synd. Hade man hängett sig helt och hållet åt slaktandet hade det faktiskt varit en frisk fläkt. Nu blir det tyvärr anonymt i slutändan.