Oninaki

Vanhedra inte de döda genom att sörja dem. Det är väldigt, väldigt viktigt. För den avlidne kan inte passera vidare till nästa liv om den är fylld med ånger. Den som fylls med ånger och sorg blir fast mellan liven och tillslut förlorar de sig själva. Så sörj inte de döda, utan var tacksam för den tid som ni fått uppleva ihop. Men den som någonsin förlorat någon vet redan att det inte är så lätt.

Skaparna bakom I am Setsuna är tillbaka med titeln Oninaki, ett nytt vackert japanskt rollspel med hack-n-slash combat. Tokyo RPG Factory har gjort en djupdykande story om livet, döden och människoöden där emellan, ibland är de dock ute på lite för djupt vatten.

Huvudrollen innehas av Kagachi som barn blev föräldralös. Under begravningen får han om och om igen höra att det är viktigt att han inte ska oroa sina föräldrars andar genom att sörja dem. Istället ska han rakryggat och lugnande ta avsked av dem. Innan han klarar av att göra det lämnar han begravningen för att samla sig och springer in i en mystisk liten flicka. Hon försvinner innan han hinner få något vettigt ur henne, men hon kommer att spela en stor roll i hans liv 20 år senare.

Tillsammans med sin barndomskompis Mayura växer Kagachi till att bli en väktare, en slags spökjägare som vandrar genom både de levandes och dödas värld. Deras huvudsakliga uppgift är att att hjälpa de avlidna vidare till nästa värld. Men det innebär också att besegra de andar som har förvandlats till monster och att ta de levande som felat de döda till rättegång.

Till sin hjälp har väktarna hjälp av demoner. Demonerna är andar som inte lyckats återfödas till nästa liv och utvecklats till något annat än monster. Väktarna kan binda flera olika demoner till sig och hittar dem borttappade i världen utan några minnen om vem de varit och hur de tagit sig dit. Demonerna är dock så mycket mer än ett dött vapen, de är väktarnas vapendragare med egna personligheter och hjärtskärande minnen som man kan låsa upp.

Demonerna tar en stor plats i spelets stridsmekanik, men bidrar inte något till huvudstoryn. Varje demon innebär en unik spelstil då de har sin egna vapenklass och färdighetsträd. I början känns varje demon väldigt enformig med standard attacken, en special attack och en defensiv egenskap. Det är först efter att man köpt upp lite fler färdigheter som man kan får någon forma av känsla för de olika spelstilarna. Nackdelen är att det är väldigt tråkigt att byta ut en av de fyra som utgör ens party eftersom det blir ytterligare en jakt på nya färdighetspoäng.

Oninaki är jättevackert och jag är förtrollad av det trots att jag aldrig tidigare gillat den där tecknade 3D-grafiken som var så populär i Nintendo DS eran (typ som Bravely Default fast lite mer modernt). Men valet av grafik passar verkligen ett spel med så tungt tema som döden (sade jag att spelet var sorgligt). För att inte tala om 2D-artworken som verkligen lever upp till utgivaren Square Enix’s anda. Bara att titta på menyn är en fröjd för den som älskar Square Enix, men mina favoriter är de olika demonernas färdighetsträd.

Men även om spelet är vackert så lider det av FPS drops, det vill säga att videorna i spelet hackar till och från. Även i gameplay har jag snubblat över något litet hack men det är väldigt sällan och påverkar inte striderna. Det som retar mig mest i spelet är däremot att nästan alla NPC ser likadana ut. Det spelar kanske egentligen inte så stor roll för spelet, förutom när jag ska prata med en specifik person som ser likadan ut som alla andra. Sen är det lite förvirrande att hjälpa samma person över till sitt nästa liv flera gånger om… Nej, just ja. De ser bara likadana ut.

Soundtracket i spelet superpassande. Det är vackert och härligt att lyssna på. Det som kan vara negativt om man tycker röstskådespel är viktigt är att det är sällan karaktärerna säger sina dialoger utan man får läsa sig genom spelet. Dessutom så är allt prat på japanska, vilket jag personligen föredrar i japanska spel men jag är fullt medveten att det många som vill ha det på ett språk de kan.

Något av det bästa med spelet är storyn. Inte den stora huvudstoryn i sig (även om jag gillar den) utan snarare alla små berättelser som man snubblar över som är det absolut bästa. Pojken som inte kommer till ro för att han inte hittar sin sektledare efter att de utfört gruppsjälvmordet. Kvinnan som hennes man ska hamna på rätt väg innan hon går vidare, även om det innebär att han hamnar i fängelset. De flesta människoöden man stöter på är väldigt tragiska och sorgsna, men det är ändå något vackert i dem. Oninaki får mig att tänka på ett japanskt talspråk som ungefärligt betyder “att uppskatta det vackra i det flyktiga”.

Trots att Oninaki skaver på flera ställen så är det fängslande och fascinerande på ett sätt som gör att jag absolut inte vill sluta spela. Jag förlåter alla störmoment i en handvändning och förlorar mig totalt i några timmar till.