Serial Cleaners

I en ny, fräsch tappning på stealth-genren kommer uppföljaren till Serial Cleaner med det inte alls förvirrande namnet Serial Cleaners. Studion Draw Distance har med spelserien bytt fokus från detta eviga mördande man så ofta gör i stealth-spel, och i stället gjort ett spel om vad som händer efter dessa mordfester.

Om du någon gång jobbat som fastighetsskötare vet du exakt hut smutsigt det kan bli efter ett riktigt röj! Men den smuts man städar bort i Serial Cleaners är av en annan typ. När maffian har gjort det den ska göra så måste någon städa rent brottsplatsen. Ledtrådar ska kastas bort, blodiga golv skuras och lik gömmas. I detta spel iklär du dig rollen som en av dessa städare.

Spelet utspelar sig på olika banor där brott har begåtts. Det är ditt jobb att forsla bort kroppar, plocka på dig bevismaterial och städa bort blod. Just det, du gör det samtidigt som polisen är där. Du måste sakta men säkert smyga dig fram med bevismaterial och kroppar och frakta bort dem från brottsplatsen utan att polisen upptäcker dig. Det är ett smutsigt jobb och du måste göra det.

Kroppar och bevismaterial är lätt nog att bära bort, men blod måste dammsugas upp. Dammsugaren skapar en hel del oljud vilket kan få poliser att komma springandes, och om polisen skulle se dig är det bara att rusa och gömma sig. Samtidigt vill du inte vara för snabb i ditt arbete. Du kan släpa på kroppar och ge mindre oljud från dig, men det går mycket långsammare än att bära dem över axeln. På samma vis tar du dig fram snabbare om du springer i stället för går, men det låter nästan lika mycket som dammsugaren. Om du har tid tjänar du på att plasta in kroppen, annars kommer den att lämna blodspår efter sig, men detta tar tid, och polisen är alldeles runt hörnet…

Poliserna saknar dock objektpermanens (förmåga att kunna föreställa sig objekt oavsett om de är närvarande eller inte) och har balans som en femåring. Kroppar och blod försvinner, men det oroar dem inte mer än att de kollar runt lite i närheten, för att sedan fortsätta med sin vanliga patrullering. Om du springer på en polis som inte är förbered, öppnar en dörr i ansikte på den eller kastar tyngre bevismaterial mot den kommer polisen falla ihop likt en säck potatis. Detta ger dig värdefulla sekunder att antingen springa i väg, eller varför inte plocka upp en kropp på vägen ut?

För att utföra allt detta har du fyra olika karaktärer som är bra på olika saker. Psykopaten kan såga sönder kroppar, hackern kan distrahera vakter med hjälp av elektronisk utrustning, en annan är extra smidig och kan hoppa ut genom fönster utan att göra ett ljud från sig, och så har vi Bob. Bob är i princip helt normal, förutom i sitt yrkesval.

Mer än så behövs det inte för att skapa ett engagerande och roligt spel. De kreativa banorna står för resten. Allt från vanliga lägenheter till något som ändå måste ha varit en gammal nattklubb finns på menyn. Vissa kroppar ska bäras bort, men du kanske i stället kan såga upp dem med en motorsåg och köra resterna i en flistugg. Mycket blod blir det, men det kanske är lättare än att flytta på hela kroppar. Det finns flera möjligheter och med de verktyg du har till förfogande är det bara att gå lös! Det enda problemet jag har här är att det inte finns någon banväljare. Jag hade gärna velat spela om några av mina favoriter, men det går inte.

Detta är dock inte ett stealth-spel för alla! Det är lätt, väldigt lätt. Poliserna är dummare än sågspån och går att låsa fast med oändliga dörrar i ansiktet om man så vill. De verkar inte bry sig om vad du gör, inte ens när de ser dig släpa omkring på en kropp. Samtidigt har detta eliminerat ett av de största irritationsmomenten i alla stealth-spel någonsin, väntan. Vissa gillar dock utmaningen och tålamodet som krävs för andra typer av stealth-spel, men inte alla. Den smidiga karaktären kan göra sådana otroliga konster som att… klättra över knähöga hinder? Visst ska alla ha sina egna förmågor, men att inte alla karaktärer klarar av detta känns lite för fånigt.

Soundtracket är inte heller så mycket att hänga i julgranen i min mening. Vissa låtar är alldeles för korta och loopar alldeles för länge på en och samma bana. Jag gillar den grafiska stilen med de lite större, enfärgade ytorna, men det skulle inte förvåna mig om det kan bli en vattendelare hemma i stugorna.

Kort och gott kräver inte spelet perfektion av dig som spelare, men om du gillar att spela perfekt kan du i stället bli irriterad. Det är mer arkad än simulator.

Jag tycker dock om Serial Cleaners jättemycket! Så pass mycket att jag utan tvekan ger det en bra köp utmärkelse vid fullpris! Det är just bristen på banväljare och det lite monotona soundtracket som håller det undan från den högsta utmärkelsen Nördliv kan ge, men om du vet med dig att du gillar stealth-spel som inte kräver perfektion kan detta vara en GOTY kandidat!