MindSeize

Spelet går igång. Du ser en häftigt renderad robot titta på dig. Ascool sci-fi syntmusik börjar pumpa. Du blir pepp, det här spelet kommer att vara fantastiskt. Sen kommer du till menyn. Enter-knappen fungerar inte. Vad har hänt? Här börjar min saga om frustration, ilska och sorg.

Skaparna av MindSeize (Kamina Dimension) började på kickstarter där dom lyckades samlade ihop 26 000 dollar för att skapa detta spel. Det har nu kommit ut till både PC och Nintendo Switch och såg i alla fall på pappret, väldigt lovande ut. Med en djup story, flera världar och utlovad 10+ timmars speltid så verkade detta väldigt lovande. Tyvärr började det snabbt att brista efter att spelet startade.

Det första jag gjorde var att leta upp kontrollerna. Spacebar var Enter-knappen, piltangenterna var rörelse och layouten för förmågor var designad av någon som aldrig sett ett tangentbord. Jag märkte väldigt fort att detta spel var designat med en Xbox kontroll i tankarna. Jag äger ingen sådan kontroll, men jag äger en urgammal Logitech kontroll som förvånansvärt nog fungerade direkt! Efter att ha blivit lätt gråhårig och besviken över att tangentbordet var en eftertanke så startar jag spelet. Musiken och artstylen är lovande så förhoppningsvis är spelet bättre med kontroll.

MindSeize har en viss charm i sin presentation. Scenerna utspelas som en serietidning och det är ganska smörigt på ett sånt där gulligt åttiotalsvis. Du är privatdetektiven M.C Fox som jagar ett brottssyndikat vid namn ”The Ascended” över hela universum. Du når ledaren över organisationen och du får stryk, så pass mycket stryk att du inte längre kan gå. För att göra saken värre så stjäl organisationen din dotters medvetande. Det enda val du har är att koppla ditt medvetande till en robotkropp och fortsätta jakten och rädda din dotters medvetande.

Dialogerna har väldigt snygg comic book art!

Med storyn ur vägen är jag redo att börja spela. Kontrollerna fungerar bra. Springa, skjuta och hugga med svärd känns naturligt och fienderna känns till en början varierade. Sen börjar frustrationen, jag har blivit skadad och behöver använda ett medkit. Ingen av knapparna på min kontroll fungerar så till slut tvingas jag att trycka F på mitt tangentbord för att aktivera. Detta är frustrerande i sig självt, men sedan så märkte jag något som drog mig ur hela upplevelsen. Det är fördröjning på handlingen OCH en långsam animation som får din karaktär att stå helt still, mitt i en strid och sedan bli dödad för att du inte kan göra något. Detta ska vara ett actionpumpande Metroidvania spel, eller det var i alla fall vad jag trodde. Spelet är ett metroidvania där olika fiender behöver olika metoder för att komma förbi, mycket plattformshoppande och konstanta uppgraderingar. Det finns tyvärr inte jättemycket nyskapande, vilket är synd då detta är en genre som verkar vara i desperat behov av det.

Jag klarade bara av drygt tre timmar spelande. Förutom frustration kring kontrollayout och fördröjningar visar det sig att spelet är extremt förvirrande. I klassisk metroidvania-anda behöver man powerups för att ta sig vidare. Problemet är att det är extremt svårt att se vad man ska göra för att ta sig vidare eller vart man ska gå. Detta gör MindSeize till ett backtracking spel från helvetet. Detta främst för att kartan snabbt blir enormt stor och varje ruta är fylld av fiender som kommer tillbaka varje gång du kommer tillbaka till rutan.

Smaka bly!

Men allt är inte uselt. Musiken är fantastisk med sin dunkande retrofuturistiska electronica. 16 bitars stilen är snyggt gjord om än ganska standard idag. Basen känns stabil och hade antagligen känts ännu mer stabil om det hade varit på Switchen eller om jag hade haft en Xbox kontroll. Miljön är färgglad och ganska detaljerad. Problemet är att på vissa ställen är det svårt att se om man kan komma vidare då förgrunden blandas in i bakgrunden. Det ska finnas fyra unika världar att utforska (jag lyckades inte komma ifrån första världen). Men allt detta är till föga glädje om själva spelet känns som ett frustrerande jobb snarare än ett givande nöje. Jag hoppas att alla som stötte spelet på Kickstarter är nöjda i vart fall, för jag är det inte.