Star Wars Jedi: Survivor

För Cal Kestis är varje dag en strid mot enorma odds, där varje snedsteg kan leda till döden för honom eller hans vänner i den tuffa kamp som pågår mot Imperiet. Vad vore då inte bättre än en tillflyktsort, en plats där rymdnazisterna inte längre kan nå varken honom eller hans nära och kära! Kraften är stark i tron, men är denna tillsatta tro något som översätts väl även till utförandet av vad som är spelet Star Wars Jedi: Survivor? Dags för lite force push-övningar!

Cal står än en gång upp mot det onda imperiet, men inte initialt med de individer vi en gång fick lära känna i föregående spel Star Wars Jedi: Fallen Order. Gruppen har splittrats upp, och Cal begår istället rebelliska räder mot imperiet tillsammans med ett nytt gäng, en där t.ex. den nya bekantskapen Bode Akuna kan hittas; en ’blaster’-försedd herre med ett jetpack på sin rygg. Bode etableras redan från start till att skapa en fin duo tillsammans med Cal, något som gör att de två kompletterar varandra väl. Cal med sina Jedi-krafter, och Bode med sitt högtflygande prickskytte. Dessvärre går ett uppdrag på Coruscant väldigt fel, och människor får sätta livet till. Något som givetvis pockar på den gode Cal. Men det är så tärningarna har landat i vad som är kampen mot imperiet, och trots att Cal ändå härdats sedan vi såg honom sist, tar varje förlust sin beskärda del i hans redan utsatta psyke. Något som inte alltid är lätt för en ’Jedi’. Det är utifrån denna situation som en ny möjlighet uppenbarar sig – för när vetskapen om ett hemligt Jedi-tempel, dolt bakom en reva i rymden gör sig till känna, skapas en lika enkel som genial idé; detta kan vara ett nytt hem, utom räckhåll från Imperiet. Med detta i åtanke sätter därför Cal och Bode av ut i den vida galaxen, inte bara redo att plocka upp några gamla bekanta i sammanhanget, men framförallt med målet i att lyckas komma åt denna till synes fantastiska tillflyktsort. Något som givetvis inte riktigt är så enkelt som Cal hoppats…

Att börja med premissen för spelet är viktigt då det i stora drag är ett av de stora dragplåstren för denna nya iteration av Cals äventyr. Ett äventyr som dessvärre består av både otroligt klichéartade Star Wars ’tropes’, tvivelaktig spelprestanda samt några narrativt spunna trådar som dessvärre kan urskiljas långt i förväg. Tacksamt nog vägs detta upp av en beroendeframkallande mix av roliga strider, härligt utforskande och ärligt talat nagelbitande plattformande. Dessvärre skapar denna obalans av svaga blandat med starka delar av spelet att jag som spelare slits mellan vad jag ska tycka om Star Wars Jedi: Survivor – på ett liknande sätt som en valfri ’Jedi’ blivit utsatt för rädsla. För precis som det gamla mantrat säger: ”Rädsla leder till den mörka sidan” behöver även jag omvärdera vad som faktiskt funkar i detta spel, utan att tappa bort mig själv i ilskan över de tekniska problem som då och då lurar mig alltmer över till den mörka sidan.

Spelet är nämligen fortfarande ganska dåligt optimerat. Trots att jag sitter med en monsterdator, beslutar spelet då och då att jag nog inte riktigt behöver en följsam ’framerate’. Nej, vadå, du har ju åtminstone runt 60 fps, för att sedan helt plötsligt gå upp till 150 fps, och sedan ner igen. Milt sagt är det ryckigt så det förslår, och gör att spelupplevelsen blir skämd, och får mig att då och då tappa fokuset på vad jag gör. Att spelupplevelsen är så pass varierad för mig, gör att jag inte riktigt törs tänka på hur det är för personer med svagare prestanda….

Särskilt illa är det de gånger som spelet laggar till och till synes står still. Det är varken ofta eller för den delen länge (vi snackar kanske några millisekundrar här och var) – men när din karaktär och världen till synes låser sig, och sedan kommer igång abrupt, märks det av och får dig ur din inlevelse av spelet. Nåja, det bör sägas att spelet har blivit bättre, och att detta är PC-upplevelsen – med andra ord kan det variera beroende på plattform, men det är definitivt något som behövs tas med i beräkningarna om ni funderar på att skaffa detta spel. Förhoppningsvis har det kommit mängder av uppdateringar av spelet, när ni väl funderar på det, men ändå…. Värt att belysa!

3D-kartan är relativt tydlig

Men tillbaka till spelet…

Ser vi annars till presentation och spelmekanik är det sannerligen en inbjudande sådan. Med ett gäng planeter att utforska i en god takt – de låses upp organiskt ju mer du spelar, lyckas Survivor med att skapa en äkta ’Star Wars’-känsla. Äventyret och att du som Cal Kestis faktiskt gör nytta är en underliggande faktor genom hela spelet. Världarna bjuder på mängder av detaljer, varelser, miljöer och pussel – på ett sätt som känns väldigt genomtänkt. Precis som i föregångaren kan du göra miljömässiga pussel, vilket leder till dig till fler färdighetspoäng, och på detta sätt låser du naturligt upp nya förmågor, samtidigt som du lockas in i att utforska område efter område. Kanske det finns en skön kista eller färdighetspoäng runt nästa hörn! Vem vet, kanske rentav ett enormt monster som skapar ytterligare spänning i vardagen för den galaxresande Cal Kestis.

Världarna ackompanjeras minst lika mycket av en fenomenal ljudbild – en där varje planet känns unik, och ’Star Wars’ bombastiska musik kan höras i bakgrunden. Det hela blir en presentation som på riktigt definerar Star Wars Jedi-serien som en av de starkaste spelen sedan Knights of the Old Republic, något som sannerligen inte är bantha poodoo!

Men det tar inte slut där, då spelets stora stjärna (eller stjärnor snarare) är dess karaktärer och relationen dem emellan. Cal får givetvis åter bekanta sig med Cere, Greez och ’Nightsister’ Merrin, vilket alla ger det hela en härlig nypa kamratskap, och i nattsysterns fall ett visst mått av romantik! Samtalen mellan karaktärerna känns genuina och skapar den där stämningen som vi länge bara drömde skulle kunna ske i ett datorspel – och för den delen i ett ’Star Wars’-spel. Alla har sina bakgrunder och skäl till de val de gjort, och allt nystas i på ett fint sätt, som får de att kännas levande. Något som verkligen uppskattas!

Färdigheter är en viktig del av spelet. Men det finns även ’perks’ som kan appliceras.

Vad som då blir knorren på den metaforiska rymdgrisen är den grundläggande stridsmekaniken, där parering och attacker helst ska tajmas – och därigenom uppnå den där nirvanaliknande känslan av att allt bara klaffar. Som när du träffar på fem tuffa motståndare samtidigt, och du likt vatten, flödar fram och tillbaka – allt medan fiender faller. Helst med diverse armar och ben avhuggna.

Detta nästan dansanta stridande får mig att tänka på dels Dark Souls, men även Batman Arkham-serien, där en tillfredställande mängd akrobatiska attacker till slut bara klickar. Tillfredställande så det förslår… förutsatt att du kommer in i det hela ordentligt. Det är nämligen inte bara användandet av ditt lasersvärd (eller de fyra ställningar – ’stances’ som dikterar vilket typ av svärd), utan även användandet av själva kraften som är viktigt att uppmärksamma. Att lyfta fiender, låsa dom i luften och sedan kasta en ljussabel i nyllet på dem är utan tvekan till full belåtenhet för en sadist som mig… men det är bara ett av många sätt. Lyft en fiende och slunga den hårt i marken, kasta någon ut för ett stup, dra till dig fiender och gör slarvsylta av dem eller ta över deras sinnen… ja valen finns där – och detta skapar än mer variation i striderna. Just att kombinera lasersvärdsstridande och kraften är grundpelaren i spelet, och är också dess främsta dragningskraft… något som i slutänden kanske inte är spelets överliggande berättelse dock…

Vad är fel på berättelsen då surgubbe?

I mångt och mycket är det en helt rimlig berättelse, där en klichéartad huvudfiende hittas flytande i en tank, och efter en återuppväckelse, står det klart att den där killen…. Ni vet han med utseendet som skriker ”Jag är elak!”, så faktiskt är elak (duh). Att han även har en underhuggare som tidigt visas upp i spelet, gör det hela oväntat förutsägbart, och under spelets gång är det mer av att jag går igenom de nödvändiga rörelserna (så att säga) rent berättelsemässigt, utan att egentligen känna att det någonsin blir bättre än bara okej. För där dina kamrater får djup och insikt, uppfattas spelets tidiga antagonister som griniga småglin som inte får leka med sina leksaker – irriterande och inte så värst djupa i sina framträdanden med andra ord. Sedan hjälper det inte heller att spelet envisas med att använda numer dammiga gamla ’tropes’ i ’Star Wars’-sammanhang. Kvinnan som böjer sig över en robot för att skicka ett meddelande. Ödesdigra ord som så tydligt signalerar att en karaktär lär dö i nästa scen, eller hur en karaktär tydligt tillkännager vem hen är tidigt i spelet, och därefter snarare skapar frågan ”Men när ska du vända och visa dig vara ’bad guy’? Det är ju bara en tidsfråga tydligen”.

Nåja, nu kanske jag är för hård, det är i grund och botten en tjänlig berättelse, men jag känner att dramat som lades fram i det första spelet med ’Second Sister’ från Inkvisitorerna, var betydligt mer indragande och gav en mer tillfredsställande avslutning, än vad som ges här. Det finns ljusglimtar i vad som givetvis är en tydlig twist mot slutet av spelet – en sådan som fortsätter efter sina uppenbara tredje akt, och lyckas rädda upp det hela lite granna åtminstone… med ytterligare en twist. Vad som däremot övervinner mycket är utforskandet samt plattformandet som denna gång utökats ordentligt. Respawns arv från Titanfall märks av, då väggspringande i kombination av ’kraften’ verkligen gör detta till en utomordentligt rolig spelupplevelse – särskilt om du även tillägger utforskandet. Sedan när Cal Kestis personliga relation med andra karaktärer kommer in i fokus ökar helhetsintrycket än mer… på ett sätt som slutligen får mig att faktiskt hamna tillbaka på den ljusa sidan. Jag må ha dragits hårt åt olika håll och kanter av mörka krafter, men tack och lov är Cal Kestis äventyr ute i galaxen något som de flesta bör testa på…. Även om det inte direkt är fulländat. Men vad är i dessa tider å andra sidan….