Matchpoint – Tennis Championships

Tennis är tennis och kommer alltid vara så. Det är enkla regler och tydliga markeringar på banan som gör att alla kan hänga med i svängarna, men det finns en sak som kan ändra på sporten. Det är nämligen tv-spelens magiska kraft att bidra med gameplay i arkadstuk.

Matchpoint – Tennis Championship är just inte ett arkadspel, närmre simulator. Det är till dess både för- och nackdel. Fördelarna är att det är enkla kontroller och tydliga mål, något som speglar sporten i verkligheten. Nackdelarna är att det snabbt kan bli monotont då det liknar verkligheten ”för mycket”. Där har arkadspelen en fördel då de kan ta sig hur mycket friheter som helst så länge grunden fortfarande är samma sport. Spelen FIFA Street och Mario Tennis/Strikers är exempel på hur friheter tas på verklighetens bekostnad där sportens essens ändå bibehålls.

Spelet efterapar verkligheten och är således simpelt. Man kan göra fyra olika typer av skott: vanligt, skruv, lobb och extra hårt. Håller man in knappen skjuter man hårdare och man får sikta med vänster spak vart bollen ska landa. Siktet tar form av en slags skugga på motståndarens planhalva. Den basala strukturen av gameplay gör spelet enkelt att greppa, men det är också på bekostnad av fördjupning och sug att lägga åtskilliga timmar på att bli bättre. Matcherna tar också för lång tid för att vara vidimera det monotona.

Likt de flesta sportspel finns ett karriärläge där man får skapa sin egen karaktär och utvecklas från början av proffskarriären till slutet. Spelet har licensierade utseenden från riktiga tennisstjärnor (män och kvinnor), men i karriärläget möter man endast fiktionella. Man får inte se någon filmsekvens för mottagandet av troféer man vunnit i slutet av tävlingar och inte heller handslag mellan spelare efter match. Direkt kastas man till resultatskärmen. Därför uppstår en konflikt i attityd. För att ta efter verkligheten såpass mycket får man ändå inte möta riktiga tennisspelare när man spelar karriären eller en känsla av bedrift när man vunnit tävlingar? Det ger känslan av fullständig meningslöshet.

Innan man påbörjar karriären får man skapa sin karaktär. Eller skapa och skapa, man får snarare välja mellan en handfull förinställningar som får karaktären att vara genetiskt obehaglig. Tyvärr bidrar alla till att jag inte vill titta på karaktären utan bara väljer något och trycker mig vidare. Kläderna är där man ges störst möjlighet till förändring. Det finns några över- och underdelar, strumpor, handledsband och skor. Visst att man ser kläderna mer än själva karaktären, men ansiktena ser groteskt stela ut. Den övriga grafiken är inte nämnvärt imponerande den heller, men den ger inte från sig ett äckligt sken. Animationerna ser lyckligtvis hyfsade ut och spelet körs helt utan lagg.

Karaktären börjar med svaga stats vilket är fullt logiskt, men det finns ett oerhört problem: stats betyder noll och ingenting. Vinner man tävlingar kan man exempelvis låsa upp ett nytt racket som förbättrar sin karaktär backhand eller precision. ”Tjoho, vad bra det låter. Prestationer belönas!”. Nja skulle jag säga. De enkla kontrollerna gör att man inte behöver anstränga sig nämnvärt för att vinna och vinna och vinna… 

Det finns även andra lägen: tutorial, snabbspel och multiplayer. Tutorial tar ca tre minuter att klara av då det inte finns kontroller att tala om, snabbspel är där man kan spela mot de licensierade, verklighetsbaserade tennisstjärnorna och multiplayer är det bästa spelet har att erbjuda – sorgligt nog. Andra spelare kan teoretiskt sett ha samma skicklighetsnivå som du, men det går endast att spela singelmatcher rankat/orankat. Större variation hade varit på sin plats minsann. Dubbel bör man kunna spela och likaså delta i turneringar. För att avsluta stycket i dur bör det sägas att det alltid finns någon att spela med då utvecklarna har bemödat sig med att tillföra crossplay.

Ljudbilden är märkligt nog där men ändå inte. Musiken i menyer är så generisk att den måste vara skapad av en AI. Det är så illa att den är svår att ens notera. När man spelar matcher finns det en kommentator, men han är lite för verklighetstrogen så han öppnar inte munnen särskilt ofta och när han gör det säger han bara någon mening. Kommentatorn blir funktionslös och har inget existensberättigande. I stället har slagen på bollen ett härligt klonkande ljud – så allt är inte dåligt!

Ytterligare ett plus i kanten är även en av spelets svagheter, nämligen dess monotona gameplay. Det må vara få kontroller att hålla koll på och i stort sett ingen som helst variation, men av någon outgrundlig anledning hade jag lätt att fastna. Spelet är absolut inte dåligt, bara enformigt.

Matchpoint – Tennis Championship är dugligt, varken mer eller mindre. Kontrollerna och gameplay är enkla att ta sig an och spelet sätter sig i ryggraden på en minuts spelande. Det visuella detaljerna är undermåliga, men animationer och tennisbanan är funktionellt designade. Ljudbilden är märkligt splittrad med ett soundtrack som går obemärkt förbi, en kommentator som säger få saker och en härligt klonkande ljudeffekt när bollen träffar racketen. Trots att spelet är monotont kan det vara beroendeframkallande, men rätt vad det är tröttnar man på de långa matcherna och bristen på utveckling.