Playstation Classic

Med den oundvikliga jämförelsen med Nintendos minikonsoler, så faller mycket på gränssnitt, upplevelse och framförallt spelutbud. Sony har valt tjugo spel, som ska representera denna första generation av Playstation, och hur bra har upplevelsen gjorts egentligen?

Precis som med Nintendos minikonsoler, så kopplas denna lilla mackapär lätt in i din tv, och sedan är det egentligen bara att tuta och köra. De medföljande tjugo spelen, ger dig möjlighet att spara ”resume points”, d.v.s. sparställen och allt framförs på ett klassiskt visuellt snurrhjul – som i sig är både tydligt och nostalgiskt på samma gång. Själva användarupplevelsen är helt acceptabel, med på och avstängningsknapp som originalet, för att inte nämna möjlighet att byta virtuella diskar med ”open”-knappen. Sedan har vi reset-knappen som fungerar aningen annorlunda, då den tar dig tillbaka till grundmenyn, och samtidigt skapar en sparpunkt för spelet du just spelat. Men varje gång du går ur ett spel, med ’reset’-knappen så kommer mini-konsolen fråga om du vill spara över den tidigare sparpunkten, vilket ibland kan vara ett aber, då du riskerar att få din sparpunkt övertagen, skulle någon låna eller testa konsolen i fråga. Det medföljer för övrigt två handkontroller från start, vilket är ett plus i kanten, och de har dessutom en okej längd – även om jag egentligen önskat någon meter till på sladden. Sedan kan jag även tycka att det är snålt att ingen strömadapter följer med – särskilt då den behöver vara aningen starkare än bara en mobiladapter. 

Sedan kommer vi till spelen, som är hjärtat i Playstation Classic. Här har tjugo titlar valts, och jag undrar varför man inte hade fler egentligen. De är ändå digitala, så varför inte ha 40 stycken istället, eller åtminstone 30 stycken? Nåväl, nu är det som det är, och även om man hade dubblerat antalet så skulle med all säkerhet många klassiska titlar missats i alla fall. För mig personligen så känner jag att det är en bra variation av titlar, som ger olika typer av spelgenres, som alla ger en smakbit av vad Playstation faktiskt var en gång i tiden.

Men ack vad tiden har sprungit iväg för dessa polygonuppbyggda ”klassiker”. Några står ut, som t.ex. Rayman, Tekken  3, Resident Evil och Ridge Racer, men även med dessa, så står det klart att uppdateringsfrekvens och föråldrat utseende hindrar att ge mig en bra upplevelse. I vissa fall, som Grand Theft Auto, så är det inte bara lågupplöst men alldeles för hackigt för att spela och få en god upplevelse. Och så är det med många av spelen, med egentligen undantaget fighting och pusselspelen. Sedan kan man undra, vem är nostalgisk över Jumping Flash! Och Mr Driller. När jag satte mig med dessa spel (och några av de andra) så ser jag bara horribla spel, som kändes som extremt tidiga tekniktest nära nog. Och tyvärr så är det också upplevelsen av denna minikonsol på det stora hela.

På pappret är det ett nostalgiskt äventyr som väntar, men snabbt står det klart att spelen är så omintetgjorda och omkörda att det är svårt att ha roligt med spelen. Kanske har det med grafiken att göra, kanske med spelen som valts. Men där exempelvis Mini-SNES hade några tidlösa klassiker, så känns spelutbudet märkligt nog än mer föråldrat här, vilket är intressant då det i jämförelse ändå är nyare spel.

Avslutningsvis så kan jag ändå säga att allt inte är av ondo, för är du ett stort Playstation fan, så kan du säkert hitta något guldkorn som eggar just dig. Men för oss andra så är helheten väldigt svag, särskilt då många av dessa spel finns på andra plattformar i både snabbare och mer tillgängligt format. Däremot, skulle det vara mer intressant med en Playstation 2 Classic….