West of Dead

När man dör så hoppas de flesta av oss att man får vila i frid. Är man väldigt religiöst lagd, så längtar man till att få träffa sina döda anhöriga igen och att titta ner på de anhöriga som fortfarande lever. Medans en del menar på att man bara ligger och ruttnar sex fot under jorden. För William Mason är det inte så enkelt, för honom så väntar en värld med häxor, Wendigos och andra hemskheter samt en hel del krutrök!

Vi iklär oss rollen som William Mason; en revolverman med ett brinnande kranium till huvud. Vi vet inte så mycket om honom, förutom att han är död och att han också vill veta vem han är. För att göra det måste han gå genom mörka gångar i olika världar och skjuta allt som rör sig för att få reda på vem han egentligen är.

Spelet fortsätter med att vara så pass rättframt, det handlar hela tiden om att ta sig levande genom de slumpgenererade kartorna på jakt efter utgångar. På vägen så finns det mängder av fiender som vill skjuta, slå, spränga eller till och med bita dig till småbitar. Till din hjälp så finns det skjutvapen att plocka upp på vägen. Man kan bara bära på två skjutvapen, som antingen är några typer av pistoler eller gevär. När man först kliver in i första kartan får man två vapen som helt ärligt inte är någonting att hurra för, men på din jakt genom kartan så kommer du att antingen hitta nya och bättre vapen. Eller så kan du köpa vapen från en handelsman som alltid finns någonstans på banan.

För att du ska kunna handla av handelsmannen, så måste du ha järn. Det får du genom att skjuta fiender, eller slå sönder någon av de trädlådor som hänger ner från taket i de rum som stöter på fiender i. Det finns även stationer där din karaktär får växa, det vill säga att du får välja att uppgradera din hälsa, vapenstyrka eller färdighetsstyrka. Förutom vapen kan du nämligen plocka upp lite färdighetsgrejer, som att du kan slå till fiender med en yxa, så att de utsätts för kritisk skada, eller en sheriffstjärna som snurrar runt dig och absorberar all eventuell skada som man försöker skicka åt dig.

Vid slutet av varje bana så träffar man på en häxa. Hos henne så kan du lösa in dina synder, precis som med järnet, så får du synder genom att skjuta fiender. För dessa synder så kan du köpa nya och bättre vapen, som sedan alltid är tillgänglig för dig, även om du skulle dö. Du kan även på resans gång plocka upp någonting som kallas minnen, dessa minnen kan du ge till häxan för att få de uppspelade för dig. Dessa minnen ger lite vaga ledtrådar om vem som William Mason är. Du får också möjlighet att fylla på din hälsa här, vilket är mycket välkommet, för är det någonting som är lätt att göra i West of Dead, så är det att dö!

Banorna består till stora delar av mörka korridorer. Dessa korridorer leder ofta till stora öppna rum. I dessa rum så står fiender av olika slag, allt från prickskyttar till helveteshundar och lurar i skuggorna. Eftersom att du inte kan sikta på fiender som befinner sig i mörkret, så får man försöka lysa upp rummet med lyktor som finns placerade i rummet. Lyses de upp så blir fienderna tillfälligt paralyserade och du kan snabbt kasta dig bakom skydd.

Det är A och O att bemästra i spelet – den blixtsnabba Twin-stick action mekaniken – det vill säga en spak för rörelse och en spak för riktning, utgör grunden i styrandet. Man får ha koll på pilen vid Masons fötter som visar åt vilket håll du kommer skjuta. Skjutvapnen avfyras sedan med den trigger-knapp som representerar vilken hand som karaktären håller i det med. En annan sak att bemästra är just att ta skydd. Förutom att lära sig hantera sina vapen ordentligt, så måste man vänja sig vid att hoppa från skydd till skydd.

William Mason laddar i regel inte om sina vapen förrän han är bakom ett skydd och under tiden du är bakom ett skydd så tar du inte skada av fiendeskott, men skjuter fienden tillräckligt många gånger på skyddet, så kommer det gå sönder och då måste du skutta vidare till nästa skydd. Lägg dessutom till att vissa fiender som tidigare nämnda helveteshundarna, inte har några skjutvapen. De kommer springa mot dig och försöka äta upp dig oavsett om du är bakom skydd eller inte. Eftersom att man förlorar väldigt mycket hälsa av att bli träffad av fiender, så bör man träna på sina skuttfärdigheter helt enkelt.

Dör man någonstans på banorna så tas man direkt till startmenyn av spelet och man får börja om från början. William Mason som den minst sagt mustige skådespelaren Ron Perlman har lånat ut sin röst till, påpekar dock alltid att han har återvänt till början, eller att han har återfötts igen. Startpunkten är alltid en tom Saloon där det bara finns en bartender som står och putsar bardisken i sin ensamhet. Varje gång William Mason startar här, så säger han alltid att denne bartender verkar vilja ge honom något tips. Eftersom att man riskerar att dyka upp i den här saloonen MASSOR av gånger för att uttrycka det milt, så pratar man pliktskyldigt med honom i hopp om något matnyttigt. Tyvärr säger han oftast bara att man ska ta det försiktigt, för att vissa människor ute i dödsgångarna, är dåliga sådana. Åh tack för det, det är ju inte alls så att jag redan märkt det efter femtio försök! Efter saloonen så kommer man till en slags stenbro som tar dig till de två första vapnen man får använda och sedan in i den första kartan. Runtomkring i rummet med bron, så ser man också vilka vapen man har låst upp hos häxan.

Det är väldigt lätt att älska utseendet som spelet har. Det ser ut som en mörk och mustig serietidning som man har slängt över ett filter som påminner om filmgryn från sjuttiotalet. Detta ackompanjeras av ett trevligt soundtrack som låter lite av en psykedelisk korsning av Hårdrock och Ennio Morricones västernfilmmusik, mumsigt värre!

Spelet bjuder minst sagt på en utmaning och kräver att spelaren är på sin vakt hela tiden, fienderna slukar ens hälsa om man träffas av deras projektiler eller käftar och permadödsgrejen gör ju inte saken lättare direkt. Men någonstans mitt i all frustration då jag önskar spelet och hela världen åt fanders, så inser jag att det väldigt ofta är mitt egna fel. Det är absolut inget fel på kontrollen, den är tajt och blir väldigt naturlig att hantera i det upplägg som spelet har. Utan det är jag, som inte har samlar mig tillräckligt, jag slarvar, eller bara underskattar fienderna eller överskattar mina förmågor. Så det är definitivt inte spelets fel.

Även om det är frustrerande att känna att man aldrig kommer förbi den där förbaskade banan och att man ser samma jäkla saloon och samma bartender med sina icketips, så är det ändå roligt och jag vill bara fortsätta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men spelet har lyckats med någonting som gör att jag sitter och tänker; Bara en gång till, bara en gång till. Visst jag blir även genuint sur på att det även blir repetitivt och enformigt, men varje gång jag sitter vid startmenyn så har jag alltid ett driv att fortsätta igen, mekaniken sätter sig snabbt i ryggraden och det känns som att jag hela tiden gör framsteg, även om det kan vara VÄLDIGT få sådana och plötsligt bryr jag mig inte om upprepningarna, de blir en del av upplevelsen.

Trots mängder av frustration och svordomar, så bjuder den här rökaren på mycket mersmak och det är svårt att lägga ner handkontrollen. Nu får ni ursäkta, men jag ska kasta mig in i skärselden igen och försöka ge mina fiender på nöten igen – nu jäklar ska de allt få!